stycken ventiler, nämligen en tryckminskningsventil (4), som vid igångsättning stänger afstängningsventilen och insläpper ånga af minskadt tryck i lågtryckscylindern, en afstängningsventil (6), som öppnar eller stänger förbindelsen mellan behållarröret och lågtryckscylindern, och en växelventil (10), som öppnar eller stänger ångafloppet från högtryckscylindern genom behållaren omedelbart till blästerröret. Kompoundlokomotiven byggas vanligen med två cylindrar, men kompoundlokomotiv med fyra cylindrar ha äfven vunnit stor utbredning. Vid dessa ligga två lågtryckscylindrar utanför och två högtryckscylindrar innanför ramarna eller omvändt. De inre och yttre vefvarna på hvarje sida äro riktade åt motsatt håll, så att kolfvarna på samma sida röra sig i motsatt riktning, hvarigenom de fram- och återgående liksom de rundgående maskindelarna bli utbalanserade och motvikter i hjulen obehöfliga. Vid system de Glehn drifver ett kolfpar den främre och ett den bakre drifaxeln, hvarigenom kolfkraften fördelas på två axlar; vid system von Borries, Webb och Vauclain verkar kolfkraften från alla fyra cylindrarna på samma axel. Ännu större betydelse än införandet af kompoundsystemet har användningen af öfverhettad ånga haft. Redan 1863 finner man försök att använda öfverhettad ånga, och 1870 pröfvades i Amerika dess användning för lokomotiv, nen först 1898 lyckades tysken Wilhelm Schmidt framställa en för lokomotiv passande of överhettare (se d. o.). Vid hans system framträdde först de stora fördelarna hos öfverhettad ånga; därmed var öfverhettnigslokomotivens framtid gifven, och i rask följd uppstod ett flertal öfverhettningsanordningar. Fig. 9. Mallet-lokomotiv. (Dala-Ockelbo-Norrsundets järnväg.) Länklokomotiv. För att kunna utnyttja ett lokomotivs vikt så mycket som möjligt och göra den nyttig för erhållande af stor dragkraft, d. v. s. använda så vidt möjligt alla ett lokomotivs axlar som drif axlar, men samtidigt göra lokomotivet lättgående i bankrökningar, uppdelar man axlarna i två grupper, af hvilka hvar och en lätt inställer sig i en bankrökning. Olika sätt ha därvid användts. Antingen öfverföres drifkraften från den ena gruppens axlar till den andras genom en länkrörelse, och därvid ha båda grupperna gemensamma cylindrar, eller också förses hvardera gruppen med två cylindrar och drifvas oberoende af hvarandra. Till det senare slaget höra de af schweizaren Mallet utförda och efter honom benämnda Mallet-lokomotiven. På dessa lokomotiv äro den bakre gruppens axlar fast lagrade i lokomotivets ramverk, under det att den främre gruppens axlar äro lagrade i ett ramverk, som är vridbart i förhållande till det förra ramverket. Lokomotiven utföras som fyrcylindriska kompoundlokomotiv med lågtryckscylindrarna fästa vid det rörliga ramverket och högtryckscylindrarna vid det fasta ramverket framför dettas axelgrupp. Lokomotiven lämpa sig för alla spårvidder; fig. 9 visar ett dylikt för 890 m/m spårvidd. Smörjningsanordningar. För lokomotivens smörjning användas numera så godt som uteslutande mineraloljor. Smörjningen sker på olika sätt. Vid smörjställen, som kräfva mindre mängd olja, är det tillräckligt med endast ett hål eller en ursparning i godset, som då och då fylles med olja. Där ständig smörjning är nödvändig, användas behållare för smörjämnet, smörjkoppar, från hvilka oljan genom sin tyngd rinner till smörjstället, eller föres olja till smörjstället från en centralt belägen behållare, antingen medelst ånga (ångsmörjapparater) eller genom tryck (smörjpressar och smörjpumpar). Störande rörelser hos lokomotiv. Dessa uppkomma dels på grund af de under gången alstrade tvärstyckstrycken, dels i följd af de fram- och återgående massorna, såsom kolfvar, kolfstänger, tvärstycken och en del af vefstakarna. De af den förra orsaken föranledda rörelserna äro vaggning och nickning; de af den andra framkallade svängningarna utgöras, förutom en ringa svängning omkring en lodrät axel, af slingringar. De uppträda desto ofördelaktigare, ju större hastigheten är, ju kortare axelafståndet är, och ju tyngre de fram- och återgående massorna äro. Genom att anbringa motvikter i hjulen söker man delvis upphäfva deras skadliga inverkan. Slingringar uppstå äfven på grund af det spelrum, som alltid måste finnas mellan hjulflänsar och skenor. Historik. Redan 1759 framkastade en engelsman vid namn Robinson den tanken, att ånga kunde användas för framdrifvande af landsvägsfordon, och 1784 förfärdigade Murdock, medhjälpare hos Watt, en modell till ångvagn, med hvilken små proffärder företogos. Först 1804 lyckades engelsmannen Richard Trevethick bygga ett för spårväg afsedt lokomotiv. Huru detta lokomotiv, det äldsta för järnvägar afsedda, såg ut, framgår af fig. 10. Bland märkesmän på lokomotivbyggandets område under de närmast följande åren böra nämnas Blenkinsop samt bröderna Chapman, hvilka tillika kunna räknas såsom uppfinnare af boggin (se d. o.). Vid de dittills utförda lokomotiven användes kugghjul, som ingrepo i en utefter skenorna lagd kuggstång, men först då engelsmännen Christopher Blackett och William Hedley genom försök utrönt, att vid behörig belastning friktionen mellan glatta järnhjul och skenor är tillräcklig