- utgående strålarna koncentreras och dissocieras
genom en enkel, genialisk anordning: förmedelst
linssystem, infattade i långa metalltuber, som fyra
och fyra radiera utåt-nedåt från hvarje båglampa,
sammanbrytas strålarna omkr. 10 cm. utom tubens yttre
ända; det här i brännpunkten samlade ljuset utgöres
hufvudsakligen af kemiska strålar, då värmestrålarna
till största delen absorberats af ett i tubens yttre
ända inskjutet vattenlager. För att öka strålarnas
djupverkan göres det sjuka partiet, som under
behandlingen placeras strax innanför brännpunkten,
blodtomt förmedelst ett "tryckglas", bestående af
två i en metallring tätt öfver hvarandra infattade,
omkring femörestora plattor, mellan hvilka, för
fullständig afkylning, cirkulerar kallt vatten. Dessa
plattor äro liksom linserna i metalltuberna
förfärdigade af bergkristall, som ju i motsats till
glas genomsläpper äfven ultravioletta strålar. Det
hudparti, som på en gång kan behandlas, är ungefär
af en tvåörings storlek. - Finsenbehandlingen har
användts mot åtskilliga, framför allt bakteriella,
hudsjukdomar; det är dock vid lupus vulgaris, som den
vunnit sin ryktbarhet. Vid denna sjukdom försiggår
behandlingen i seanser på i allmänhet 5/4 timme;
närmaste effekten består i en efter ett par timmar
uppträdande rodnad och svullnad, som brukar nå sitt
kulmen efter 12-24 timmar och stundom är förenad med
blåsbildning. Sedan denna inflammatoriska reaktion
gått tillbaka, hvilket i medeltal kräfver 8 dagar,
upprepas behandlingen, alltefter åkommans art flera
eller färre gånger. Enligt Finsens m. fl:s statistik
leder ljusbehandling vid lupus vulgaris i omkr. 80
fall af 100 till definitiv läkning. Fördelarna
af denna behandlingsmetod äro smärtfrihet,
möjligheten att påverka relativt djupt liggande
sjukdomshärdar och ärrens i kosmetiskt afseende
utmärkta beskaffenhet. Å andra sidan har som en
olägenhet framhållits behandlingens långvarighet,
hvartill komma de dyra apparaterna och en stor,
för ändamålet skolad sjukvårdspersonal, hvilket allt
gör, att kostnaderna måste bli relativt betydliga. -
Litt.: J. Widmark, "Über den einfluss des lichtes
auf die haut (i "Hygiea", festband, n:r 3, 1889),
N. R. Finsen, "Lysets indvirkninger paa huden" (i
"Hospitalstidende". 1893), "Lyset som incitament"
(ibidem 1895), "Om anvendelse i medicinen af
koncentrerede kemiske lysstraaler" (1896), "Nye
undersögelser över lysets indvirkning paa huden" (i
"Meddelelser fra Finsens medicinske lysinstitut",
1899) och "La photothérapie" (1899), Hammer,
"Über den einfluss des lichtes auf die haut" (1891),
och M. Möller, "Der einfluss des lichtes auf die
haut in gesundem und krankhaften zustande" (1900).
J. Sch-nn.
Ljusbild. 1. Sällan använd benämning på fotogiafisk
bild. - 2. Detsamma som skioptikonbild (se d. o.).
Ljusblomma,
bot. Se
Bulbocodium.
Ljusbrunn,
bygnk. Vid anordnandet af butiker eller
arbetslokaler i källare i hus vid gata måste man,
för erhållande af tillräcklig dagsbelysning, framför
fönstren i marken göra en urtagning, ljusbrunn,
af samma bredd som fönstret och med bottnen något
under fönstrets underkant. Ljusbrunnen måste förses
med bottenaflopp för regnvatten. I Stockholm få
ljusbrunnarna icke sträcka sig utanför tomtgränsen
mot gatan. Bättre dagerförhållanden vinnas
naturligtvis, om man, i st. f. en ljusbrunn framför hvarje
fönster, anordnar en sammanhängande graf framför hela
källarvåningen. Detta sätt är mindre vanligt hos oss
än i andra länder. I England ser man t. o. m. stora
moderna herresäten helt omgifna af dylik ljusgraf,
naturligtvis för att man bekvämt och utan trappsteg
från bottenvåningen må komma ut i det fria och
dock kunna utnyttja källarvåningen t. o. m. till
boningsrum. l. G. C.
Ljusbrytning.
Fys. Den väg, som ljuset passerar från
en lysande kropp till ögat, kallas
ljusstråle. Har
det genomskinliga ämne (luft, glas, vatten), hvari
ljuset går, samma täthet öfverallt, blir ljusets
väg (strålen) en rät linje. Nödgas åter ljuset,
för att träffa ögat, genomgå efter hvartannat två
eller flera ämnen af olika täthet, blir visserligen
strålen rätlinig inom hvart och ett af dessa ämnen;
men vid öfvergången från det ena till det andra
ändrar sig dess riktning plötsligt, hvarigenom vägen
mellan ljuskällan och ögat kommer att utgöras af en
bruten linje, d. v. s. en följd af räta linjer med
sinsemellan olika riktningar. Den riktningsförändring,
som strålen undergår vid öfvergången från ett
genomskinligt ämne till ett annat, kallar man
brytning
l. refraktion. Endast då eger ingen ljusbrytning rum,
när strålen infaller vinkelrätt mot begränsningsytan
mellan de bägge ämnena. Till följd af ljusbrytningen
synas i vatten nedsänkta föremål ligga närmare ytan,
än de i själfva verket äro. Lägger man en slant på
bottnen af ett kärl och håller ögat så, att slanten
nätt och jämnt bortskymmes af kärlets kant, blir den
åter synlig, när kärlet fylles med vatten. Ett ämbar
synes vara mindre djupt, när det är fylldt med vatten,
än när det är tomt. Man underskattar lätt det djup,
på hvilket man ser en fisk simma. Den nedsänkta delen
af årbladet synes ej ligga i förlängningen af det
ofvan vattnet befintliga stycket af åran. Alla dessa
fenomen äro enkla följder af ljusets brytning vid
öfvergången mellan vatten och luft.
Låt i fig. l
AB föreställa det plan, som skiljer
två genomskinliga media, t. ex. luft och vatten,
af hvilka det förra, som är tunnare, tänkes ligga
ofvanför
AB, och det senare, som är tätare, under
detta plan. Låt vidare
DC föreställa en ljusstråle,
som infaller snedt mot begränsningsytan och träffar
denna i punkten
C, och
CF en från punkten
C dragen
vinkelrät linje mot
AB, så kallas
DC den infallande
strålen, C infallspunkten,
CF normalen och vinkeln
i infallsvinkeln. Brytes nu ljuset vid passagen
genom
AB så, att strålen sammanfaller med
CE,
hvilken linje med normalens förlängning,
CG, gör
vinkeln
r, så kallas
CE den brutna strålen och
r
brytningsvinkeln. Emellan två ämnen eger alltid det
motsvarighetsförhållandet rum, att - om vid ljusets
öfvergång från det tunnare
Fig. 1.
