945 Locke 946. idéer förfäktade han i Two trealiscs ön government (1690), om myntreformen utgaf han tre uppsatser 1692-95; 1693 utkomnio Some thoughts ön education och 1695 The reasonableness of christia-nity. 1697 drog L. sig från det offentliga lifvet och tillbragte sina sista år i Otes hos sir Francis Masham (g. m. en dotter till filosofen Cudworth). Efter hans död utkomnio Ön the conduct of the understanding (1706) och Elements of natur al philosophy (s. å.). Mildt, människovänligt sinne samt ärlig sanningskärlek och fast tro på den politiska och den individuella frihetens betydelse äro de för L:s personlighet mest utmärkande karaktärsdragen. L :s teoretiska filosofi, som han framställer i "An essay ön human understanding", är väsentligen ett försök att lösa den kunskapsteoretiska frågan om giltigheten och gränserna för våra kunskaper, men denna identifierar han med den psykologiska frågan om kunskapernas uppkomst. Få vi blott veta, huru våra kunskaper uppstå, så följer enligt hans mening däraf omedelbart, hvilka af dem äro sanna, hvilka falska, och huru långt öfver hufvud vår kunskapsförmåga sträcker sig. Han börjar sin framställning med ett bcstämdt förnekande af den rationalistiska läran om "medfödda idéer", hvarvid han gör sig kritiken lätt genom att taga uttrycket efter orden, så att därmed skulle menas begrepp eller omdömen, som från födelsen finnas hos alla människor. Några sådana för alla gemensamma kunna icke uppvisas. Närmast har man tänkt sig vissa moraliska och religiösa grundsatser eller sådana logiska principer som motsägelselagen vara "medfödda idéer", men alla dessa grundsatser äro okända för barn, vildar och flertalet obildade människor. Ett barn vet mycket tidigare, att sött icke är surt och ett ris icke ett körsbär, än det fattar tanken: A är icke icke-A. Det är icke denna sats själf, som är medfödd, men väl förmågan att på en viss utvecklingsgrad tänka den; men i den bemärkelsen äro alla våra idéer medfödda, ty naturligen kunna vi ej fatta någon af dem utan en motsvarande medfödd förmåga, ett naturligt anlag. Sanningen är enligt L., att vår kunskapsförmåga urspr, är som ett hvitt, oskrifvet papper, å hvilket först erfarenheten skrifver de ord, som utgöra våra kunskaper. Genom intryck på våra yttre sinnen få vi sensationer, medelst hvilka vi lära känna tingen och deras egenskaper. Därjämte ha vi en inre erfarenhet, med hvilken vi under form af' "reflexioner" uppfatta våra egna inre själstillstånd. På en af dessa vägar uppstå hos oss alla enkla idéer, hvarvid medvetandet förhåller sig öfvervägande passivt, mottagande. Af dessa enkla idéer bildar så medvetandet på aktivt, sätt sammansatta idéer genom kombination, komparation och abstraktion samt med tillhjälp af språket, som namnger idéerna. Med afseende på idéernas sanningsvärde gäller om de enkla reflexionerna, att de otvifvelaktigt motsvara de själstillstånd, som vi i och med dem uppfatta. Likaså kan det icke lida något tvifvel, att när vi uppfatta en viss sensation, t. ex. af grön färg, vi verkligen ha en grönförnimmclse. Däremot kan det vara tvifvelaktigt, om vi därmed komma åt verkliga egenskaper hos den yttre verkligheten. För det anförda exemplet förnekar L. detta, i det han upptager kemisten Boyles särskiljande mellan å ena sidan idéer om primära kvaliteter, som verkligen finnas hos tingen i samma form, som de af oss upp- fattas, och å den andra idéer om sekundära kvaliteter, som om de ock ha en viss regelbunden motsvarighet i de tingens egenskaper, som orsaka sinnesintrycken, dock ha fått en särskild form genom vårt uppfattningssätt. Till primära kvaliteter hos tingen räknar han soliditet, utsträckning, figur och rörelse. Alla andra med sinnena fattada kvaliteter äro sekundära, t. ex. färger, toner o. s. v. De sammansatta idéerna, som uppkomma genom en viss själf verksamhet af vårt förstånd, ha i detta sitt uppkomstsätt ingen allmän garanti för sin sanning, utan måste anspråken på kunskapsvärde särskildt pröfvas för hvar och en af de olika arterna bland dem. Framför allt underkastar L. substansbegreppet en sådan pröfning. Detta begrepp är enligt hans åsikt hvarken en medfödd idé eller ett omedelbart erfarenhetsfaktum, utan produkt af en tankeverksamhet. Allt hvad vi erfara om ett ting utgöres af dettas egenskaper,, men som substrat eller bärare af dem tänka vi oss den s. k. substansen. Att en sådan finnes, anser L. vara själf klart, då han anser det vara orimligt att antaga egenskaper, som ej äro egenskaper hos något. Men hvad detta något, som har egenskaperna, själft är, kunna vi alls icke tänka eller säga, då ju hvarje svar på en fråga därom blir angifvandet blott af en egenskap. Till de sammansatta idéerna räknar L. ock kausalitets-begreppet, hvars objektiva giltighet han ej sätter i fråga. Att det finnes en absolut substans, Gud, anser han bevisadt genom att världen måste ha en högsta orsak. - Sanning eller falskhet kan utsägas endast om omdömen. Ett begrepp är i och för sig hvarken sant eller falskt, utan blir det först genom att om något utsägas. Omdömena indelar han i följande hufvudarter: 1) omdömen om identitet eller motsats mellan våra föreställningar; 2) omdömen, i hvilka icke identiska, men heller icke motsatta föreställningar sättas i logiskt förhållande till hvarandra, t. ex. i bevisade matematiska satser; 3) omdömen ang. någots existens; 4) omdömen om koexistens eller "nödvändigt sammanhang". Om våra begrepp äro tillräckligt klara, så inse vi omedelbart deras inbördes identitet eller motsats. Därigenom erhålla omdömen af den första arten intuitiv visshet. Ur på sådant sätt erhållna axiom kan man sedan bevisa omdömen af den andra arten, som därigenom få demonstrativ visshet. Sådan är enligt L:s åsikt möjlig ej blott inom matematiken, utan äfven inom moralläran. Existentialomdömena ega antingen intuitiv visshet (om vår egen existens) eller demonstrativ (om Guds existens) eller ock genom analogislut en hög grad af sannolikhet (om andra personers existens). Omdömena af den ofvan nämnda fjärde arten ega hvarken intuitiv eller demonstrativ visshet och kunna, då de grunda sig på enskild erfarenhet, aldrig nå rangen af allmängiltiga och nödvändiga sanningar. Då naturvetenskaperna, så vidt de ej äro tillämpad matematik, bestå af denna sorts omdömen, så kunna de enligt L. ej nå samma grad af vetenskaplighet som matematiken och moralläran. Denna slutpunkt i L:s kunskapsteori visar nogsamt, att han icke är radikal sensualist, utan att tvärtom hans empirism är uppblandad med ej så litet af rationalism. Inom moralläran och religionsfilosofien fasthåller L. sitt förnekande af de medfödda idéerna. Men, som sagdt, anser han sig i erfarenheten finna stöd för ett bevis för Guds existens. I samband därmed