Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1255
Ludvig
1256
Han återvände då till Paris och tillkännagaf följande
dag, att han mottog den erbjudna värdigheten. Åtföljd
af sina anhängare bland de deputerade, begaf han sig
samma dag, 31 juli på middagen, från sin bostad i
Palais Royal till Hotel de ville, där nationalgardets
öfverbefälhafvare, den 73-årige general La Fayette,
hade sitt högkvarter. Vid framkomsten till Hotel de
ville, hvars ingångar och trappor voro öfverfyllda
af väpnade revolutionära skaror, som ej ville ge rum
för de ankommande, utropade hertigen kallblodigt:
"Det är blott en gammal nationalgardist, som vill
uppvakta sin gamle general". Denna påminnelse om
hertigens deltagande i den första revolutionen gjorde
lycka bland folket. Han släpptes in till La Fayette,
som mottog honom hjärtligt och lät öf-vertyga sig af
hans försäkringar om sina demokratiska tänkesätt. La
Fayette räckte hertigen en tre-färgad fana, och båda
trädde fram till ett fönster åt torget. I allas åsyn
utvecklade hertigen fanan och omfamnade den åldrige
frihetshjälten. Detta skådespel hänförde folket,
väldiga hurrarop höjdes, gevärssalfvor afskötos, och
jublet ville icke taga något slut. Hertigen hade,
om också blott för en mycket kort tid, lyckats
vinna äfven det republikanska partiet. "Ludvig
Filip är den bästa bland republiker" blef dagens
lösen, och i öfverensstämmelse därmed förklarade
deputeradekammaren 7 aug. tronen ledig och inbjöd
hertigen att bli "fransmännens konung" och regera
riket enligt "char-tan" (grundlagen) med åtskilliga
af kammaren förut beslutade ändringar däraf i
liberal riktning. Sedan pärskaminaren instämt i
deputeradekammarens beslut, utropades hertigen
9 aug. till "fransmännens konung" under namn af
Ludvig Filip. Sin på detta sätt förvärfvade tron
sökte han stödja hufvudsakligen på medelklassen,
bourgeoisien. Under det första halfåret af hans
regering satt visserligen det liberala partiet vid
styret, men i mars 1831 bröt han med vänstern och
tog ledaren för centern ("le tiers parti"), Casimir
Périer, till konseljpresident. Denne kraftfulle
statsman lyckades fullkomligt återställa ordningen
inom landet och återupprättade genom sitt energiska
uppträdande till Belgiens skydd mot det af de tre
östra stormakterna understödda Holland i betydlig mån
Frankrikes anseende i utlandet. Men efter Périers
död (16 maj 1832) inträdde en period af vacklande
och växlande ministärer. Ett legitimistiskt uppror
i Vendée 1832, flera våldsamma arbetar-upplopp
i Paris och Lyon, prins Louis Napoléons försök i
Strassburg (okt. 1836) och Boulogne (aug. 1840)
misslyckades visserligen samtliga, men visade
likväl, på huru osäkra fötter "borgarkonungens"
tron ansågs stå. Fieschis attentat 28 juli 1835
och flera andra mordförsök mot konungen vittnade
äfven om sinnenas förbittring och de politiska
passionernas raseri. Medan konungens inrikespolitik
blef alltmer konservativ, sårade hans utrikespolitik
fransmännens nationalstolthet. Han visade i sitt
förhållande till stormakterna vid flera tillfällen
en till svaghet gränsande eftergifvenhet. Då Thiers
som konseljpresident (febr.-okt. 1840) ville göra
slut på denna eftergifvenhet och i afseende på den
egyptiska frågan sökte häfda Frankrikes ära mot de
öfriga stormakterna, väckte denna krigiska politik
hela nationens lifligaste bifall.
Men då fonderna föllo, började konungen ångra,
att han lyssnat till sin konseljpresidents djärfva
råd. Thiers’ kabinett måste afgå, 27 okt. 1840. Det
var det tolfte i ordningen af de kabinett, som
suttit vid styret under de tio första åren af L:s
regering. Det kabinett, som nu (29 okt. 1840)
bildades och där Soult blef konseljpresident,
men utrikesministern Guizot den styrande viljan,
lefde däremot ända till julimonarkiens fall. (Att
i sept. 1847 Soult afgick och Guizot blef
konseljpresident innebar en ändring endast till
namnet.) I mer än sju års tid lyckades Guizot
bibehålla majoritet i deputeradekammaren. Men
olyckan var, att deputeradekammaren, till följd af
hög census, var ett uttryck blott för de förmögnare
samhällsklassernas, men ej för hela folkets vilja:
Bland det egentliga folket var missnöjet i ständigt
stigande. Därtill bidrogo flera omständigheter. Den
olyckshändelse, som 13 juli 1842 kostade konungens
äldste son, den tappre, ridderlige och frisinnade
hertigen af Orleans, lifvet, beröfvade dynastien
dess populäraste medlem. Ett fyraårigt barn, den
omkomne hertigens äldste son, grefven af Paris,
blef nu arftagare till tronen, och hans farbroder,
den impopuläre hertigen af Nemours, utsågs till hans
förmyndare. Medan således utsikterna för dynastiens
framtid mörknade, rubbades tron på regeringens
redbarhet genom upptäckten, att två af dess högt
betrodde ämbetsmän, f. d. ministrarna Teste och
Cubiéres, gjort sig skyldiga till försnillningar. Det
mord, som hertigen af Choiseul-Praslin 17 aug. 1847
begick på sin maka, bidrog att öka defc lägre folkets
förbittring mot aristokratien. Under tiden gjorde
socialisterna, med Blanc och Proudhon i spetsen, alit
för att uppreta de fattige mot de rike och förbereda
icke blott en politisk, utan en social revolution. Den
omedelbara orsaken till julimonarkiens fall var
emellertid den oböjliga envishet, hvarmed konungen
och Guizot motsatte sig rösträttens utsträckning. Då
konungen i sitt trontal vid kamrarnas öppnande
28 dec. 1847 stämplade valreformrörelsen som en
"agitation, närd af fientliga och blinda lidelser",
och då inrikesministern Duchåtel förklarade, att
han på grund af en artikel i strafflagen hädanefter
skulle förhindra alla banketter till valreformens ära,
beslöt oppositionen att anordna en reformbankett i
Paris 22 febr. 1848. Regeringens förbud mot denna
reformbankett ledde till den revolution, som på tre
dagar, 22-24 febr. 1848, bortsopade julimonarkien. 24
febr. abdikerade konungen till förmån för sin sonson,
grefven af Paris, men för sent för att kunna rädda
dynastien. Vid middagstiden s. d. flydde konungen
till England, där han landsteg 3 mars 1848. Där
bosatte han sig, under namnet g r e f v e af Neuilly,
på slottet Claremont, nära Windsor. - L. var en
lugn och beräknande skeptiker, som sökte begagna
sig af tidsomständigheterna till sin egen och sin
familjs fördel. Men hans förvärfsbe-gär, falskhet och
öfverdrifvet försiktiga utrikespolitik framkallade och
underhöllo hos folket denna fientliga sinnesstämning,
som slutligen gaf sig luft i februarirevolutionen. Med
sin gemål, som af-led 24 mars 1886, egde han 5 söner,
hertigen af Orleans (f. 1810, d. 1842), herti^n af
N«-ours (f. 1814, d. 1896), prinsen af Joinville
(f. 1818, d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
