det i början svårt och dyrt att för hand på ett noggrant sätt utföra de bågformiga kulisserna. Detta föranledde skotten Allan i början af 1840-talet och ungefär samtidigt och oberoende af honom Trich i Tyskland att uttänka en slidstyrning, hvars kuliss hade rakt spår. Vid denna slidstyrning höjes och sänkes samtidigt både kuliss och tärningsstång, ehuru i motsatt riktning, och omkastningen försiggår lätt och snabbt. En slidstyrning, som vid nybyggnad af lokomotiv i stor utsträckning användes, är den af belgiern Walschaert 1844 uttänkta; den utfördes första gången 1848 och uppkallas äfven efter tysken Heusinger von Waldegg, som denna uppfinning, ehuru mindre välgrundadt, tillskrifvits. Utmärkande för styrningen är, att sliden erhåller sin rörelse från en enda excenterskifva, men därjämte från tvärstycket medelst en länkrörelse. Kulissen är böjd i båge och är i sin midt lagrad i ett fast lager. Det är tärningen, som vid slidernas omkastning höjes eller sänkes. Ofta utföres dock kulissen med rakt spår, och då benämnes styrningen Helmholtz' slidstyrning. Äfven andra slidstyrningar användas vid lokomotiv, såsom Joys, Gölsdorfs m. fl. Kuliss och tärningsstång äro genom länkar upphängda i å en axel, omkastningsaxeln, fästa mindre häfarmar. För att kunna vrida omkastningsaxeln så att tärning och kuliss intaga det för hvarje särskildt tillfälle önskade läget i förhållande till hvarandra, är omkastningsaxeln genom omkastningsstången förenad med en häfarm (spak) eller skruf med handvef, som skötes af lokomotivföraren från dennes plats i hytten. Sliderna utföras dels som den vanliga plansliden med eller utan öfverströmningskanal, dels som kolfslider. För att göra den enkla sliden så fullständigt aflastad som möjligt utföres den som kolfslid, i det att de båda täckytorna å den vanliga plansliden utföras cylindriska. Vid öfverhettningslokomotiv är det så godt som nödvändigt att använda kolfslider, emedan plansliderna vid den höga temperaturen lätt slå sig och bli otäta. Fig. 8. Mellins växelventil för kompoundlokomotiv. Kompoundlokomotiv. Sedan kompoundmaskinerna såsom land- och sjömaskiner visat, hvilka stora ekonomiska fördelar, som med dem vunnos, gjordes försök att använda dem äfven på lokomotiv, och sedan schweizaren Mallet 1876 lyckats utföra ett fullt användbart kompoundlokomotiv, utvecklades dessa mer och mer. Vissa anordningar äro nödvändiga för att igångsätta ett kompoundlokomotiv, ty förutsättningarna därför äro ej desamma som vid tvillinglokomotiv med deras af hvarandra oberoende cylindrar. Om högtryckscylinderns vef stannat i ett sådant läge, att sliden därvid stänger ångkanalerna, kan ånga ej inkomma i denna cylinder och således ej heller i lågtryckscylindern. Då vid en igångsättning en betydande kraft erfordras, är vid kompoundlokomotiv en anordning nödvändig, som möjliggör, att åtminstone uti igångsättningsögonblicket färskånga kan insläppas från pannan omedelbart i lågtryckscylindern. Allteftersom dessa anordningar, vanligen mer eller mindre sinnrikt uttänkta ventiler, äro afsedda att användas endast vid igångsättningar eller vid behof under tågets gång på linjen för att öka dragkraften, kallas de igångsättningsventiler eller växelventiler. Det förra slagets ventiler äro själfverkande, då däremot det senare slagets ventiler omställas för hand. Af dessa ventiler finnes numera en stor mängd, och hvarje mera betydande lokomotivfabrik har sin särskilda anordning. Igångsättningsventilerna ha allt mera kommit ur bruk på grund af deras inskränkta användbarhet enbart vid igångsättningarna och ersatts med de ändamålsenligare växelventilerna. Växelventilens uppgift är dels att vid behof afspärra lågtryckscylindern från högtryckscylindern samt bereda afloppsångan från högtryckscylindern tillträde till blästerröret, samtidigt som ånga från pannan inkommer i lågtryckscylindern, dels å andra sidan att afspärra högtryckscylindern från blästerröret, bereda ångan från högtryckscylindern tillträde till lågtryckscylindern samt afstänga ångtilloppet från pannan till lågtryckscylindern, i förra fallet arbetar lokomotivet som tvillinglokomotiv, i senare som kompoundlokomotiv. Den här i landet med få undantag använda anordningen är en förening af igångsättnings- och växelventil. Den är uttänkt af den i Amerika verksamme svensken K. J. Mellin och användes första gången i Sverige på de från Amerika 1899 för statens järnvägar inköpta lokomotiven. Ventilanordningen, fig. 8, består egentligen af tre