kulturhistoriker, f. 1833 i Darmstadt, d. 1887 som e. o. professor i franska språket och litteraturen vid Wiens universitet. L. författade bl. a. Literatur und gesellschaft in Frankreich zur zeit der revolution 1789-94 (1872), Gcschichte der jran-zösischen literatur im 17:ten jahrhundert (4 bd, 1878-84; 2:a uppl. 1897 i 2 bd), Malier e. Sein leben und seine werke (1880) och Zur sittenge-schichte Frankreichs (1885). Postumt utgafs Zur kultur g eschichte Frankreichs im 17. und 18. jahrhundert (1889). Lothian [låuthion], ett för sin fruktbarhet bekant landskap i östra Skottland emellan Forthviken samt Cheviotbergen. Det omfattade i äldre tid, utom de tre grefskapen East-, West- och Mid-Lothian 1. Haddington, Linlithgo^v och Edinburgh, äfven Roxburgh och Berwickshire samt öfre delen af Tweeddale (åtminstone Selkirk). (J. F. N.) Lothigius, Lars Vilhelm Samuel, ämbetsman, f. 8 maj 1836 i Jönköping, blef student i Lund 1854, aflade hofrättsexamen 1857 och utnämndes 1870 till borgmästare i Karlshamn samt 1882 till häradshöfding i Årstads, Faurås och Himle härads domsaga. Af 1884 års riksdag utsedd till justitieombudsmannens suppleant, inträdde han i följd af N. A. Frömans afsägelse i aug. s. å. i utöfning af samma ämbete, hvartill han återvaldes riksdagarna 1885-86. I nov. 1886 utnämndes L. till landshöfding i Älfsborgs län och kvarstod i den befattningen till aug. 1905. Han representerade i Andra kammaren Karlshamn och Sölvesborg 1873-75 samt Vänersborg och Åmål 1897-1908 samt i Första kammaren Blekinge län 1878-85 och Hallands län 1886-94. L. var led. af lagutskottet 1880-82, af statsutskottet 1883-84 samt bevillningsutskottet majriksdagen 1897, sedermera i flera år kanslideputerad och led. (ibland ordf.) i tillfälliga utskott samt var Andra kammarens ålders-president riksdagarna 1906-08. Dessutom har han varit led. i kommittén för lagförslag om inteckning i järnväg och om järnvägsaktiebolags konkurs samt ang. enskilda bankers konkurs (1878 -80), i skatteregleringskommittén (1879-83), i Nya lagberedningen (1836), Förstärkta lagberedningen (1886-87) samt kommittéerna ang. tillgodogörande af vattenkraften vid Trollhättan (1890-94) och ang. trafiktaxan för Trollhätte kanal (1901). T-s. Lothringen (ty.; fr. Lorraine), ett namn, som på olika tider betecknat olika områden. Urspr. torde Lotharringia (d. v. s. Lothars ring l. område) ha betecknat den del af Karl den stores rike, som vid delningen i Verdun 843 tillföll Lothar I och bestod af Italien samt en landsträcka (vanligen kallad "Mellanfranken") från Medelhafvet till Nordsjön emellan Rhône, Saône och Schelde i v. samt Aar och Rhen i ö. jämte Friesland (nuv. Holland). Sedermera betecknade det den (nordliga) del af Lothar I:s rike, som vid dennes död (855) tillföll hans andre son, Lothar (II), och efter dennes död (869) den nordligare del af hans rike, som genom fördraget 870 delades emellan Karl den skallige i Frankrike och Ludvig den tyske på sådant sätt, att öfre Moselle och nedre Meuse (Maas) blefvo gräns emellan bådas andelar. Af de inre oroligheter, som uppstodo i Frankrike vid Ludvig den stammandes död (879), begagnade sig Ludvig den tyskes andre son, Ludvig II den unge, som blifvit inkallad af ett parti, för att i strid med fördraget af 870 tillskansa sig äfven västra (franska) hälften af Lothringen, som Ludvig den stammandes söner, Ludvig III och Karlman, omsider 880 sågo sig nödsakade att afträda. Konung Arnulf gaf det 895 som eget konungarike åt sin oäkta son Zwentibold, men vid dennes död (900) underkastade sig landet Arnulfs äkta son och efterträdare på den tyska konungatronen, Ludvig Barnet. Det vidsträckta landet var sedermera ett af de fem hertigdömen, i hvilka Tyskland var indeladt, men skulle äfven framgent ofta bli ett tvistefrö mellan de båda grannländerna Frankrike och Tyskland. Då i Tyskland den karolingiska ätten på manssidan utgick med Ludvig Barnet (911), slöt sig den dåv. hertigen af Lothringen, Rainer (Raginar), till Frankrike, där en gren af nämnda ätt då ännu regerade. Men den franske konungen Karl den enfaldige var både af naturen för svag och för mycket upptagen af strider med sina egna upproriska vasaller för att med eftertryck kunna försvara L. mot de tyske konungarna Konrad I (911--918) och Henrik I Fågelfängaren (919--936). Vid sin död (916) efterträddes hertig Rainer I i L. (hvarifrån dock Elsass då afsöndrades för att förenas med hertigdömet Schwaben) af sin äldste son, Giselbert (916--939). Denne vankelmodige hertig slöt sig snart till de upproriska franske vasallerna och hyllade Karl den enfaldiges motkonung Rudolf af Burgund (konung 923--936). Men då Henrik Fågelfängaren 925 bröt in i L. med en stor här, underkastade Giselbert och lothringarna sig honom. Senare afföll Giselbert ånyo till Frankrike, trots sitt gifte med Henriks dotter Gerberga, men sedan han 939 drunknat i Rhen, underkastade sig L. Henriks son och efterträdare Otto I. Otto gaf hertigdömet åt Giselberts minderårige son, Ottos egen systerson Henrik, och efter dennes snart (944) timade död åt Konrad den röde, Ottos måg, från hvilken det dock återtogs 953. Därpå gaf Otto det i förläning åt sin broder, ärkebiskop Bruno af Köln (953--965). Denne delade L. 959 i två hertigdömen, Öfre och Nedre L. Det sistnämnda erhöll namnet Brabant, medan det förstnämnda bibehöll namnet L., som därigenom fick en ännu mer inskränkt betydelse. Förvaltningen af öfre L., äfven kalladt Moseln, uppdrog Bruno (959) åt Fredrik af Bar. Efter kejsar Otto I:s död (973) utbröto nya oroligheter i Nedre L., i det att Giselberts förvista brorsöner Rainer (Raginar) och Lambert med franskt understöd sökte bemäktiga sig sina fädernebesittningar. För att göra ett slut därpå belänade kejsar Otto II den franske konungen Lothars yngre broder Karl med Nedre L. (977) och försvarade landet mot den franske konungens angrepp (se Lothar, fransk konung). Karl, som mot Hugo Capet (se Hugo, franska furstar 2) sökte med vapenmakt förfäkta sina anspråk på franska kronan, blef tillfångatagen i Laon 991 och dog några månader senare. I hertigdömet Nedre L. efterträddes han af sin äldste son, Otto (991--1005). Någon tid senare förenades Nedre L. med det Öfre under hertig Gozelo I, men vid hans död (1044) delades länderna åter emellan hans båda söner, Gozelo II i