1003 Loke 1004 vara en eldgud, på Island utgör namnet L. del af sammansättningar sådana sorn Lokadaun svafvellukt, Lokabrenna Sirius, i Danmark säges luftens dallring af hetta härröra från, att Lokke sår sin hafre eller drifver sina getter, och Lokke säges dricka vatten, då solstrålarna ned till vattnet se ut som rör; i Norge säges Lokje slå sina barn, då elden sprakar, och mjölkskinn kastas i elden som offer åt Lokje, i Sverige kasta barn, som byta om tänder, en förlorad tand i elden med sådana ord som: "Locke, gif mig en bentand i stället för en guldtand", och slutligen uppger Caesar, att germanerna.dyrkade solen, månen och Vulcanus (elden). Af Schuck uppfattas L. som en ursprunglig dödsgud, af Celander som en vätte. Men äfven många forskare, som hålla L. för en urgammal naturgud, anse dock den isländska mytologiens framställning påverkad af kristna berättelser om Lucifer och djäfvulcn, hvilket särskildt gäller hans fängslande, där ock antika sagor om Promcthcus, Atlas, Typhon ha findragits. Särskildt ligger kristendomens framställning af djäf-vulen till grund för berättelsen hos Saxo om Utgårda-Loke (se d. o.). För att L. är en yngre gud talar ock, att man intet känner örn hans dyrkan. S. Bugge härleder L. väsentligen från Lucifer, hvars fall och fängslande påminna om L., om ock denne? gestalt äfven fått drag från Apollon och Mcrcurius. Namnet L. har vanligen uppfattats som "slutaren, stängaren" till isl. verbet luka "stänga", och olika skäl ha getts till, att L. fått detta namn. Bugge ansåg namnet vara en förkortning af Lucifer. och A. Kock antar det vara en sidoform af ordet låga. I orncringen på en kristen graf häll i Ramsey, ön Man, finnes kanske af bildadt, huru L. kastar sten Fig. 1. Loke (?) af bildad på Ramseystenen. på uttern, som just äter en fångad lax (fig. 1); på ett kors vid Gosforth i Cumberland är måhända L. afbil-dad, bunden om hals, händer och ben. ormen hänger öfver hans hufvud, och Sigyn står med skålen för att uppfånga giftet (fig. 2). - Lokemyten är utförligare framställd af Karl Weinhold uti "Die sägen von Loki" (1849) och af Th. W isen i skriften "Oden och Loke" (1873). Jfr ock S. Bugge, "Studier över de nord. gude- og hc-tesagns oprindelse" I, s. 76 ff., E. II. Meyer, "Germanische mythologie" och "Völuspå", A. Kock, "Loki und seine verwand-ten" (i "Indogermanische forschungcn" 10, 1899), A. Olrik, "Loke i nycrc folkeoverlevering" (i "Danske studier" 1908-09), H. Celander, "Lokes mytiska ursprung" (1911) samt mytologiska hand- Fig. 2. Loke och Sigyn afbildade (?) på Gosforthkorset. böckor. - Nutidens konst har flera srånorer valt ämnen ur Lokcmyten. Bland svenska konstnärers hithörande framställningar böra i främsta rummet nämnas Winges i Nationalmuseum förvarade stora oljcmål- Fig. 3. Loke och Sigyn, oljemålning af Winge. (Nationalmuseum, Stockholm.) ning "Loke och Sigyn" (fig. 3) samt Qvarnströms bekanta grupp "Loke och Had. siktande på Baldcr" (se fig. i art. B ålder, sp. 759). Th. W. (B-c.)