elektronteorien uppstår ljus genom elektronernas rörelse, hvilken i så fall måste vara oscillerande. Då de fria elektronerna, som ge upphof till katodstrålarna, ej lysa, kunna svängande rörelser blott då vara möjliga, om elektronerna äro bundna vid de materiella atomerna. Om man antager, att en elektron är förenad med en materiell atom, är den enklaste föreställningen man kan göra sig om detta system, att de krafter, som atomen utöfvar på elektronen och omvändt, äro i jämvikt. Elektronen är då i sitt hviloläge. Aflägsnar sig elektronen från hviloläget, drages den åter in mot detta med en kraft, som är proportionell mot afståndet från detsamma. En dylik elektron kan då utföra harmoniska svängningar och är ingenting annat än en följd af elektriska svängningar, som kunna fortplanta sig i rummet i form af elektriska vågor. För att elektronen skall bli en ljuskälla, måste dess svängningstal ligga mellan 400 och 700 billioner i sek. - Från de själflysande kropparna, t. ex. solen, en ljuslåga, ett glödande kol, utgå elektromagnetiska svängningar. De kallas därför ljuskällor. Dessa svängningar fortplanta sig åt alla håll i den omgifvande etern och framkalla förnimmelsen af ljus, då de träffa det ljusuppfattande organet i vårt öga. Som nu ljusstrålen ingenting annat är än den väg, på hvilken vibrationsrörelsen framskrider i etern, kan man ock säga, att hvarje punkt på ljuskällan utsänder strålar i alla riktningar, och om ögat är vändt mot en sådan punkt, infaller däri en strålkon, hvars bas utgöres af pupillen och hvars spets ligger i den lysande punkten. Häraf följer, att en kropp, som icke är själflysande, under vissa förhållanden kan verka på ögat som en ljuskälla, om den nämligen själf mottager ljus från en annan sådan. Ty är kroppens yta så beskaffad, att hvarje punkt på densamma återsänder åt alla håll de ljusstrålar, som träffa kroppen, så kommer en sådan punkt att till ett öga, som är riktadt mot den, utsända en ljuskon af nyss nämnda beskaffenhet, och intrycket på ögat blir detsamma, som om punkten tillhörde en själflysande kropp. Så t. ex. gör månen intryck af att vara själflysande och kan därför äfven sägas vara en ljuskälla, ehuru den i själfva verket är mörk och lyser endast genom de solstrålar, som återkastas från densammas yta. En sådan återkastning af ljusstrålarna som den nu beskrifna benämnes diffusion l. irreguljär reflexion. Det är endast genom den, som det är oss möjligt att se de mörka, d. v. s. de icke själflysande, kropparna. Men det ges äfven ett annat slag af ytor än de, som diffundera ljuset, nämligen de speglande l. reguljärt reflekterande. Dessa sända strålarna till ögat i en kon, hvars spets icke ligger på deras yta, utan framför eller bakom densamma på ett annat ställe i rymden, och resultatet häraf blir, att ögat ser en mer eller mindre liknande bild af ljuskällan själf, men icke får någon förnimmelse af den speglande ytan. De elektromagnetiska ljusvågorna ha en mycket kort svängningstid. Man har funnit, att antalet vibrationer för det synliga spektrum ligger mellan fyra och sjuhundra billioner i sekunden. Ljusets fortplantningshastighet är mycket stor. I tomrummet uppgår den till 300,000 km. i sekunden (se nedan). I luften är denna hastighet något mindre, i vatten endast 3/4 och i glas 2/3 så stor som i tomrummet. Såväl i lufttomt rum som i en hel mängd kroppar, företrädesvis de okristalliserade, fortplantar sig ljuset lika hastigt i alla riktningar. Hos de flesta kristaller åter är den hastighet, med hvilken ljuset genomgår dem, olika stor, alltefter den riktning strålen har i förhållande till kristallens s. k. axlar. Sådana kristaller utmärkas tillika genom s. k. dubbelbrylning (se d. o.), medan de flesta andra genomskinliga ämnen äro enkelbrytande. Alla de punkter, till hvilka rörelsen hunnit utbreda sig vid samma tid efter sitt utstrålande från ljuskällan, ligga på en yta, den s. k. vågytan, som i tomrummet och i de enkelbrytande ämnena är en sfär, men i de dubbelbrytande ämnena har en mera komplicerad form. I skilda vågytor är däremot svängningstillståndet vid samma tidpunkt i allmänhet ej lika. Detta eger rum endast i det fall, att dessa ytor äro skilda från hvarandra genom ett mellanrum lika med det vägstycke, våglängden, som vågrörelsen hinner fortplanta sig under tiden för en hel elektrisk svängning hos ljuskällan. Utgå från en ljuskälla elektromagnetiska ljussvängningar med en och samma våglängd, säges ljuskällan utstråla homogent ljus. Förekomma däremot flera olika våglängder hos det utsända ljuset, benämnes detsamma heterogent. - Ljustrycket l. strålningstrycket. Den af Maxwell uppställda elektromagnetiska ljusteorien leder till det märkliga resultatet, att ytan hos en kropp, som bestrålas, åverkas af ett tryck, som per ytenhet är numeriskt lika med den på volymenheten kommande totala strålande energien, förutsatt att kroppens yta är absolut svart. Låt trycket på ytan S vara F och E den strålande energiens belopp på volymen V, så har man relationen F/S=E/V. Trycket i dyn per kvcm. är lika med antalet erg per kbcm. af volymen. Om strålarna träffa kroppens yta under rät vinkel och de reflekteras fullständigt, så är trycket F dubbelt så stort som nyssnämnda formel. Det är af stort intresse, att redan Kepler (1619), därvid utgående från emissionsteorien, tänkt på, att ljuset kan utöfva ett tryck. Genom detta tryck sökte han förklara de i riktning från solen vända kometsvansarna. Keplers åsikter upptogos af Longomontanus (1622) och Euler (1746). De första försöken att experimentellt öfvertyga sig om existensen af ett ljustryck utfördes af De Mairan och Du Fay (1754). De kommo emellertid ej till något bestämdt resultat. Detsamma var förhållandet med försök utförda af Fresnel (1825), Zöllner, Bartoli och Crookes. Det var först P. Lebedew, som 1900 lyckades experimentellt uppvisa det Maxwellska strålningstrycket. Arrhenius (1900) och Schwarzschild (1901) ha med hjälp af strålningstrycket lämnat förklaring på en mängd kosmiska fenomen (norrskenet, kometsvansarna, zodiakalljuset). Arrhenius finner, att repulsionskraften på grund af strålningstrycket är lika med attraktionskraften på grund af gravitationen för en sfärisk partikel med samma täthet som vatten och en diameter = 0,0015 mm., om den befinner sig i närheten af solens yta. För ännu mindre partiklar blir repulsionen öfvervägande. För att bestämma ljusets hastighet ha flera metoder framställts. Af de här beskrifna äro de två