rike hade han alltid stått i liflig förbindelse, särskildt med Vendées invånare, och underlät aldrig att konspirera mot den franska styrelsen, när tillfälle gafs. Från Verona begaf han sig till Blankenburg vid Harz och därifrån 1798 till Mitau, där äfven flera medlemmar af hans familj infunno sig. Vid denna tid underhandlade han med Bonaparte om dennes hjälp till en restauration, ehuru utan framgång. 1801 förbjöd kejsar Paul honom att längre vistas i Ryssland, hvarför han begaf sig till Warschau, som då egdes af Preussen. Han afslog 1803 Napoleon Bonapartes anbud att erhålla Lucca och en penningsumma mot att afstå från sina anspråk på Frankrike. Mot det af Napoleon 1804 upprättade franska kejsardömet protesterade han högtidligt. På hösten (sept.-okt.) s. å. sammanträffade han med sin broder, Karl af Artois, i Kalmar (se Sylvander, "Kalmar slotts och stads historia", Tredje afd., V. sid. 384 ff.). Från Sverige begaf han sig till Mitau, men måste efter freden i Tilsit 1807 åter lämna Ryssland och reste då öfver Sverige till England, där han bosatte sig i Gosfield hall (Essex). Där lefde han, ständigt protesterande och konspirerande mot Napoleon, till 1814 och fick en gång under denna tid (1811) mottaga ett besök af den då landsflyktige Gustaf IV Adolf, som förr gästvänligt bjudit honom ett hem i Sverige. Napoleons fall gaf L. ändtligen den länge efterlängtade konungamakten. 6 april 1814 förklarade Senaten honom för konung, och 24 april s. å. landsteg han i Calais. L. uppträdde i början mycket hofsamt gentemot de nya förhållanden och de nye män, som uppstått under den senaste styrelsen. Han gaf landet en författning, hvilken konsekvent nog är daterad i "det 19:e året" af hans regering. Men snart drefs han af de återvändande emigranterna att söka återställa "l'ancien régime" och väckte därigenom allmänt missnöje, af hvilket Napoleon begagnade sig för att söka återtaga makten. L. måste 20 mars 1815 fly till Gent, men efter Napoleons nederlag vid Waterloo intågade han ånyo i Paris, 9 juli s. å. L. blef nu h. o. h. en lekboll i sin bigotte broders händer, och det "hvita skräckväldet" började. (Jfr Frankrike, sp. 1158.) Genom Decazes' bemödanden bragtes väl detta till slut 1817, men började under en något annan form efter hertigens af Berry mord, 1820. L., som då var sjuklig och nästan blind, lät sin broder och hans reaktionära vänner styra, ehuru han anade, att systemet ej skulle länge bära sig. - Litt.: L. de Viel-Castel, "Histoire de la Restauration" (20 bd, 1860-78) och Imbert de Saint-Amand, "La cour de Louis XVIII" (1891). Apokryfiska äro de af E. L. de Lamothe-Langon utgifna "Mémoires de Louis XVIII" (1832). 19. Ludvig Filip (fr. Louis-Philippe), fransmännens konung, f. 6 okt. 1773 i Paris, d. 26 aug. 1850 på slottet Claremont, England, var äldste son af hertig Ludvig Filip af Orleans (Philippe Égalité) och prinsessan Lovisa Maria Adehide af Penthièvre. Under sina första lefnadsår bar han titeln hertig af Valois och erhöll 1785, efter sin farfars död, titeln hertig af Chartres. Följande sin fars exempel, slöt han sig med ifver till franska revolutionen, inträdde i nationalgardet, blef 1790 led. af jakobin- klubben och bortlade efter de revolutionära händelserna 10 aug. 1792 sina titlar samt antog namnet Égalité. I den unga republikens första krig tog han ärofull andel. Som generallöjtnant kämpade han, under Kellermanns befäl, vid Valmy 20 sept. 1792, revolutionens första seger öfver de allierade. Därefter deltog han i Dumouriez' fälttåg i Belgien och ådagalade mycken tapperhet i slaget vid Jemappes 6 nov. 1792, vid belägringen af Maastricht och i den olyckliga bataljen vid Neerwinden, 18 mars 1793, där han anförde franska arméns center. Dumouriez' sammansvärjning mot republiken väckte emellertid snart de maktegandes misstankar ej blott mot den upprorsstämplande generalen, utan äfven mot den unge och ärelystne f. d. prins, hvilken betraktades som hans skyddsling och förtrogne. Prinsen fann därför klokast att följa Dumouriez, då denne 4 april 1793 rymde från franska armén och sökte tillflykt hos österrikarna. Han begaf sig därefter till Schweiz, där han någon tid förtjänade sitt bröd som lärare i geografi, historia, franska, engelska och matematik vid skolan i Reichenau. Där fick han underrättelse om, att hans far blifvit giljotinerad i Paris, 6 nov. 1793. Som äldste son ärfde han titeln hertig af Orleans. Efter att ha lämnat sin lärarplats tillbragte han någon tid som adjutant hos emigrantgeneralen Montesquiou, begaf sig till Hamburg, företog en resa genom Danmark, Sverige, Norge och Finland, återvände till Hamburg och inskeppade sig där 24 sept. 1796 till Amerika. Han tillbragte öfver tre år där, men bosatte sig 1800 i Twickenham (England) och flyttade efter sju års förlopp till Sicilien, där han 25 nov. 1809 gifte sig med konung Ferdinand I:s dotter Maria Amalia (f. 26 april 1782). Efter Napoleons fall (1814) återvände han till Paris, återfick af Ludvig XVIII sina under revolutionen konfiskerade gods och utnämndes 15 maj 1814 till generalöfverste för husarerna. Napoleons återkomst från Elba tvang honom att (mars 1815) åter lämna Frankrike. Han tog sin tillfykt till Twickenham, där han med sin familj kvarstannade till 1817, då han åter bosatte sig i Paris. Där blefvo hans salonger en af medelpunkterna för den liberala oppositionen. Genom enkelt och borgerligt uppträdande vann han popularitet inom medelklassen, och hans frisinthet och religiösa fördragsamhet visade, att man icke om honom, såsom om de andre bourbonerna, egde rätt att säga, att han under sin långvariga landsflykt "ingenting lärt och ingenting glömt". I de händelser, som närmast föregingo julirevolutionen 1830, tog han ingen synbar del. Medan striden rasade på Paris' gator, hade han dragit sig undan till en villa i hufvudstadens närhet. 30 juli valdes han, på Lafittes förslag, af deputeradekammaren till generalståthållare af Frankrike.