Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua / 885-886 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljunggren ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utförda och om medkänsla vittnande, ofta groteska
interiörerna och gestalterna från armodets hem. I
öfrigt tecknade hon med förkärlek äfventyrliga män
och kvinnor ur den högre sällskapsvärlden. Hennes
berättelser äro sannskyldiga sensationsromaner,
byggda på sådana motiv som hemlighetbfulla mord
och stölder, dystra släkttraditioner, förmenta
dödas och bortkomna barns återuppträdande,
förklädningar, spöksyner o. d. Betänkligt är hennes
sätt att låta intrigen påverkas af öfvernaturliga
tilldragelser, som kvarstå oförklarade eller stundom
omöjliga att förlika med gränserna för mänsklig
förmåga. Karaktärsteckningen är icke rätt sund och
klar, i det att personernas handlingar tyckas härflyta
ur omständigheter och stämningar, men alltför sällan
ur viljans impulser. Emellertid förstod fru L. mer
än de fleste svenske författare att hålla läsaren i
spänning. Hennes stil är kraftig, säker och flytande,
naturskildringarna i sin korthet verkligt goda,
men berättelsens gång afbrytes tidt och ofta af
allmänna betraktelser, som äro mindre sinnrika, än de
ge sig sken af att vara. I bokform utgåfvos 1872-82
Samlade berättelser af Claude Gerard, i 9 bd. E. F-t.

Ljungstedt, Karl, språkforskare, f. 22 juli 1856 i
Landeryd, Linköpings län, student i Stockholm 1876,
disputerade 1887 med afh. Anmärkningar till det
starka preteritum i germanska språk, vardt filos.
doktor 1889 och var docent i forngermanska språk vid
Uppsala universitet 1888-94. L. har författat Språket,
dess lif och ursprung (1891, 2:a uppl. 1905; i
studentfören. Verdandis småskrifter), Modersmålet och
dess utvecklingsskeden (därst. 1893, 2:a uppl. 1907),
Eddan (1898),Grunddragen af modersmålets historia
(s. å.), Språkets lif (1899) och Edda Sæmundar (1904;
valda sånger i öfv.). 1907 utnämndes L. till adjunkt
vid läroverket i Östersund.

Ljungström, Klas Johan, präst, fornforskare,
vitterlekare, f. 25 juli 1819 i Sandhems socken,
Skaraborgs län, d. 8 dec. 1882, var torparson
och fick sent följa sin håg för studier. Han blef
student i Uppsala 1842, prästvigdes 1845, innehade
befattningar som adjunkt, vice pastor och (sedan 1855)
komminister på olika orter inom sitt födelsestift samt
utnämndes 1871 till kyrkoherde i Tunhems (med Björke,
Åsaka och Gärdhem) konsistoriella pastorat. L. inlade
betydande förtjänster om den inhemska topografien
genom beskrifningarna öfver Redvägs härad med staden
Ulricæhamn (1861), Åhs och Vedens härader samt staden
Borås (1865), Kinnefjerdings och Kållands härader
samt staden Lidköping (1871), Vartofta härad och
staden Falköping (1877) och Väne härad samt staden
Venersborg (1884). Han utgaf dessutom Rúnalist eller
konsten att läsa runor (1866; 2:a uppl. 1875), lämnade
bidrag till tidningar och tidskrifter och redigerade
Västergötlands fornminnesförenings "Tidskrift"
(3 hftn, 1869-77), L. var den egentlige ’upphofsmannen
till detta samfund och intog en hedrad plats
bland fosterlandets fornminnesvänner. Han var
korresp. led. af Vitt. hist. o. ant. akad.


Ljungvipa, zool. Se Piparsläktet.

Ljungväxter, bot. Se Ericaceæ

Ljunits härad, i Malmöhus län, ingår i Vemmenhögs,
Ljunits och Herrestads domsaga samt i Ljunits,
Herrestads och Vemmenhögs härads fögderi och omfattar
socknarna Villie, Västra Nöbbelöf, Sjörup, Katslösa,
Balkåkra, Snårestad, Skårby. 10,813 har. 6,359
inv. (1910).

Ljunits och Herrestads kontrakt, i Lunds stift,
omfattar de nio pastoraten Villie och Örsjö; Västra
Nöbbelöf och Skifarp; Balkåkra, Snårestad och Skårby;
Sjörup och Katslösa; Ystad och öja; Bjäresjö och
Hedeskoga; Stora Herrestad och Borrie; Söfvestad och
Bromma; Högestad och Baldringe. 28,987 har. 26,173
inv. (1910).

Ljur, socken i Älfsborgs län, Gäsene härad. 1,891
har. 450 inv. (1910). Annex till Nårunga, Skara stift,
Kullings kontrakt.

Ljus. 1. Fys. Ljuset, orsaken till att föremålen
uppfattas af synsinnet, består enligt den af
Newton 1672 framställda emissionsteorien (se d. o.) af
små partiklar, som utslungas från en lysande kropp,
men enligt den af Chr. Huygens redan 1678 uppställda
och i "Traité de la lumiére" 1690 utvecklade läran
(se Huygens’ princip) - som först genom Youngs
(1802-04) och Fresnels (1815) arbeten fördes
till seger -, den s. k. elastiska undulations-
l. vibrationsteorien ("böljeteorien"), framkallas
ljuset af svängningar hos eterns smådelar (se Eter
1). 1865 framställde J. C. Maxwell (i "A dynamical
theory of electromagnetic field", 1865, och "A
treatise of electricity and magnetism", 1873)
den teorien, att ljuset ej består i svängningar
hos eterpartiklarna själfva, utan i elektriska och
magnetiska svängningar i etern. Den första antydningen
till ett samband mellan ljus och elektricitet fanns
däri, att förhållandet mellan de elektromagnetiska
och elektrostatiska enheterna var lika med en
potens af ljushastigheten. Maxwell visade vidare i
sin teori för de elektromagnetiska företeelserna,
att den hastighet, med hvilken en elektromagnetisk
våg fortplantar sig i tomrummet, är lika med
ljushastigheten. Detta resultat bildade grundvalen
för den elektromagnetiska ljusteorien. Maxwell utgår
från sex grundekvationer. Under vissa förutsättningar
kan innehållet i de tre första af dessa återges så,
att det arbete, som de magnetiska krafterna uträtta,
då en magnetisk enhetspol föres rundt en sluten bana,
är lika med 4pi/10
gånger styrkan af den elektriska ström, som passerar
den af banan begränsade ytan. De tre senare af
Maxwells ekvationer motsvara induktionslagen, som
säger att, om antalet af de utaf en sluten ledning
omfattade magnetiska kraftlinjerna förändras,
så induceras i ledningen en elektromotorisk
kraft, som är proportionell mot den hastighet,
hvarmed kraftlinjernas antal förändras. Äfven
den elektromagnetiska ljusteorien lämnade flera
företeelser, t. ex. Zeemans fenomen (se d. o.),
oförklarade. Genom den af H. A. Lorentz under senare
delen af 1890-talet framställda elektronteorien har
en mängd företeelser vunnit en tydning. Enligt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>