fortsatt ökning af denna hastighet inträffar ånyo reflexionsbildens försvinnande, när de genom en öppning utsända strålarna vid sin återkomst uppfångas af andra tanden i ordningen, räknadt från nämnda öppning. Detta kan tjäna till kontroll af den första observationens riktighet, ty båda dessa observationer, beräknade hvar för sig, måste ge samma värde på ljushastigheten. 1850 gjorde Fizeau och fysikern L. Foucault samtidigt, ehuru oberoende af hvarandra, nya mätningar af ljushastigheten. Metoden, som i litteraturen i allmänhet bär Foucaults namn, är i hufvudsak följande. Genom springan A kommer en ljuskägla in i ett mörkt rum. Ljuskäglan träffar linsen B, som ger upphof till en bild af springan i

Fig. 3. Foucaults mätning af ljusets hastighet. C. D är en planspegel, som kan sättas i hastig rotation, och E är en konkav spegel på afståndet DC från den plana spegeln. Har spegeln D den i fig. angifna ställningen, komma de från D reflekterade strålarna att träffa E, reflekteras tillbaka till D och ge en bild i A. Innan strålarna hinna fram till A, träffa de en snedt ställd planparallell glasskifva G, som reflekterar en del af strålarna, och ge en bild i H. Får den plana spegeln nu rotera, så kommer dess läge att vara något förändradt, när strålarna komma tillbaka från E. De komma att reflekteras i riktningen C'B och efter reflexionen ge en bild i H'. Genom att uppmäta förflyttningen HH', den plana spegelns rotationshastighet samt apparatens dimensioner kan man beräkna ljusets hastighet. Placeras mellan D och E ett rör KL, som är tillslutet med planparallella glasskifvor, kommer man att iakttaga en större förskjutning än HH', om röret är fylldt med vatten. Häraf kan man sluta till, att ljuset går långsammare i vatten än i luft, och detta resultat har varit af afgörande betydelse i fråga om, hvilken af de två teorierna för ljuset, nämligen undulations- eller emissionsteorien, är den rätta. Den förra af dessa teorier fordrar nämligen, att ljuset skall fortplanta sig med mindre hastighet i tätare än i tunnare medier, medan enligt den senare motsatsen skall ega rum. Genom detta försök utförde Fizeau och Foucault således ett "experimentum crucis" emellan de båda ljusteorierna, som länge kämpat om herraväldet, och vunno därigenom en lysande seger för undulationsteorien. Tysk-amerikanske fysikern A. A. Michelson har betydligt förbättrat Foucaults metod. Han fann 1885 som värde på ljusets hastighet 299,850 km. i sek. 1902 gjorde Michelson om försöken med ytterligare förbättrad metod och fann då 299,890+60 km. i sek. Med tillräcklig approximation kan man sätta som ljusets hastighet i tomrummet 300,000 km. / sek. = 3 . 10¹⁰ cm. / sek. Läran om ljuset kallas optik. 2. Konstgjorda, af brännbara ämnen bestående kroppar, som vid förbränning framkalla klar och jämn belysning. Se Ljustillverkning. 3. I motsats till ljuset i vax-, stearin- och paraffinljus, öppna lysgaslågor och acetylengaslågor o. s. v., som frambringas genom glödning af i lågan kringsväfvande kolpartiklar (se Ljuslåga), använder man benämningen glödljus (se d. o.) för det ljus, som uppkommer, då en eldfast kropp upphettas till glödning af en icke lysande gaslåga. Ett annat glödljus är den elektriska glödlampan (se d. o.). 4. Med. o. fysiol. Se Ljusbehandling. 1. D. S-t. 3. G. H. H. Ljus, bokförlagsaktiebolag, som stiftades 1900 och då öfvertog utgifvandet af tidskriften "Ljus" (uppsatt 1898), hvilken fortgick t. o. m. hösten 1903 och innehöll ett stort antal populärvetenskapliga verk. Förlaget har vidare utgifvit planschverk (Nordensvan, Sirén, Tullberg m. fl.), stora vetenskapliga arbeten som t. ex. Ortnamnskommitténs skrifter, "Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné", "Världskulturen", skönlitteratur (Strindberg, Geijerstam, Levertin m. fl.), läroböcker m. m. Genom sin serie "Ljus' enkronasbibliotek" (1904 ff.) tog förlaget initiativet till införandet af billighetslitteratur i Sverige. Verkställande direktör har alltsedan företagets början varit Henrik Koppel, f. 1871 i Köpenhamn. Ljusa champinjonen, bot. Se Champinjoner. Ljusalfer. Se Alfer. Ljusalfhem, nord. myt., en nyare benämning på ljusalfernas värld. Se Alfer. Ljus aloe. Se Aloe. Ljusbad, med., en form af ljusbehandling, där kroppen eller delar af densamma bestrålas med ljus, antingen solljus (se Solbad) eller elektriskt ljus (se Elektriskt ljusbad och Ljusbehandling). Ljusbehandling, Ljusterapi, Fototerapi (af grek. fos, ljus, och terapi, se d. o.), med., i vidsträcktaste mening hvarje slags användning af ljuset - framför allt af solljuset (helioterapi) och det elektriska ljuset (elektrisk ljusterapi, hvaraf en form är elektriskt ljusbad, se d. o.) - i medicinens tjänst. I inskränkt och vanlig mening förstås därmed den form af elektrisk ljusterapi, som benämnes finsenterapi, d. v. s. behandling med koncentrerade kemiska ljusstrålar enligt danske läkaren N. R. Finsens (se denne) metod. De redan tidigare kända fakta, som ligga till grund för denna behandling, äro ljusets - framför allt de kemiska strålarnas - förmåga att verka bakteriedödande, att utöfva en inflammatorisk retning på människans väfnader och att tränga på djupet i dessa. Genom talrika experimentella undersökningar utvidgade Finsen kännedomen om dessa förhållanden och arbetade sig fram till de rön och erfarenheter, på hvilka behandlingens teknik närmast hvilar. De från ljuskällan - en elektrisk båglampa