1131 Lot-Lothar 1132 nison, som skulle undertrycka slafhandeln, men de öfvergåfvos på grund af sitt osunda klimat, ehuru de faktiskt blefvo engelsk besittning 1818. Genom den engelsk-franska konventionen 8 april 1904 afträddes de till Frankrike (Franska Guinea). (J. F. N.) Lot l. L o t h [låt], ty., lod, i tyska guld-, silfver-och myntvikten 1/16 af den kölniska marken (se Kölnisk vikt, sp. 621). Lot [lå 1. lått]. 1. (Lat. Oltis) Flod i sydvästra Frankrike, en af Garonnes största bifloder, upprinner på Montagne de Goulet (1,499 m.) i dep. Lozére, flyter, till en början under namnet O l t, i västlig riktning genom dep. Lozére, Aveyron, Lot och Lot-et-Garonne samt mynnar ut fr. h. i Garonne vid Aiguillon. Längd 481 km., hvaraf omkr. 300 km. segelbara. Nederbördsområde 11,500 kvkm. - 2 Departement i sydvästra Frankrike, motsvarande landskapet Quercy i den forna prov. Guienne. 5,226 kvkm. 216,611 inv. (1906). Dep. sluttar mot s. v. från en maximihöjd af 780 m. till 65 m. De viktigaste vattendragen äro Lot och dess biflod Célé samt Dordogne. Af Dordogne och Lot delas landet i ett antal kalkstensplatåer, bekanta under namnet causses. Dessa causses se i allmänhet torra ut, och deras bäckar sakna vanligen vatten. De frambringa emellertid vin samt något spannmål. De djupa mellanliggande dalarna äro däremot rika på grönska och mycket fruktbara. Hufvudprodukten är vin, hvaraf det bästa kommer från Cahors. Dep. lämnar ock mycket frukt (kastanjer, valnötter, äpplen och plommon). Det indelas i 3 arrondissemang: Cahors, Figeac och Gourdon. Hufvudstad är C a h o r s. 1 o. 2. (J. F. N.) Lot. Abrahams brorson (l Mos. 11 . 27), tågade med Abraham ifrån Aram till Kanaan, skilde sig sedan ifrån honom samt bosatte sig i trakten af Sodom och Gomorra. Bägge dessa städer förstördes, men L. och hans familj räddades. På flykten från Sodom skådade L:s hustru tillbaka och "förvandlades till en saltstod". Berättelsen, att L. öfvat blodskam med sina döttrar, härrör uppenbarligen af israeliternas nationalhat mot ammoniterna och moabiterna (5 Mos. 23: 4-8). L. L.* Lota, zool. Se L a k e. Lota [lå'ta], hamnstad i chilenska prov. Concepción, vid Araucoviken, med smältugnar för kopparmalm, som ditföres norrifrån, och stora kolgrufvor. Omkr. 10,000 inv. J. F. N. Lotario [låtäriå], italiensk namnform för Lothar. Lot-et-Garonne [lått-e-garå'n], dep. i sydvästra Frankrike, v. om dep. Lot, bildadt af delar af de forna prov. Guienne och Gascogne. 5,385 kvkm. 274,610 inv. (1906). Garonne delar dep. i två olika stora delar. Omkr. 650 kvkm. i s. v. tillhöra de ofruktbara landes; däremot äro Garonnes och dess biflod Lots dalar ryktbara för sin bördighet. På gränsen mot dep. Dordogne ligga vilda skogstrakter. Dep. producerar vin och spannmål, i synnerhet hvete, vida öfver behofvet. Vin, tobak, kastanjer, plommon, aprikoser och andra fruktsorter lämna ock rika skördar. Industrien är ganska liflig. Dep. indelas i 4 arrondissemang: Agen, Marmande, Nérac och Villeneuve. Hufvudstad A g e n. (J. F. N.) Loth [låt], ty., lod. Se L o t. Lothaire [låtar], fransk namnform för Lothar. Lothar (fr. Lothaire), fransk konung, d. 2 mars 986, var son till Ludvig IV d'0utre-mer och Gerberga, Henrik Fågelfängarens dotter. 13 år gammal, efterträdde han 954 sin fader i ett rike, där den verkliga makten öfvergått till de store länsherrarna och konungen själf var i omedelbar besittning nästan endast af Laon. Mot Hugo Capet (se H u g o, franska furstar 2) stödde sig L. på Otto I i Tyskland och dennes broder, ärkebiskop Bruno af Köln (d. 965), som af Otto fått styrelsen öfver Lothringen. L:s broder Karl mottog 977 hertigdömet Nedre Lothringen som län af tyska kronan, men detta ådrog honom förebråelsen att ha blifvit tysk låntagare för förut franskt land, och 978 gjorde L. ett försök att återtaga detta, som åtföljdes af ett tåg mot Paris af Otto II s. å. Förlikning ingicks 980, och landet stannade i Ottos händer. Efter dennes död gjorde dock L. ett nytt angrepp, som afbröts af hans död. Ännu mindre framgång hade hans försök att bemäktiga sig Normandie. - L. egde goda egenskaper som regent och krigare, men hämmades af ogynnsamma förhållanden. Han var förmäld med Emma, dotter till konung Lothar II af Italien, och efterträddes af sin son med henne, Ludvig V Fainéant. En oäkta son, Arnulf, blef ärkebiskop i Reims. - Jfr Lot, "Les derniers Carolingiens" (1891). G. W-k. Lothar (II), it. Lotario, konung af Italien, d. 950, var dottersons son till kejsar Lothar I och son till konung Hugo af Italien (se H u g o, sp. 1250). Han antogs till faderns medregent 931 och innehade efter hans död 947 ensam konungavärdigheten, men fick redan 949 en medtäflare om kronan i Berengar II. Om hans änka, Adelaide l. Adelheid, se A d e l h e i d. S. F. H.* Lothar (II), konung af Lothringen, d. 8 aug. 869, var andre son till kejsar Lothar I (se d. o.) och erhöll vid faderns död 855 norra och större delen af Mellanfranken (se L o t h r i n g e n). Då hans yngste broder, Karl, dog 863, ärfde han norra delen af dennes rike, medan dess sydliga del, Provence, tillföll den äldste brodern, kejsar Ludvig II. Då L. ville förskjuta sin gemål Theutberga för att äkta sin frilla Waldrada och ärkebiskoparna af Trier och Köln gåfvo sin medverkan, kom han i strid med påfven Nikolaus I (se d. o.), som med stöd af de "pseudoisidoriska dekretalen" upphäfde skilsmässodomen, afsatte ärkebiskoparna och tvang L. att återtaga Theutberga. L. efterlämnade ingen äkta son. Hans broder kejsar Ludvig bemäktigade sig efter hans död hans rikes södra del (Burgund). Den norra delen (Lothringen m. m.), som Karl den skallige i Frankrike sökt inkräkta, delades (870) emellan denne och Ludvig den tyske så, att Karl fick västra (romanska) och Ludvig den östra (tyska) hälften af landet. - Litt.: Mühlbacher, "Deutsche geschichte unter den Karolingern" (1896), Parisot, "Le royaume de Lorraine sous les Carolingiens 843-923" (1899), och Calmette, "La diplomatie carolingienne 843-877" (1901). S. F. H.* Lothar (Luther), romerska kejsare. 1. L. I, kejsar Ludvig den frommes och Irmengards äldste son, f. 796, d. 855, antogs 817 till faderns medregent och kröntes 823 till kejsare. Om L:s och hans bröders uppror mot fadern se Ludvig, romerska kejsare 1. Efter faderns död, 840,