1255 Ludvig 1256 Han återvände då till Paris och tillkännagaf följande dag, att han mottog den erbjudna värdigheten. Åtföljd af sina anhängare bland de deputerade, begaf han sig samma dag, 31 juli på middagen, från sin bostad i Palais Royal till Hotel de ville, där nationalgardets öfverbefälhafvare, den 73-årige general La Fayette, hade sitt högkvarter. Vid framkomsten till Hotel de ville, hvars ingångar och trappor voro öfverfyllda af väpnade revolutionära skaror, som ej ville ge rum för de ankommande, utropade hertigen kallblodigt: "Det är blott en gammal nationalgardist, som vill uppvakta sin gamle general". Denna påminnelse om hertigens deltagande i den första revolutionen gjorde lycka bland folket. Han släpptes in till La Fayette, som mottog honom hjärtligt och lät öf-vertyga sig af hans försäkringar om sina demokratiska tänkesätt. La Fayette räckte hertigen en tre-färgad fana, och båda trädde fram till ett fönster åt torget. I allas åsyn utvecklade hertigen fanan och omfamnade den åldrige frihetshjälten. Detta skådespel hänförde folket, väldiga hurrarop höjdes, gevärssalfvor afskötos, och jublet ville icke taga något slut. Hertigen hade, om också blott för en mycket kort tid, lyckats vinna äfven det republikanska partiet. "Ludvig Filip är den bästa bland republiker" blef dagens lösen, och i öfverensstämmelse därmed förklarade deputeradekammaren 7 aug. tronen ledig och inbjöd hertigen att bli "fransmännens konung" och regera riket enligt "char-tan" (grundlagen) med åtskilliga af kammaren förut beslutade ändringar däraf i liberal riktning. Sedan pärskaminaren instämt i deputeradekammarens beslut, utropades hertigen 9 aug. till "fransmännens konung" under namn af Ludvig Filip. Sin på detta sätt förvärfvade tron sökte han stödja hufvudsakligen på medelklassen, bourgeoisien. Under det första halfåret af hans regering satt visserligen det liberala partiet vid styret, men i mars 1831 bröt han med vänstern och tog ledaren för centern ("le tiers parti"), Casimir Périer, till konseljpresident. Denne kraftfulle statsman lyckades fullkomligt återställa ordningen inom landet och återupprättade genom sitt energiska uppträdande till Belgiens skydd mot det af de tre östra stormakterna understödda Holland i betydlig mån Frankrikes anseende i utlandet. Men efter Périers död (16 maj 1832) inträdde en period af vacklande och växlande ministärer. Ett legitimistiskt uppror i Vendée 1832, flera våldsamma arbetar-upplopp i Paris och Lyon, prins Louis Napoléons försök i Strassburg (okt. 1836) och Boulogne (aug. 1840) misslyckades visserligen samtliga, men visade likväl, på huru osäkra fötter "borgarkonungens" tron ansågs stå. Fieschis attentat 28 juli 1835 och flera andra mordförsök mot konungen vittnade äfven om sinnenas förbittring och de politiska passionernas raseri. Medan konungens inrikespolitik blef alltmer konservativ, sårade hans utrikespolitik fransmännens nationalstolthet. Han visade i sitt förhållande till stormakterna vid flera tillfällen en till svaghet gränsande eftergifvenhet. Då Thiers som konseljpresident (febr.-okt. 1840) ville göra slut på denna eftergifvenhet och i afseende på den egyptiska frågan sökte häfda Frankrikes ära mot de öfriga stormakterna, väckte denna krigiska politik hela nationens lifligaste bifall. Men då fonderna föllo, började konungen ångra, att han lyssnat till sin konseljpresidents djärfva råd. Thiers' kabinett måste afgå, 27 okt. 1840. Det var det tolfte i ordningen af de kabinett, som suttit vid styret under de tio första åren af L:s regering. Det kabinett, som nu (29 okt. 1840) bildades och där Soult blef konseljpresident, men utrikesministern Guizot den styrande viljan, lefde däremot ända till julimonarkiens fall. (Att i sept. 1847 Soult afgick och Guizot blef konseljpresident innebar en ändring endast till namnet.) I mer än sju års tid lyckades Guizot bibehålla majoritet i deputeradekammaren. Men olyckan var, att deputeradekammaren, till följd af hög census, var ett uttryck blott för de förmögnare samhällsklassernas, men ej för hela folkets vilja: Bland det egentliga folket var missnöjet i ständigt stigande. Därtill bidrogo flera omständigheter. Den olyckshändelse, som 13 juli 1842 kostade konungens äldste son, den tappre, ridderlige och frisinnade hertigen af Orleans, lifvet, beröfvade dynastien dess populäraste medlem. Ett fyraårigt barn, den omkomne hertigens äldste son, grefven af Paris, blef nu arftagare till tronen, och hans farbroder, den impopuläre hertigen af Nemours, utsågs till hans förmyndare. Medan således utsikterna för dynastiens framtid mörknade, rubbades tron på regeringens redbarhet genom upptäckten, att två af dess högt betrodde ämbetsmän, f. d. ministrarna Teste och Cubiéres, gjort sig skyldiga till försnillningar. Det mord, som hertigen af Choiseul-Praslin 17 aug. 1847 begick på sin maka, bidrog att öka defc lägre folkets förbittring mot aristokratien. Under tiden gjorde socialisterna, med Blanc och Proudhon i spetsen, alit för att uppreta de fattige mot de rike och förbereda icke blott en politisk, utan en social revolution. Den omedelbara orsaken till julimonarkiens fall var emellertid den oböjliga envishet, hvarmed konungen och Guizot motsatte sig rösträttens utsträckning. Då konungen i sitt trontal vid kamrarnas öppnande 28 dec. 1847 stämplade valreformrörelsen som en "agitation, närd af fientliga och blinda lidelser", och då inrikesministern Duchåtel förklarade, att han på grund af en artikel i strafflagen hädanefter skulle förhindra alla banketter till valreformens ära, beslöt oppositionen att anordna en reformbankett i Paris 22 febr. 1848. Regeringens förbud mot denna reformbankett ledde till den revolution, som på tre dagar, 22-24 febr. 1848, bortsopade julimonarkien. 24 febr. abdikerade konungen till förmån för sin sonson, grefven af Paris, men för sent för att kunna rädda dynastien. Vid middagstiden s. d. flydde konungen till England, där han landsteg 3 mars 1848. Där bosatte han sig, under namnet g r e f v e af Neuilly, på slottet Claremont, nära Windsor. - L. var en lugn och beräknande skeptiker, som sökte begagna sig af tidsomständigheterna till sin egen och sin familjs fördel. Men hans förvärfsbe-gär, falskhet och öfverdrifvet försiktiga utrikespolitik framkallade och underhöllo hos folket denna fientliga sinnesstämning, som slutligen gaf sig luft i februarirevolutionen. Med sin gemål, som af-led 24 mars 1886, egde han 5 söner, hertigen af Orleans (f. 1810, d. 1842), herti^n af N«-ours (f. 1814, d. 1896), prinsen af Joinville (f. 1818, d.