förvärmes därigenom, att en del af ångan, som verkat i cylindern, får strömma in i det kärl, hvari kallvattnet befinner sig, eller ock föres matarröret genom ångans afloppsrör, för att åtminstone en del af det bortgående värmet må tillgodogöras. Ofta användas vid ånglokomobiler åtskilliga vegetabiliska avfall till bränsle, och eldstadens anordning avpassas därefter. Stor omsorg måste iakttagas, att icke gnistor medfölja röken ur skorstenen, och särskilda gnistfångare böra alltid användas. Även måste askans utfallande förhindras. Fig. l visar en ånglokomobil från Munktells mekaniska verkstad, Eskilstuna. Numera tillverkas i vårt land fotogenlokomobiler af flera verkstäder. Fig. 2 visar en sådan lokomobil, drifvande ett tröskverk. Lokomobiler med en maskinstyrka af 5-30 eff. hkr ha en mycket vidsträckt användning för tillgodoseende af smärre kraftbehof, i synnerhet af tillfällig art, inom landtbruket (tröskverk), vid byggnadsarbeten (pålkranar, pumpar, hissar), vid vedgårdar, sågverk, torfverk m. m. I senaste tid ha utförts stationära ångmaskinanläggningar med panna och maskin anordnade enligt lokomobiltypen, hvilka maskiner på grund af sin typiska uppställning oegentligt benämnts lokomobiler, ehuru de ej äro monterade på hjuldon. Sådana "halflokomobiler", som de äfven kallas, byggas för kraftbelopp om ända till 300 eff. hkr och förses då med kompoundmaskin, kondensation, öfverhettare och fullständig ångmaskinutrustning (jfr Ångmaskin). G. R. D.* Lokomotiv (af lat. locus, ställe, och movere, flytta), mek., i allmänhet ett med motor af ena eller andra slaget försedt fordon, som utgör en med egen maskinkraft förflyttbar kraftkälla med ändamål att draga vagnar. Lokomotiv med tillkopplade vagnar benämnas tåg. Löper lokomotivet på skenor, kallas det järnvägslokomotiv eller endast lokomotiv i vanlig bemärkelse. Lokomotiv åter, som utan att följa några skenor löpa å landsvägen, kallas landsvägslokomotiv. Med hänsyn till arten af motorns drifkraft särskiljer man: ånglokomotiv, elektriska lokomotiv (se Elektriska järnvägar), tryckluftlokomotiv (se Tryckluft) och lokomotiv med förbränningsmotorer (jfr Motorvagn). Alltefter det sätt, på hvilket olika skenbanor på grund af de för dem gifna förhållandena äro byggda (jfr Järnväg), indelas de för dem afsedda lokomotiven i friktions- eller adhesionslokomotiv, kugghjulslokomotiv samt förenade kugghjuls- och friktionslokomotiv. Af dessa indelas friktionslokomotiven, som äro de allmännast förekommande, dels efter spårvidden i normalspårlokomotiv och smalspårlokomotiv, dels efter den tjänst de skola förrätta eller på grund af hastighet och dragkraft i snälltågslokomotiv, persontågslokomotiv, godstågslokomotiv och växlingslokomotiv. Här nedan behandlas hufvudsakligen de vanliga ånglokomotiven för järnvägsdrift. Olika slag af ånglokomotiv. Ånglokomotiven indelas efter det sätt, på hvilket bränsle och vatten medföras, i tenderlokomotiv och tanklokomotiv. Vid de förra medföras bränsle och vatten i en särskild till maskinen kopplad vagn, under det att vid de senare vatten- och bränslebehållarna äro belägna på själfva maskinen. Vidare skiljer man med hänsyn till sättet att utnyttja ångan mellan tvillinglokomotiv, med enkel ångutvidgning, och kompoundlokomotiv, med tvåfaldig ångutvidgning. Den använda ångans beskaffenhet har gifvit upphof till åtskillnaden mellan våtånglokomotiv för fuktig ånga och öfverhettningslokomotiv för öfverhettad ånga. Efter byggnadssättet indelas lokomotiven i en mängd klasser, t. ex. lokomotiv med två, tre eller fyra cylindrar; lokomotiv med yttercylindrar (utanför ramarna) eller med innercylindrar (innanför ramarna); lokomotiv med ytterramar (utanför hjulen) eller med innerramar (innanför hjulen); lokomotiv med endast en drifaxel eller med kopplade axlar; lokomotiv med fasta, efter bankrökningar inställbara eller med sidovägen förskjutbara axlar; lokomotiv med en eller två löpaxlar eller med boggier; lokomotiv för fast bränsle (kol, koks, torf, ved) eller för flytande bränsle. Vissa hufvuddelar återfinnas hos lokomotiv af alla typer, så mycket de än genom yttre och inre anordningar synas vara olika. Dessa hufvuddelar äro hjulsatsen och ramverket, som uppbära ångpannan och maskineriet och möjliggöra dessas förflyttning, ångpannan, som alstrar den kraft -- ånga af högt tryck --, som skall framkalla rörelsen, samt maskineriet, som omsätter denna kraft i rörelse. Fig. 1. Hjulring fäst med sprängring. A. Hjulsats och ramverk. Hjulsatsen bildar i förening med ramverket ett långsträckt, vagnliknande fordon. En hjulsats består af ett större eller mindre antal axlar med vid dem orubbligt fästa hjul. En axel med sina två hjul utgör ett hjulpar. På ett lokomotiv förekomma i allmänhet tre slag af hjulpar, och dessa benämnas i dagligt tal endast "axlar". Man skiljer mellan löpaxlar, drifaxlar och koppelaxlar. En löpaxels ändamål är att dels uppbära en del af lokomotivets vikt, då denna på grund af särskilda förhållanden blir sådan, att belastningen på öfriga axlar eljest skulle bli för stor, dels gifva lokomotivet en god styrning i spåret. Drifaxel är den axel, till hvilken den i cylindrarna erhållna kraften öfverföres. En koppelaxel åter är den axel, som på så sätt är förbunden med drifaxeln, att maskinens drifkraft öfverföres äfven på den. Antalet och anordningen af drif-, koppel- och löpaxlarna äro beroende på lokomotivets ändamål och byggnadssätt. Ju större dragkraft (se d. o.) det skall utveckla, desto större antal axlar behöfver kopplas. Allteftersom cylindrarna äro belägna utanför eller innanför ramarna, får drifaxeln en särskild form. I förra fallet är den rak, och veftapparna äro fästa utvändigt i vefvar i hjulen; i senare fallet är den krökt, och en del af axeln utgöres då af veftappar. Man kallar det senare slaget af drifaxel för vefaxel. En vefaxel är antingen helsmidd, eller utföres den