utförda och om medkänsla vittnande, ofta groteska interiörerna och gestalterna från armodets hem. I öfrigt tecknade hon med förkärlek äfventyrliga män och kvinnor ur den högre sällskapsvärlden. Hennes berättelser äro sannskyldiga sensationsromaner, byggda på sådana motiv som hemlighetbfulla mord och stölder, dystra släkttraditioner, förmenta dödas och bortkomna barns återuppträdande, förklädningar, spöksyner o. d. Betänkligt är hennes sätt att låta intrigen påverkas af öfvernaturliga tilldragelser, som kvarstå oförklarade eller stundom omöjliga att förlika med gränserna för mänsklig förmåga. Karaktärsteckningen är icke rätt sund och klar, i det att personernas handlingar tyckas härflyta ur omständigheter och stämningar, men alltför sällan ur viljans impulser. Emellertid förstod fru L. mer än de fleste svenske författare att hålla läsaren i spänning. Hennes stil är kraftig, säker och flytande, naturskildringarna i sin korthet verkligt goda, men berättelsens gång afbrytes tidt och ofta af allmänna betraktelser, som äro mindre sinnrika, än de ge sig sken af att vara. I bokform utgåfvos 1872-82 Samlade berättelser af Claude Gerard, i 9 bd. E. F-t. Ljungstedt, Karl, språkforskare, f. 22 juli 1856 i Landeryd, Linköpings län, student i Stockholm 1876, disputerade 1887 med afh. Anmärkningar till det starka preteritum i germanska språk, vardt filos. doktor 1889 och var docent i forngermanska språk vid Uppsala universitet 1888-94. L. har författat Språket, dess lif och ursprung (1891, 2:a uppl. 1905; i studentfören. Verdandis småskrifter), Modersmålet och dess utvecklingsskeden (därst. 1893, 2:a uppl. 1907), Eddan (1898),Grunddragen af modersmålets historia (s. å.), Språkets lif (1899) och Edda Sæmundar (1904; valda sånger i öfv.). 1907 utnämndes L. till adjunkt vid läroverket i Östersund. Ljungström, Klas Johan, präst, fornforskare, vitterlekare, f. 25 juli 1819 i Sandhems socken, Skaraborgs län, d. 8 dec. 1882, var torparson och fick sent följa sin håg för studier. Han blef student i Uppsala 1842, prästvigdes 1845, innehade befattningar som adjunkt, vice pastor och (sedan 1855) komminister på olika orter inom sitt födelsestift samt utnämndes 1871 till kyrkoherde i Tunhems (med Björke, Åsaka och Gärdhem) konsistoriella pastorat. L. inlade betydande förtjänster om den inhemska topografien genom beskrifningarna öfver Redvägs härad med staden Ulricæhamn (1861), Åhs och Vedens härader samt staden Borås (1865), Kinnefjerdings och Kållands härader samt staden Lidköping (1871), Vartofta härad och staden Falköping (1877) och Väne härad samt staden Venersborg (1884). Han utgaf dessutom Rúnalist eller konsten att läsa runor (1866; 2:a uppl. 1875), lämnade bidrag till tidningar och tidskrifter och redigerade Västergötlands fornminnesförenings "Tidskrift" (3 hftn, 1869-77), L. var den egentlige 'upphofsmannen till detta samfund och intog en hedrad plats bland fosterlandets fornminnesvänner. Han var korresp. led. af Vitt. hist. o. ant. akad.

Ljungvipa, zool. Se Piparsläktet. Ljungväxter, bot. Se Ericaceæ Ljunits härad, i Malmöhus län, ingår i Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads domsaga samt i Ljunits, Herrestads och Vemmenhögs härads fögderi och omfattar socknarna Villie, Västra Nöbbelöf, Sjörup, Katslösa, Balkåkra, Snårestad, Skårby. 10,813 har. 6,359 inv. (1910). Ljunits och Herrestads kontrakt, i Lunds stift, omfattar de nio pastoraten Villie och Örsjö; Västra Nöbbelöf och Skifarp; Balkåkra, Snårestad och Skårby; Sjörup och Katslösa; Ystad och öja; Bjäresjö och Hedeskoga; Stora Herrestad och Borrie; Söfvestad och Bromma; Högestad och Baldringe. 28,987 har. 26,173 inv. (1910). Ljur, socken i Älfsborgs län, Gäsene härad. 1,891 har. 450 inv. (1910). Annex till Nårunga, Skara stift, Kullings kontrakt. Ljus. 1. Fys. Ljuset, orsaken till att föremålen uppfattas af synsinnet, består enligt den af Newton 1672 framställda emissionsteorien (se d. o.) af små partiklar, som utslungas från en lysande kropp, men enligt den af Chr. Huygens redan 1678 uppställda och i "Traité de la lumiére" 1690 utvecklade läran (se Huygens' princip) - som först genom Youngs (1802-04) och Fresnels (1815) arbeten fördes till seger -, den s. k. elastiska undulations- l. vibrationsteorien ("böljeteorien"), framkallas ljuset af svängningar hos eterns smådelar (se Eter 1). 1865 framställde J. C. Maxwell (i "A dynamical theory of electromagnetic field", 1865, och "A treatise of electricity and magnetism", 1873) den teorien, att ljuset ej består i svängningar hos eterpartiklarna själfva, utan i elektriska och magnetiska svängningar i etern. Den första antydningen till ett samband mellan ljus och elektricitet fanns däri, att förhållandet mellan de elektromagnetiska och elektrostatiska enheterna var lika med en potens af ljushastigheten. Maxwell visade vidare i sin teori för de elektromagnetiska företeelserna, att den hastighet, med hvilken en elektromagnetisk våg fortplantar sig i tomrummet, är lika med ljushastigheten. Detta resultat bildade grundvalen för den elektromagnetiska ljusteorien. Maxwell utgår från sex grundekvationer. Under vissa förutsättningar kan innehållet i de tre första af dessa återges så, att det arbete, som de magnetiska krafterna uträtta, då en magnetisk enhetspol föres rundt en sluten bana, är lika med 4pi/10 gånger styrkan af den elektriska ström, som passerar den af banan begränsade ytan. De tre senare af Maxwells ekvationer motsvara induktionslagen, som säger att, om antalet af de utaf en sluten ledning omfattade magnetiska kraftlinjerna förändras, så induceras i ledningen en elektromotorisk kraft, som är proportionell mot den hastighet, hvarmed kraftlinjernas antal förändras. Äfven den elektromagnetiska ljusteorien lämnade flera företeelser, t. ex. Zeemans fenomen (se d. o.), oförklarade. Genom den af H. A. Lorentz under senare delen af 1890-talet framställda elektronteorien har en mängd företeelser vunnit en tydning. Enligt