1001 Loke 1002 med att fängslas invid ulfven på ett svärd (livass klippkant) med sin sons tarmar. Trymskvädct omtalar, att L. upptäckte, att det var jätten Trym, som stulit Tors hammare, meddelade, att denne fordrade Freja som brud, och då Tor förkläddes till Freja, medföljde L. som hennes tärna och söfde Tryms misstankar genom sluga svar. Hymeskviöa nämner, att det var L., som vållade, att Tors ena bock blef halt på färden. I HyndluljöÖ säges, att L. blifvit hafvande af att äta ett halfkolnadt kvinnohjärta och att därifrån härstammar hvart troll på jorden samt att han födt ulfven med Angerboda och Sleipner med Svadilfare. I Reginsmål II skildrar inledningen, hurusom Oden, Höner och L. voro på färd och L. med en sten dödade en utter, men då åsarna visade skinnet hos Eeidmar, som de gästade på kvällen, grepos de och måste lösa sitt lif med att hölja utterskinnct med guld, ty uttern var en son till Reidmar, som brukade förvandla sig till utter. L. anskaffade guldet och knöt därvid en förbannelse. Voluspå skildrar ,L. fängslad, hvilket ock Ycgtamskviéa förutsätter, och förtäljer sedan, hur L. vid Ragnarök styr ett skepp med Muspells män. - Snorres Edda återger Eddadikternas uppgifter, fullständigar dem och meddelar nya upplysningar. L. kallas ock Löpt, är son af jätten Farbaute, hans moder heter Laufey eller Nål, hans bröder äro Byleist och Helblinde. L. är fager till utseendet, ond till skaplynnet, mycket föränderlig, slug och listig, han förde ständigt åsarna i vanskligheter, och ofta löste han dem därur med list. Hnns hustru heter Sigyn, deras son Nare eller Narfe. Angerboda hette en jättinna i Jotunhem, med henne fick L. tre barn, det ena var Fenres-ulfven, det andra Jormungand, det är Midgårds-ormen, det tredje är Hel. L. kallas åsarnas baktalare, lögnens fader och en skamfläck för gudar och människor. Åtskilliga händelser berättas ur L:s lif. En jätte åtog sig att på en vinter bygga borg åt åsarna mot att få Freja och sol och måne, men bad att få ha sin häst Svadilfare till hjälp, hvilket L. rådde åsarna att medgifva. Med hästens hjälp var jätten nära att få borgen färdig på en vinter, asarfia hotade då L. med döden för hans råd, L. förvandlade sig till ett sto, som lockade bort Svadilfare, men sedan med honom födde den åttafotade Sleipner, Odens häst. L. följde Tor på färden till Utgårda-Loke, hos hvilken han {aflade med Loge (eldslågan) att äta, men blef besegrad. L. fångades en gång, då han flög med Frejas falkhamn, af jätten Geirröd, som låste in honom i en kista och lät honom svälta i tre månader, då L. bekände, hvem han var och måste lofva att skaffa Tor till Jotunhem utan hammare och kraftbältc. L. fångades ock af jätten Tjatsc i örnhamn och måste svära att skaffa Idun med hennes ungdomsäpplen ut ur Asgård; och då han lockat henne ut, kom Tjatse och flög bort med henne, hvarpå gudarna snart åldrades och hotade L., som då med Frejas fälkhamn flög till Jotunhem till Tjatse, hvilken icke var hemma. L. förvandlade Idun till en nöt och tog henne i klorna och flög, men blef snart förföljd af Tjatse i örnhamn, som kom honom allt närmare. Då åsarna sågo dem, slogo de eld i hyfvelspån, då falken flugit in i Asgård, och örnen kunde icke hejda sig, det tog eld i hans fjädrar, och han dödades af åsarna. Tjatses dotter Skadc förliktes under villkor bl. a., att åsarna skulle få henne att skratta, hvilket lyckades L. genom ett oanständigt upptåg. L. klippte håret af Sif, Tors hustru, men hotades af Tor och måste med ed lofva att förmå dvärgarna att göra ett hår af guld åt Sif, som sKulle växa som annat hår Broek och Sindre, Ivaldes söner, gjorde håret, skeppet Skidbladner och spjutet Gungner, L. slog vad om sitt hufvud med Broek, att icke Sindre skulle kunna göra jämgoda dyrbarheter. Sindre gjorde en galt med borst af guld, ringen Draupner och hammaren Mjollner, oaktadt L. som fluga stack honom; och åsarna dömde, att L. förlorat vadot. L. ville lösa sitt hufvud, men fick icke, löpte undan med skor. som gingo öfver luft och haf, men greps af Tor. Dvärgen ville hugga af hufvudet, men L. förklarade, att han vunnit hufvudet, men icke halsen, och dvärgen sydde hop läpparna på L. med en rem. L. stridde med Heimdal om Brisingasmycket vid Vågaskär och Singasten. Då Frigg tagit ed af allt att icke skada Balder och gudarna roade sig med att skjuta på honom för att visa detta, härmades L. och skaffade sig i kvinnogestalt af Frigg reda på, ätt misteln icke tagits i ed, slet upp den och gaf den åt den blinde Höder att kasta på Balder, som föll död ned. Då dödsgudinnan Hel lofvade, att Balder skulle få återkomma, om allting gräte hans död, förvandlade L. sig till en jättekvinna Tock, som vägrade gråta. Af fruktan för hämnd byggde sig L. på ett fjäll ett hus med fyra dörrar och for ofta som lax i Franangersfors. När han satt hemma, tänkte han på, hvarmed väl åsarna månde fånga honom, och uppfann nätet, som han kastade på elden, när han såg åsarna nalkas. Efter bilden af askan gjorde åsarna ett nät och fångade L., som fördes till en håla. Tre hällar sattes på kant och gjordes hål i, och L. bands öfver dessa kantstenar med en häll under skuldran, en under länden och en under knäna medelst sin son Nares eller Narfes tarmar, hvilken rifvits ihjäl af sin broder Vale, som gudarna förvandlat till ulf. Skade tog en etterorm och fäste upp, så att ettret skulle drypa i ansiktet på L., men hans hustru Sigyn står hos honom och håller en skål under etterdropparna; men medan hon slår ut skålen, dryper ettret i ansiktet på honom, och då rycker han till, så att hela jorden skälfver, hvilket man kallar jordbäfning. Där ligger han bunden till Ragnarök. Då kommer L. med alla Hels män, och i striden kämpar han med Heimaal, och de bli hvarandras bane. Af skalderna berättar Thjodolf från Hvin i dikten Haustlong om L. och Tjatse, Eilif GuÖrunarson om L. och Geirröd. I Sorlapåttr beskrifves L. vara icke stor till växten, ordhvass, rask i handling och slug, han innästlade sig i förtroendet hos Oden i Asgård, fick veta, att Odens frilla Freja med sin gunst köpt ett smycke af fyra dvärgar, och sade det för Oden, som ålade honom att skaffa honom smycket. L. smög som fluga in till Freja, som låg med smycket om halsen, men med låset ned, hvarpå L. stack Freja på kinden, så att hon vände sig och han kunde IÖSL upp halskedjan, som han sedan gaf åt Oden. På Island och Färöarna ha åtskilliga kända folk-sagemotiv hänförts till L. Bland mytologerna råder mycken skiljaktighet om hur L. skall uppfattas. För att L. ursprungligen är en eldens gud ha följande skäl anförts. L. ingår liksom eldguden Lodur (se d. o.) i en trilogi jämte Oden och Höner och bör alltså äfvenledes