epizefyriska lokrer, bodde i södra Italien (se Lokroi). De ozoliske lokrernas land var till större delen ett vildt bergland och lämpade sig hufvudsakligen för boskapsskötsel. Inbyggarna gällde som råa och voro ej väl anskrifna bland sina grekiska landsmän. Hufvudstaden var Naupaktos (se Lepanto). Däremot utmärktes de epiknemidiske och opuntiske lokrernas land genom bördighet, välstånd och en talrik befolkning. De båda senare utgjorde under äldre tider en enda stat eller ett statsförbund, med staden Opus som hufvudort. I Greklands historia har intet af de lokriska folken spelat någon betydande roll. Namnet L. kvarstår ännu som benämning för en eparki (förvaltningskrets) inom det nuv. konungariket Grekland (nomos Fthiotis), hvilken omfattar de epiknemidiske och opuntiske lokrernas land jämte en del af Fokis. A. M. A. Lokroi (grek. AoxQoi, lat. Locri), forngrekisk stad i sydligaste Italien, grundlagd enligt sägnen 683 f. Kr. af ozoliska (enligt andra opuntiska) lokrer från det egentliga Grekland. Med anledning af sitt läge nära udden Zefyrion betecknades L. som det epizefyriska L. Ryktbar blef staden i synnerhet genom de visa lagar, som där stiftades af Zaleukos, sannolikt kring midten af 7:e årh. f. Kr. L. förstördes af Dionysios d. y. och hade åtskilliga vedermödor att utstå under romarnas krig mot Pyrrhos och mot Hannibal, men kvarstod dock äfven senare under romerskt herravälde. I dess närhet låg ett berömdt tempel, hclgadt åt Persefone (Proserpina). Några fornlämningar af L. visas ännu i närheten af den italienska staden Gerace. A. M. A. Lokrum. Se Lacroma. Lokrume, socken i Gottlands län, Gottlands norra härad. 3,353 har. 412 inv. (1910). Annex till Fole, Visby stift, Norra kontraktet. Loksele och Lokträ. Se Sele. Lola, astron., en af småplaneterna. Lola Montez. Se Montez. Loligo Lan., zool., ett släkte bland Cephalopoda (hufvudfotingar) af blötdjurens afdelning. Kroppen är aflång, med tillspetsad bakända, försedd med 2 trekantiga fenor. Fångst- armarna äro endast delvis retraktila, mot ändarna besatta med 4 eller flera rader af skaf tade sugvårtor. De vanligen 8 armarna ha 2 rader oskaftade sugvårtor. Det inre skalet är hornartadt, af ryggens längd, fjäder-formigt. L. vulgaris är funnen äfven i nordligare haf, såsom Nordsjön. O. T. S.*

Lolium perenne. 1 växtens nedre hälft, 2 det sammansatta axet, 3 småax.

Lolium L., bot., ett släkte bland gräsen, med platta, två- eller flerblommiga småax, som vända kanten mot axfastet. Frukton är glatt, omgifven af blomfjällen. L. temulentum L., dårrepe, anses vara giftig och kunna förorsaka yrsel (hvaraf svenska namnet), oredig syn och hörsel, darrning och mattighet. Orsaken härtill är sannolikt det egendomliga förhållandet, att detta gräs nästan alltid lefver i symbios med en giftig svamp, hvars mycelium genomtränger växten och bildar ett särskildt lager i frukten. Denna art är enårig samt växer å odlade ställen och vid vägar i hela Europa upp till mellersta Sverige. L. perenne L. ('se fig.), som är mångårig, utgör det engelska r a j gr äse t, hvilket mycket användes till gräsmattor och vunnit beröm som fodergräs. Det växer vildt i Sverige på torra åkerrenar och gräsmarker ända upp till Ume lappmark. En annan som fodergräs odlad art är L. multiflorum, borstrep e, italienskt rajgräs, skild från L. perenne genom oftast borstbärande blomfjäll. O. T. S. (G. L--m.) Lolland (Laaland), dansk ö i Östersjön, skiljes från Själland i n. genom Smaalandsbukten, från Langeland i v. genom Langelands belt och från Falster i ö. genom Guldborgsund. Areal 1,244 kvkm. Största längden från v. till ö. är 56,5 km.; bredden växlar mellan 15 och 26 km. 74,181 inv. (1911). Kusterna äro, i synnerhet i v., djupt inskurna (Nakskov- och Rödbyfjordarna) samt flacka, med utanför liggande grund. I det stora hela ligger L. lågt (namnet härledes af la, lågt vatten). En sänkning af 4,7 m. skulle komma halfva ön att försvinna i hafvet, under det att en höjning af 5,5 in. skulle göra den landfast både med Falster och med de i n. liggande småöarna. Sydöstra delen led därför mycket af stormfloden i nov. 1872, och stora vallar byggdes sedan för att skydda ön mot öfversvämningar. Jordmånen är lera på märgelgrund. Fruktbarheten är därför stor, och i synnerhet hvete odlas med mycken framgång. Skogen, till största delen ek och bok, upptar en areal af 12,730 har. Pilplanteringar förekomma mycket allmänt längs efter vägar och diken samt ge ön en egendomlig prägel. Bland L:s sjöar må nämnas den vackra Maribosjön. Den förr utbredda frossan ("lollandsk syge") har på senare tiden varit stadd i aftagande till följd af dränering. Några betydande vattendrag finnas ej. Med Falster är L. förbundet genom en bro öfver Guldborgsund (sedan 1867) och genom en järnväg från Nykjöbing till Nakskov (sedan 1874). Ön har 5 städer (Nakskov, Maribo, Rödby, Nysted och Saxkjöbing) med tills. 18,600 inv. (landtbefolkningens antal tillväxer föga). Tills. med Falster och kringliggande mindre öar (Fejö, Femö m. fl.) bildar L. Maribo amt och (sedan 1803) Lolland-Falsters stift. Det omfattar 4 härad (Sönder-herred, Nörre-h., Fuglse h. och Musse h.; och är deladt i 8 jurisdiktionsområden (förutom Fejö). Där finnas 4 grefskap och 4 baronier, och i ingen annan del af Danmark finnas så många herrgårdar. Sedan 1874 genomskäres L. af en järnväg från Guldborgsund till Nakskov med bibanor från Maribo till Bandholm i n. och Rödby i s. -- Under äldre medeltiden bosatte sig vender, sannolikt kommande från Femern, på L., och flera byars namn (med ändelsen -itse) vittna om slaviskt ursprung. Äfven berättas, att lollänningarna ej satte sig lika ifrigt till motstånd mot vendernas öfverfall på 1100-talet som deras grannar på Falster. Efter Valdemar Sejrs död (1241) blef hans yngste son, Kristofer (I), "herre" till L. och