John Jervis det första amerikanska lokomotivet. Samtidigt härmed utsläppte de 1831 anlagda Baldwinverkstäderna i Philadelphia sitt första lokomotiv. I förening med andra senare anlagda lokomotivfabriker har Baldwins fabrik småningom fört det amerikanska lokomotivet till dess nuvarande utbildning och förlänat det dess egendomliga prägel, som skiljer det från andra länders, och utan öfverdrift kan sägas, att under de sista årtiondena ha de viktigaste insatserna på lokomotivbyggandets område gjorts af amerikanska samt af tyska lokomotivbyggare. -- De första lokomotiven i Tyskland byggdes redan 1815-18 på kungl. gjuteriet i Berlin efter ritningar från England, men voro oanvändbara, och för de första tyska banorna hämtades lokomotiv från England. Det första användbara tyska lokomotivet byggdes 1838 för Leipzig-Dresden-banan, och under de därpå följande åren tog det tyska lokomotivbyggandet kraftig fart. Män sådana som Borsig och Schwartzkopf i Berlin, Kessler i Karlsruhe,Maffei i München, Henschel i Kassel, Egestorff i Linden vid Hannover liksom Hartmann i Chemnitz anlade verkstäder, som försågo de tyska banorna med deras behof af lokomotiv. Hvad som under de senare tiotalen år fört lokomotivbyggandet framåt är användningen af kompoundsystemet och öfverhettad ånga (se ofvan). Lokomotivbyggandet i Sverige. Det är icke utländska lokomotiv, som först kommit till användning i vårt land; ty redan innan det första engelska lokomotivet infördes, hade Munktells mekaniska verkstad i Eskilstuna börjat bygga lokomotiv. För en grufbana vid Norberg började denna verkstad 1847 bygga ett lokomotiv, som erhöll namnet "Förstlingen" och af hvilket ännu de i fig. 15 visade delarna finnas i behåll. Sitt andra lokomotiv byggde verkstaden 1855, och dess nuvarande utseende framgår af fig. 16. Det byggdes för Fryksta järnväg, då på denna hästdriften utbyttes mot ångdrift. Det finnes numera i statens järnvägars förvar för att uppställas i ett blifvande järnvägsmuseum. 1891 levererade verkstaden till Kosta-Lessebo järnväg det första inom landet byggda Mallet-lokomotivet, tillika landets första kompoundlokomotiv. Vid de första statsbanornas anläggande användes gamla, från England inköpta lokomotiv, hvilka efter det första byggnadsskedet såldes. För trafikens skötande beställdes i England hos firman Beyer, Peacock & Co. särskilda lokomotiv. Det första levererades 1856. Af samma typ levererade äfven Nyköpings mekaniska verkstad under åren 1860-63 några lokomotiv. Ungefär samtidigt med denna verkstad hade Motala mekaniska verkstad börjat tillverka lokomotiv. Sitt första lokomotiv byggde verkstaden 1861, en ännu i dag hos beställaren, grufbolaget Vieille Montagne, Åmmeberg, i tjänstgöring varande sexkopplad tankmaskin, fig. 17. Något senare, 1865, upptog den 1847 anlagda Trollhättans mekaniska verkstad (Nydqvist & Holm) tillverkning af lokomotiv. Det första lokomotivet levererade verkstaden förstnämnda år till Uddevalla-Vänersborg-Herrljunga järnväg, och dess utseende framgår af fig. 18. Bland verkstäder, som vid denna tid började bygga lokomotiv, märkes äfven Kristinehamns mekaniska verkstad. Sitt första lokomotiv byggde verkstaden 1867 för Kristinehamn-Sjöändans järnväg. Åren 1880-81 började Nya aktiebolaget Atlas, Stockholm, bygga lokomotiv, och Hälsingborgs mekaniska verkstad upptog 1889 lokomotivtillverkning. Ljunggrens verkstad i Kristianstad började 1898 bygga lokomotiv, och 1899 började Vagn- och maskinfabriksaktiebolagets i Falun stora verkstäder anläggas; 1901 utgick därifrån det första lokomotivet. Äfven Lidköpings verkstad och Bolinders mek. verkstad i Stockholm ha byggt några lokomotiv. I fig. 19-24 återgifvas några under de senare åren inom landet för såväl statens som enskilda järnvägar byggda märkligare lokomotiv (jfr äfven Järnväg, pl., fig. 11 o. 12). Litt.: Blum, v. Borries m. fl. "Die eisenbahntechnik der gegenwart" (bd I-IV, 1897-1909), Troske, "Allgemeine eisenbahnkunde" (1907 ff.), Stockert, "Handbuch des eisenbahnmaschinenwesens" (1908), och Höjer, "Lokomotivlära" (1910). Landsvägslokomotivet drifves med ånga och är till sin konstruktiva anordning ett mellanting mellan lokomobil och lokomotiv. Det förflyttar sig med egen maskinkraft på vägar och slät mark samt har hufvudsakligen begagnats för framdragande af mycket tunga fordon, såsom grofva artilleripjäser, vidare för maskinplöjning o. d. Någon allmännare användning har det aldrig haft och torde ej heller få, bl. a. med hänsyn till lastautomobilens framgångsrika utveckling. E. Hjr. Lokomotiveldare, järnv. Se Eldare 2. Lokomotivförare, järnvägsfunktionär, som har till åliggande att framföra bantåget, hvarjämte han skall svara för lokomotivets skötsel jämväl beträffande sådana åligganden, som tillkomma eldaren. En lokomotivförare måste därför ega noggrann kännedom om sitt lokomotiv; dessutom fordras, att han är pålitlig och eger snabb uppfattning, rådighet och lugn samt är väl förtrogen med den banlinje, å hvilken han tjänstgör. Kompetensvillkoren för att bli antagen till lokomotivförare via statens järnvägar äro att ha varit ordinarie eldare minst två år, att med godkända betyg ha genomgått af statens järnvägar anordnad undervisningskurs samt att ha fullgjort godkänd proftjänstgöring som förare under erfarna äldre förares ledning. Lokomotivförare uppbär liksom eldare utom ordinarie aflöning extra ersättning, s. k. milpenningar. A. d'A. Lokomotivkilometer. Se Järnvägsstatistik, sp. 448. Lokomotorisk (af lat. locus, ställe, och movere, flytta), som rör ställförflyttning. -- Lokomotorisk ataxi, med. Se Muskelrörelser och Ryggmärgslidande. Lokpersonal, å lokomotiv tjänstgörande järnvägscdgrepfunktionärer, näml. lokomotivförare och eldare (se dessa ord). Lokrem. Se Sele. Lokris (grek. Aoxglg, lat. Locris), forngrekiskt landskap, bebodt af de till den eoliska stammen (se Eoler) räknade lokrerna (lokroi}, bestod af tre genom det mellanliggande landskapet Fokis från hvarandra skilda områden, ett i v. vid Korintiska, viken, kalladt de ozoliske eller äfven de västlige lokrernas land, två i ö. vid Eubeiska viken, kallade de epiknemidiske och opuntiske lokrernas land, stundom äfven sammanfattade under den gemensamma benämningen östliga lokrer. En fjärde afdelning af det lokriska folket, till skillnad från de föregående betecknad såsom