och denna förklaring biträddes af det öfriga prästerskapet i hertigdömet. Karl anskaffade äfven genom Abrahamus Angermannus fyra tyska teologiska fakulteters förkastelsedomar öfver konungens älsklingsverk. Johan rasade och förkunnade i ett af kraftord uppfylldt öppet bref fredlöshet öfver hertigdömets prästerskap (1588). Detta svarade därpå oförbehållsamt, men i vördnadsfulla ordalag, och åberopade därvid, utom profeternas och apostlarnas skrifter, äfven augsburgiska bekännelsen af 1530 och Luthers mindre katekes. Det lyckades konungen att förmå prästerna i några andra landsdelar att uppsäga all gemenskap med hertigdömets andlige; men å andra sidan gjordes från flera håll påminnelser om det tilltänkta kyrkomötet, och äfven rådet yrkade (1589) på, att ett sådant borde sammankallas. För sin vägran att erkänna liturgien fängslades s. å. de tre lärarna vid kollegiet i Stockholm Ericus Jacobi Schinnerus, Nicolaus Olai Bothniensis och Petrus Kenicius, den till konungens motståndare öfvergångne skolrektorn Ericus Olai Schepperus m. fl. Men under den sjukdom, som föregick konungens död (1592), mildrades hans sinne, och då prästerskapet äfven i det för liturgien mest undfallande stiftet (Växjö) sökt frihet från att följa den, förklarade Johan sig icke vilja vara "deras samvetens konung". 1593 ändades hela striden genom det definitiva ordnande af svenska kyrkans förhållanden, som egde rum på Uppsala möte (se Kyrkomöte, sp. 506). Jfr J. A. Hammargren, "Om den liturgiska striden under Johan III" (1898). G.V.G. (Fr. W.) Lituslaviska, Lettoslaviska, Litauiskslaviska, Slavolettiska eller numera vanligast Baltiskslaviska äro sammanfattande vetenskapliga namn på den lettiska l. baltiska grenen och den slaviska grenen af den indoeuropeiska språkstammen (se Lettiska språk och Slaviska språk). Anledningen till denna sammanfattning är, att dessa båda grenar äro med hvarandra närmare besläktade än något annat par bland (de europeiska) grenarna af nämnda språkstam (endast de båda ariska grenarna, den indiska och den iranska, bilda en ännu trängre enhet). Orsaken till de många speciella inbördes likhetspunkterna mellan baltiska och slaviska språk måste vara den, att de dem talande folken länge innehaft ett sammanhängande språkligt samfärdselområde (väl också ett geografiskt mera begränsadt än vid den tid, då de först skymta fram i historien), och att det relativa afbrottet - fullständigt torde det aldrig ha varit - i den gemensamma språkutvecklingen inträdt vid en jämförelsevis sen tidpunkt. Balterna och slaverna synas också ständigt ha lefvat i nära grannskap till hvarandra. De senares ursprungliga samhem bör säkerligen sökas s. om de baltiska stammarna, men redan tidigt, i synnerhet från ungefär 400-talet, började slaverna utbreda sig så starkt, att de kommo att omge balterna också mot ö. och delvis mot v. och ha i tidernas lopp mer och mer inskränkt dessas område i s. och ö. - Bland gemensamma baltisk-slaviska särdrag må nämnas: 1) Indoeurop. vokaliska nasaler och likvidor - n, m, r, l - ha blifvit resp. in, im, ir, il (hvilka ljudförbindelser dock sedermera i slaviskan vanligen undergått vissa förändringar), under det att de i germanska språk blifvit resp. un, um, ur l. or, ul, i latinet resp. en, em, or, ol, i grek. resp. an l. a, am l. a, ar l. ra, al o. s. v., t. ex. lit. mineti, fnslav. mineti, men got. munan "tänka" o. s. v. af indoeurop. my-; lit. mirtis, fnslav. -mriti (af äldre mirti), men sanskrit mrtis, lat. mors (genit. mortis) "död", jfr svenska mord. 2) Långa (dubbla) konsonanter saknas; de, som en gång funnits, ha förkortats (förenklats). 