733 Lionn& 734 plan på den utförda teckningen. Färgen i "Mona Lisa" år likväl betydligt skadad; bäst bevarade äro händerna, utförda med utomordentlig känslighet. Bildens psykologiska innebörd har lif-ligt intresserat konstforskare och poeter. I Lom-bardict har Mona-Lisa-typcn, kvinnan med det outgrundliga småleendet, bildat skola och går igen i en mängd, ibland skäligcn fadda och förkonstlade sfinxaktiga damer, klädda och oklädda. - 1506 gick L. i tjänst hos franske konungen Ludvig XII, som då härskade öfver Milano, och antog uppdraget att utföra en ryttarstaty af marskalk Trivulzio, dcn-snmme, som segrat öfver hans förre herre, Ludvig Sforza. Arbetet tycks ej ha kommit längre än till tecknade skisser. Nu infaller hans andra vistelse i Milano, den tid, då hans inflytande är större än någonsin och då hans verksamhet blir stilbildande för det norditalienska måleriet. Att L. skulle ha bildat en "akademi", är föga troligt, men han omgafs af lärjungar och efterbildare, och flera af hans verk tillkommo genom samarbete mellan mästaren och elever. Politiska oroligheter förjagade honom från Milano 1513. Han begaf sig till Rom, där Leo X ej hade användning för honom - påfven beställde af honom endast en liten madonnabild, som L. ej utförde. 1516 återvände han till Milano och följde kort därefter Frans I till Frankrike. Jämte sin lärjunge Fr. Melzi framlcfde han sin sista tid invid slottet Cloux vid Amboise. Flera af L:s af hans samtida omtalade målningar ha försvunnit, och af de verk, som i museerna burit eller ännu bära hans namn, har den moderna granskningen funnit de flesta tvifvelaktiga. Bland dem äro - förutom de redan nämnda osäkra ungdomsarbetena - damporträttet ("Ginevra de' Benci") i Liechtcmsteinska galleriet i Wien, damporträttet "La belle ferronniére" i Louvre, profilporträttet af en ung dam i Ambrosiana i Milano (förr kalladt Beatrice d'Estc, numera kalladt "Bianca Maria Sforza" och tillskrifvet Ambrogio de Prcdis). Som osäkra betecknas vidare "Madonna Lifta" i Eremitaget i Petersburg, de i Kaiscr-Friedrich-museet i Berlin förvarade "Uppståndelsen" och "Yertumnus och Pomona" (den senare där tillskrifven Fr. Melzi), de i Louvre befintliga "Bacchus" och "Johannes döparen som ung", hvilka kanske äro målade efter L iskarton-ger af hans lärjungar, den sistnämnda möjligen af mästaren själf. Flera varianter af en Leda gå tillbaka till en försvunnen målning eller kartong af L. - Af L:s skulpturverk finns intet bevisligen i behåll. Reliefer och byster ha blifvit honom tillskrifna - senast den "Flora"-byst i vax, som nyligen blifvit införlifvad med Kaiscr-Friedrich-museet och som kanske är utförd af en engelsk skulptör i midten af 1800-talet. I så fall är den en förträfflig pastiche, typisk för Lionardoskolans stil. Bland L:s teckningar är hans monumentala Själ/porträtt (i biblioteket i Turin; se fig.) ryktbart - man har dock ingen absolut visshet om, att det framställer honom själf. Det målade porträttet i Uffiziernas samling är en fantasibild, föryngrad efter denna teckning. Teckningar af L. finnas företrädesvis i Uffizierna (Florens), i Ambrosiana (Milano), i akademien i Vcnezia, i Albertina (Wien), Louvn (Paris), British museum (London) och i Windsors slott. L:s inflytande på det samtida måleriet, framför allt i Milano, var ytterst stort, rent af tryckande. Hans mäktiga individualitet tog snart sagdt hela skolan fången. Hans lärjungar uppgingo mer eller mindre i hans stil och måleriska karaktär. Bland hans närmaste elever märkas Francesco Melzi, en högättad ung milanesare, som följde L. till Frankrike och stannade hos honom till hans död, Salaino, Boltraffio, Marco d'0ggiono, Ccsare da Ccstö. Mera betydande och starkare individuella karaktärer voro Bcrnardino Luini, Andrea Solari och Gaudcnzio Ferrari. Äfven hos Sodorna är inflytandet af L. uppenbart, likaså hos Correggio, som upptog L:s måleriska syn, hans sätt att behandla ljusdunklet. - L. lämnade efter sig en otalig mängd anteckningar i olika ämnen. Bland mycket annat sysselsatte han sig med flygkonstens möjligheter för människan (jfr 0. Siren, "L:s studier rörande flygproblemet" i "Nord. tidskr.", 1910, äfven separat). Hans ytterst märkliga tankar om måleriet, Tratlata dclla pillura, samlades och utgåfvos första gången i Paris 1651. Hans öfriga manuskript ha först i våra dagar blifvit utgifna - dock ej fullständigt. Bland dessa editioner märkas särskildt Rouveyres (22 bd, Paris, 1901). Af L:s ofantliga anatomiska arbete utgafs d. I (efter originalet i k. biblioteket i Windsor), med faksimile af L:s teckningar, af anatomiska institutet i Kristiania 1911. I den rikhaltiga littera-turen om L., hans konstnärskap och personlighet, som inleddes af Vasari (1550), märkas arbeten af P. Miiller-Walde (1889), G. Séailles (1893), E. Solmi (1900; tysk uppl. 1908), W. von Seidlitz (1909), J. Thiis, "L. da V. I. Florenti-nertiden" (1909) och 0. Siren (1911; med öfv. af Vasaris lefnadsteckning, med grundliga kommentarer och öfv. i utdrag af L:s "målarbok" och med register på L:s utgifna skrifter och litteraturförteckning). En kortfattad, populär framställning af L. gaf V. Rydberg i "En underbar man" (1893, omtryckt i Rydbergs skrifter, d, IX). En förtjänstfull tolkning af L:s personlighet har D. Mercsjkov-skij gett i romanen "Gudarnas uppståndelse" (sv. uppl. 1903). G-gN. Lionne [-å'nn], Hu^ues de, markis de Berny, fiansk statsman, f. 1611, d. 1671, en tid förste sekreterare hos sin morbroder, finansministern Abel Servien, begaf sig sedan till Italien, där han i Rom förvärfvade sig Mazarins förtroende. När denne kom till makten i Frankrike, fick L. flera förtroendeuppdrag, blef 16-46 sekreterare hos änkcdrottningen-regentinnan, 1654 ambassadör i Rom och 1658 i Madrid, där han skulle underhandla om fred och Ludvig XIV:s äktenskap med en spansk infantinna. Efter underhandlingarnas afbrott blef L. Frankrikes ombud vid valriksdagen i Frankfurt 1658 samt deltog 1659 i afslutandct af Pyrcneiska freden med Spanien samt de fransk-spanska giftermålsunderhandlingarna. Genom den af honom i giftermåls-kontraktet projekterade och antagna passus "moyen-nant le paiemcnt cffectif" etc., afseende utbetalande af en högst ansenlig hemgift åt den spanska in-fantinnan som ersättning för hennes afsägclse af andra spanska anspråk, skapade han en plausibel förevändning för spanska succcssionskriget och därmed följande placering af bourboner på flera af Syd-Europas troner. Kort därefter blef han statsminister och öfvertog efter Mazarins död, 1661, ledningen af utrikesärendena. Han utmärkte sig genom en viss finhet och smidighet samt djupa diplomatiska insik-