939 Loch 940 Förutom 23 i disputationsform utgifna skrifter offentliggjorde han 40 andra större eller mindre arbeten och efterlämnade ändock åtskilliga i handskrift. De flesta af dem utgåfvos först i Sverige, om de också sedan omtrycktes i utlandet, men af några utkom första upplagan i utlandet. Hans edition af Curtius upplcfde 20 upplagor, af hvilka blott en i Sverige. - Inom historien och rättsvetenskapen skapade han sig i främsta rummet ett stort namn. Den svenska häfdaforskningen var ännu i sin begynnelse. Olaus Petris och Messenius' arbeten voro blott i handskrift tillgängliga. Däremot hade Tegels stora krönika öfver Gustaf I blifvit offentliggjord, och den första sammanhängande framställningen af Sveriges historia, Laurentius Pauliiå Gothus "Historia arc-toa", hade utkommit redan 1636. Men L:s arbete Rerum suecicarum historia, som första gången utkom 1654, lämnade ärkebiskopens långt bakom sig. Det bröt i själfva verket en ny väg för häfdaforskningen, ty författaren hade, med riktigare blick för den historiska kritikens fordringar, sträfvat att både, där så lät sig göra, ösa ur de ursprungliga källorna och tillika sofra deras vittnesbörd. Och framställningen var sammanhängande och klar, stundom liflig. Med outtröttlig ifver underkastade han detta verk en ny omarbetning och gaf det tillika en fortsättning ända till Karl X:s död i de nya upplagor, som utgåfvos 1662 och 1676. Äfven på närliggande områden, såsom fornkunskapen och geografien, arbetade L. med framgång. Hans Antiquilalum sveo-gothicariim libri tres (utg. 1647, 1654, 1670 och 1676; andra och fjärde gången tillsammans med hans historia) försvara godt sin plats bland öfriga arbeten från den tid, som med sådan ifvcr lade sig vinn om allt hvad som rörde svensk fornhistoria. De vittna cm ett djupt intresse för den inre samhällshistorien, något, som man kunde vänta af den man, hvilken först förstått att vid universitetet ge den svenska rättens historia dess berättigade rum. L. idkade jämväl geografiska studier. Han fick nämligen af regeringen (genom bref af 28 mars 1661) i uppdrasr att utarbeta en latinsk beskrifning, som skulle åtfölja Dahlberghs välbekanta verk "Suecia antiqua et bodierna"'. Denna Descriptio recjni 'Succicc biol aldrig fullbordad, ej heller utgifven, men handskriften finnes ännu i behåll och är ej utan intresse för sin tid. S;tt största anseende har L. dock förvärfvat inom området af den svenska rättsvetenskapen, hvilken han, ehuru han var professor i romersk rätt och i detta ämne Mde föreläste och utgaf en mängd afhandlingar, dock med förkärlek och lågande ifver bearbetade. Före- hans tid kan man knappt tala om något svenskt rättsvetenskapligt studium vid universitetet. Men genom honom kallades det till fullt lif, och hans univcrsitetsarbete har verksamt bidragit att skapa den krets af män, som under Karl XI egnade sig åt den nya lagens utarbetande. L. kan därför med fullt skäl vid sidan af Stiernhielm och Stiernrnök räknas som en af den svenska rättsvetenskapens fäder. Främsta rummet af hans arbeten härvidlag intar Synopsis juris privati (1648, 1653, 1673). Det var den första handbok i svensk rätt, som erbjöds vår studerande unsrdom, och har därigenom spelat en stor roll i de juridiska studiernas utveckling. I den sista upplagan tillade han en kort systematisk öfversikt af Sveriges gällande statsrätt, Synopsis juris pullici. Hans Lexicon juris sviogotliici (1647, 1651, 1665, 1674), en förklarande ordbok till våra gamla lagböckers termer, skulle för dem, som följde efter honom, erbjuda ett välbehöfligt hjälpmedel, hvars af saknad han, i början en främling för vårt spiåk, säkerligen fått på ett kännbart sätt erfara. L:s latinska öfversättningar däremot af åtskilliga af dessa lagar ha af den störste kännaren af desamma blifvit strängt bedömda som vittnande om vårdslöshet och ofullständig insikt i språket. När man dock besinnar, hvilka svårigheter reste sig för honom, som utlänning, äfvensom att verkligt språk-vetenskapliga studier då ännu voro så svagt utvecklade, torde man äfven här kunna skänka honom sitt erkännande. Särskildt tacksam måste man vara för det, att sålunda utlandets lärde kommo i tillfälle att taga kännedom om våra gamla lagar, öfversätt-ningarna af lands- och stadslagarna utgåfvos redan i hans lifstid (1672, 1675), men af landskapslagarna utkommo endast öfversättningarna af Västgöta- och Upplandslagarna, och detta först efter hans död genom C. Lundius' och 0. Rudbecks försorg. Sin bibliotekariesyssla, hvilken, med tidens små behof och ännu mindre tillgångar, ej ställde några betungande kraf på sin mnehafvare, skötte han samvetsgrant. Man har mindre riktigt påstått, att han upprättade den första katalogen öfver boksamlingen, ty en sådan, utarbetad af hans företrädare, L. Tolfstadius och Haqv. Andrese Granscus, samt redan 1641 fullbordad, finnes ännu i behåll, men riktigt är, att en ny dylik under L:s tid utarbetades. Hos sin samtid åtnjöt han stort vetenskapligt anseende, och hos alla, som kommo i beröring med honom, ingaf han odelad aktning genom sitt fridsamma väsen och sin bottcnärlicra karaktär. C. A. Loch [lårch], högskotska benämningen på såväl sjö som fjord, motsvarande iriska lougli. Loch [lå'ch], Henry Brougham, lord L., brittisk koloniguvernör, f. 23 maj 1827, d. 20 inni 1900, deltog som ung officer i kriget mot sikorna 1845 och Krimkriget 1854-56, åtföljde lord Elgin på dennes båda beskickningar till Kina 1857-58 och 1860 (se Brucc, sp. 321) och hölls srtnämnda år, förrädiskt gripen under de förberedande fredsförhandlingarna, i flera veckor i mycket hårdt kinesiskt fängelse. L. var 1863-82 guvernör öfver ön Man, adlades 1880 (sir Henry L.), var 1884- -89 guvernör i Victoria samt juni 1889-mars 1895 gurernör öfver Kapkolonien och "high commissioner" för brittiska Syd-Afrika. På sistnämnda post stödde L. energiskt Rhodes' sträfvandcn för det brittiska väldets utbredning i nuv. Rhodesia samt nödgade boerna att afstå sina eröfringsförsök n. om Limpopo (1890-91). Han sökte samtidigt uppgörelse med presidenten Kriiger rörande Swaziland och afslöt med honom en öfverenskommelse, som gaf Transvaal tillträde till hafskusten strax ö. därom, dock under villkor af dess anslutning till sydafrikanska tullunionen (1890). Då Kriser ej uppfyllde villkoret, förmådde L. den liberala ministären i hemlandet att medge brittisk annektering af områdena ö. om Swaziland mellan Natal och de portugisiska koloniernas sydgräns, hvarigenom boerna definitivt utestängdes från hafvet (mars 1895). Efter sitt afskedstagande s. å. upphöjdes L. till pcer (baron L. of Dry-law). Vid sydafrikanska krigets utbrott utrustade