förklaring af den 1571 utgifna kyrkoordningen antaga "nya ordinantian", som i flera punkter äfven innehöll lärosatser, skiljaktiga från hvad som snart därefter gällde som ensamt renlärig lutheranism. Teologerna från Uppsala fingo afgifva ett särskildt utlåtande öfver denna ordinantia: de ansågo, att den innehölle kyrkans godkända lära, "allenast den rätt förstodes", samt att de däri föreskrifna ceremonierna väl kunde gillas, "såvida det ej väckte förargelse" S. å. godkändes stadgan villkorligt äfven af de präster, som sammankommit, då ärkebiskop Laurentius Petri Gothus samt biskoparna i Linköping och Västerås invigdes i sina ämbeten. Men 1576 kom schismen till fullständigt utbrott, sedan konungen i böljan af s. å. låtit trycka och sprida en af honom och Fecht sammanskrifven ny gudstjänstordning, den s. k. liturgien eller - efter färgen på de tryckta exemplarens band - Röda boken. (Bokens titel och företal samt föreskrifterna för prästen, randanmärkningar och noter äro affattade på latin, men själfva liturgien är affattad på både latin och svenska.) Denna mässordning skilde sig från den öfliga, mindre ceremoniösa "Svenska mässan" genom att omedelbart upptaga en stor del af den romerska mässans innehåll, dock med uteslutning af alla korstecken, bugningar och altarkyssningar samt med ändring af de för protestantiska öron mest anstötliga uttrycken. Om denna gudstjänstordning var det, som kampen därefter hufvudsakligen fördes; däraf ock själfva namnet på striden, hvars innehåll likväl under några år (1576-80) blef af vida större betydelse genom Johans samtidigt förda underhandlingar om ett direkt närmande till romerska kyrkan. Första motståndet mot "nya ordinantian" och liturgien kom från hertig Karl. Han uttalade sig från början bestämdt för bibehållande af de under Gustaf I:s tid införda kyrkobruken. Senare, i sept. 1576, förklarade sig äfven hertigdömets invånare vilja därvid förbli. Samtidigt började oron ge sig till känna i hufvudstaden. Stockholms kyrkoherde, Olaus Petri Medelpadius, rektorn vid denna stads skola, Abrahamus Andreae Angermannus, samt två kaplaner sattes 7 sept. ur tjänstgöring för sin vägran att iakttaga den nya ordningen. Då de icke läto böja sig, utan tvärtom afgåfvo en skriftlig förklaring mot liturgien, förflyttades Olaus Petri till domprost i Uppsala och Abrahamus till predikant i Öregrund, båda under ärkebiskopens särskilda uppsikt. Af de båda kaplanerna flydde den ene, Petrus Erici, till hertig Karl; den andre fick kvarstanna i Stockholm som oskadlig på grund af sin höga ålder. Vid jultiden 1576 uppflammade striden i Uppsala, där ärkebiskop Laurentius förbjöd den nye domprosten och professorn Petrus Jonae, hvilka uppträdde med häftiga predikningar, att utöfva prästämbetet. I jan. 1577 kallades Petrus Jonae och hans ämbetsbroder Olaus Luth af konungen till Stockholm. Religionssamtal anställdes, hvarvid jesuiten Laurentius Norvegus ("Klosterlasse") förde liturgiens talan. Men de båda männen förblefvo gensträfviga, och domprosten i Västerås, Salomo Birgeri, hvilken förmåtts understödja liturgien samt förordnats att tjänstgöra i Stockholm, slöt sig till motståndet. Emellertid lät konungen underhandla i landsorterna om liturgiens erkännande. Och då en till Stockholm utlyst riksdag skulle afhandla frågan, bortfördes Uppsalaprofessorerna i förvar till Svartsjö, Salomo Birgeri samt Olaus Petri och Abrahamus Angermannus, hvilka senare fortfarande visade sig omedgörliga, till gården Häringe i Södertörn. Vid ständernas sammanträde lämnade de världsliga stånden genast sitt bifall till den nya mässordningen (11 febr.). Prästerskapet undertecknade däremot först fem dagar senare sitt medgifvande, efter ett ihärdigt motstånd af Linköpingsbiskopen Martinus Olai Gestricius samt med hänvisande tiil en däraf föranledd förklaring öfver den omtvistade boken. Därefter återhämtades fångarna, men kunde icke heller nu förmås att ge med sig. De båda professorerna fingo då återvända till Uppsala; Abrahamus Angermannus skickades som kyrkoherde till Saltvik på Åland, och Olaus Petri fick slå sig ned på en sin gård i Roslagen. Salomo Birgeri hölls ännu någon tid fången och fick därefter återgå till sin befattning i Västerås. Trots det genomdrifna beslutet förmärktes dock icke - utom i Västergötland - någon synnerlig nitälskan för liturgiens verkliga införande, och allra minst kom detta i fråga i Linköpings stift, där biskop Martinus var den styrande, eller i Strängnäs stift, där hertig Karls vilja var bestämmande. Den omständigheten, att de till Sverige inkomne jesuiterna uppträdde alltmera ohöljdt, bidrog snart att öppna ögonen på många, som visat sig undfallande, och själfve ärkebiskop Laurentius Petri (d. 12 febr. 1579) vände sig under sitt sista lefnadsår mot den vidtagna förändringen. Sedan förhoppningen om en öfverenskommelse med påfven gått alldeles om intet (1580), blef konung Johan mera våldsam i försöket att genomdrifva sin vilja, medan åter hertig Karl började öppet trotsa denna. Konungen befallde sina fogdar att undanhålla inkomsterna för de präster, som vägrade att följa liturgien. Biskop Martinus i Linköping afsattes, men kallades till kyrkoherde i Nyköping af hertig Karl, hvilken vid samma tid äfven utnämnde den afsatte kyrkoherden i Vadstena Jesper Marci till superintendent öfver Värmland samt Vadsbo och Valla härad. Petrus Jonae kastades 1581 i fängelse, och Abrahamus Angermannus, som en tid hållits fången på Åbo slott, hotades ånyo af fångenskapen, men båda lyckades fly till hertigen. På riksdagen i Stockholm 1582 lät Johan prästerna stadfästa kyrkoordinantian af 1575 samt förklara sig frivilligt samtycka till liturgiens införande i alla församlingar i riket, hvarjämte han i den aldrig i verket satta "stadgan om konungslig och furstlig rättighet öfver furstendömen" intog, att alla kyrkoseder och ceremonier, som nyttjades i riket och af meniga prästerskapet voro samtyckta, skulle iakttagas äfven inom hertigdömet. 1583 voro alla rikets biskopar, utom den i Strängnäs, samlade vid ärkebiskop Andreas Laurentii Björnrams vigning och förbundo sig då till den liturgiska reformens fullständiga genomförande. Hertig Karl, å sin sida, gaf efter Olai Martinus' död (1585) kyrkoherdebeställningen i Nyköping åt den för konungen förhatlige Petrus Jonae, lät 1586 välja honom till biskop i Strängnäs stift och utfärdade i maj s. å. några af ett prästmöte i Örebro antagna artiklar, i hvilka det bl. a. framhölls, att endast de ceremonier i kyrkotjänsten skulle gälla, om hvilka prästerskapet förenat sig i Uppsala 1572. Vid den förlikning emellan konungen och hertigen, som stadfästes i Vadstena 1587, hänsköts den religiösa stridsfrågan till ett blifvande kyrkomöte; men redan s. å. lät Karl Strängnäs stifts prästerskap förklara liturgien både onödig och skadlig,