947 Locke 948 antager han möjligheten af en naturlig teologi, grundad blott på förstånd och erfarenhet. Men flertalet människor har ej tillräcklig bildning, tid och intresse för att med en sådan religionslära fylla sina andliga behof. Därför har Gud, jämte sin medelbara uppenbarelse i naturen, skänkt oss en omedelbar uppenbarelse i kristendomen, hvars verkliga innehåll på ingen punkt strider mot förståndet. Det är därför just vårt förstånd, som säger oss, att vi böra omfatta den kristna tron på Jesus såsom frälsare och på det af honom framställda sedliga idealet. Människans handlingar bedömas efter deras förhållande till följande lagar, som genom belöningar och straff inverka på vår lycka: 1) den gudomliga lagen, på grund af hvilken man skiljer mellan plikt och synd; 2) den borgerliga lagen, som leder till skillnaden mellan oskyldiga handlingar och brott; 3) den offentliga meningens lag, som ligger till grund för omdömen om dygd och last. På öfverträdelser af den första lagen följer osalighet i lifvet efter detta, af den andra juridiska straff och af den tredje medmänniskors ogillande. De två senare lagarna böra bringas i öfverensstämmelse med den första, som endast genom den blir fullt verksam bland de bristfälliga människorna. L. har ej förnekat, att det finnes ett moraliskt rätt och godt i och för sig, som omedelbart uppfattas af vårt förstånd och sanktioneras af Guds vilja. Hans betonande af dygdens samband med lyckan och de orätta handlingarnas med olycka afser icke själfva moralprincipen, utan moralens utsikter att af människorna bli förverkligad. Inom statsläran bekämpar L. å ena sidan E. Filmers lära om ett patriarkaliskt konungadöme med Guds nåde (framställd till försvar för Stuartarnas maktanspråk) och å andra sidan den form af absolut monarki, som Th. Hobbes anvisat som den enda räddningen från "allas krig mot alla" i naturtillståndet. Konunir "lakten har ej en patriarkalisk rätt öfver undersåtarna, ty fadersväldct upplVJr vid barnens myndighet, och kan ej heller för sina absolutistiska anspråk åberopa en gudomlig instiftelse, ty underordnandet är en yttring af statsmedlemmarnas fria vilja och den styrande kan åberopa en gudomlig rätt, endast så länge han som lagens högste vårdare styr med folkets vilja. Naturtillståndet är icke ett krigstillstånd. Redan före staten finnes en rätt, som en hvar har öfver sin egen person och sin egendom. Men i saknad af en allmän lag och en gemensam rättskipning blir naturtillståndet ett tillstånd af osäkerhet och bristande rättsskydd. Därför träffa medborgarna en fri överenskommelse om upprättandet af en statsmakt, och den öfverens-kommelsen förnyas i tysthet af en hvar, då han, till myndiga år kommen, intager sin plats i en viss stat. Då statsfördragets syfte är värnandet af individernas frihet, kan det icke, såsom Hobbes lärde, innebära afståendet af denna frihet; statsmakten måste därför förbli i folkets händer. Folkets vilja tillkännages genom majoritetsbeslut, hvilka böra gå ut på att värna individernas rätt och frihet. Den högsta statsmakten är den lagstiftande, som folket utöfvar genom valda representanter, utan hvilkas samtycke heller inga skatter få utskrifvas. Den utöfvande makten lämnas bäst i ens hand, konungens, som ock bör ha den federativa makten, bestämmandet af förhållandena till andra stater. Rättskipningen bör utöfvas af själf ständiga domare. Konungen står själf under lagen, och bryter han mot den, så återvänder suveräniteten till folket, hvars trohetsed gäller lagen och ej en lagbrytande despot. Revolutionen blir ett berättigadt nödvärn mot en rättskränkande monark. L:s pedagogiska åsikter bestämdes dels af hans motvilja mot den skolastiska och humanistiska formalism, som han själf fick lida under i skolan och vid universitetet, dels af det humanitetsideal, som hos honom utbildats under' hans senare lif bland högt bildade, engelska statsmän och ämbetsmän, hvarjämte han tydligen påverkats af Montaignes skrifter och sina medicinska studier. Sitt hufvuilarbeto om uppfostran börjar han med att citera Juvenalis' maxim om en sund själ i en sund kropp och med kloka föreskrifter för den kroppsliga uppfostran, hvarvid han med någon öfvcrdrift tillråder härdande af barnens kroppar. Uppfostrans viktigaste uppgift ser han i den moraliska karaktärsbildningen genom vana, föredöme och vädjan till barnens hederskänsla och förstånd, i syfte att lära dem behärska sina begär. Samtidens missbruk af kroppsstraffen hade i L. en afgjord motståndare. Däremot kräfde han hänsyn till barnens individualitet och ville, att undervisningen under barnaåren skulle göras så roande som möjligt. I jämförelse med den kroppsliga och moraliska uppfostran tillmätte han den bokliga bildningen en underordnad betydelse och fordrade, att ungdomen skulle studera endast de ämnen, af hvilka de verkligen kunde ha nytta i lifvet. L:s "Some thoughts ön education" hade urspr, formen af bref, i hvilka han gaf sin vän Clarke råd rörande det sätt, hvarpå denne borde uppfostra sin son. Därför handlar skriften närmast endast om en engelsk gentlemans uppfostran, och man kan då förstå, hvarför L. under de engelska skolornas dåliga tillstånd tillrådde uppfostran i hemmet af enskild informator framför skolgång. Men i en skrifvelse till den engelska regeringen föreslog han (1697) upprättandet af arbetsskolor, i hvilka de fattiges barn från 3 till 14 års ålder skulle både få mat och lära sig arbuta. L:s skrifter ha utöf vät ett så stort historiskt inflytande, att hela upplysningstidens viktigaste tankeriktningar kunna föras tillbaka därtill inom filosofi, politik och pedagogik, och än i dag kan detta inflytande spåras inom den filosofiska positivismen och psykologismen, den teologiska rationalismen, den politiska konstitutionalismen och den pedagogiska utilitarismen. Om vi vid studiet af hans skrifter mest märka det bristande djupet i undersökningarna, så beror detta helt visst på, att dels så. mycket af de i dem framställda åsikterna redan upptagits i vår tids allmänna bildade föreställningssätt och därför förefaller oss själfklart och dels hans efterföljare, såsom framför andra Hume och Kant inom kunskapsteorien, Mill och Bain inom psykologien, de engelske "fritänkarna" och de tyske rationalisterna inom teologien, Montesquieu inom politiken och Rousseau inom pedagogiken, just tack vare att hans förarbeten för länge sedan fört problemen från den ståndpunkt, på hvilken han lämnade dem. - L:s samlade skrifter utkom mö i 3 bd 1714, i 9 bd 1853; hans filosofiska skrifter ha utgifvits i 2 bd 1854 och senast af St. John i Bohns "Standard library" (1867-68). Hans biografi har skrifvits af lord King (1830) och F. Bourne (1876) och Fechtner (1898). Engelska