3) Segt fasthållande intill nutiden af vissa egendomliga betoningsförhållanden (ehuru, enligt fasta principer, på olika sätt omvandlade, i de olika språken), hvilka afspegla urspråkliga betoningsförhållanden, mer eller mindre kända genom andra äldre språk, men i intet annat nu lefvande påvisbara. 4) Utbildningen af adjektivens s. k. bestämda form med ett suffigeradt pronomen jo-, t. ex. lit. geras-is, genit. géro-jo, fnslav. dobru-ji "den gode" af resp. géras, dobru "god". 5) Nom. sing. mask. och fem. af demonstr. pron. "den", som urspr, börjat på s (fnisl, sa, fem. su; sanskrit sa, fem. sa o. s. v.), har i balt.-slav., genom en gammal analogibildning, kommit att börja på t: lit. tas, fem. ta, fnslav. tu, fem. ta "den". 6) Genit. sing. af nominalstammar på -o-, t. ex. lit. vilko, fnslav. vluka "vargens", anses utgå från urspråkets ablativ (jfr sanskrit ablativ vrkad, lat. lupod, lupo), hvilken sålunda i balt.-slav. undanträngt den ursprungliga genitivformen. 7) Infinitiven (blott en hufvudform finnes) utgår från ett verbalnomen på ti, t. ex. lit. ei-ti, fnslav. i-ti "att gå" (jfr lat. i-re). - De båda språkgrenarna visa dock äfven många och betydande skiljaktigheter, som delvis måste gå tillbaka till en aflägsen tid. De baltiska språken, bland hvilka litauiskan bäst återger det urbaltiska tillståndet, befinna sig i många punkter, i synnerhet hvad ljudförhållandena angår, på ett äldre utvecklingsstadium. Bland märkligare drag, hvaruti de slaviska språken genom sin särutveckling kommit att aflägsna sig från det ännu i baltiskan bevarade äldre tillståndet, må nämnas: 1) Diftonger kvarstå oftast i balt., men äro sammandragna till långa vokaler i slav., t. ex. lit. ei-ti "gå" (jfr grek. éi-mi "jag går"), men fnslav. i-ti "gå"; preuss. snaigis (jfr got. snaiws), men fnslav. snegu "snö"; lit. ausis (jfr lat. auris), men fnslav. ucho "öra". 2) Ljudföljden vokal + l eller r + kons. har i slav. drabbats af s. k. likvidametates, t. ex. lit. parszas "svin" (jfr lat. porcus), men fnslav. prase "gris"; lett. salms (jfr sv. halm), men fnslav. slama "halm"; lit. bérzas, men fnslav. breza "björk"; lit. vilkas, men fnslav. vluku "ulf, varg". 3) Spiranterna s, z ha i slav. blifvit resp. s, z, t. ex. lit. parszas "svin" (sz är tecken för sj), zemà "vinter", men fnslav. resp. prase, zima. 4) Ljuden g, k ha i slav. framför lena vokaler blifvit resp. z, c, t. ex. preuss. genna "kvinna", lit. keturi "fyra" (jfr lat. quattuor), men fnslav. resp. zena, cetyrije. 5) Ordslutande s har fallit bort i slav., t. ex. lit. sunùs "son" (jfr got. sunus, sanskrit sunús), men fnslav. synu. 6) I slav. har en mängd ursprungliga konsonantgrupper på olika sätt reducerats (endast ett fåtal dylika finnes fördenskull kvar), under det att de oftast äro bevarade i baltiska språk, t. ex. lit. vapsà "broms" (jfr ty. wespe), men fnslav. osa "geting"; lit. penktas, men fnslav. petu "den femte"; ett speciellt fall af denna art är, att 7) n, m i slav. fallit bort framför konsonant, men nasalerat föregående vokal, t. ex. lit. ranka "hand", deszimtis "tio", men fnslav. roka, resp. deseti (p, e uttalade som i franska son, sein). I