1259 Ludvig 1260 herre öfver hela riket, medan Akvitanien och Bajern bestämdes för de yngre sönerna Pippin och Ludvig (sedermera kallad "den tyske") som lydkonungar. L:s brorson Bernhard, som af Karl den store satts att styra Italien, förlorade lifvet genom blandning (818). Förvecklingar vållade det giftermål, som L. efter sin första gemål Irmingards död (s. å.) ingick 819 med den bajerske grefve Welfs dotter Judit, som 823 födde honom sonen Karl (sedermera kallad "den skallige"). Denne tilldelades 829 Alemannien med Elsass, Kätien och en del af Burgund, hvilket snart väckte alla de äldre brödernas harm; oron ökades af förbittringen bland stormännen mot den mäktige riksskattmästaren, grefve Bernhard af Barcelona. Lothar miste sitt medregentskap och aflägsnades till Italien, men reste sig mot sin fader tillsammans med Pippin och frankiska stormän, särskildt andlige. L:s gemål måste gå i kloster, och högsta makten i riket öfvergick i verkligheten till Lothar. Snart inträffade dock ett omslag: bröderna Pippin och Ludvig förbundo sig med fadern; Lothar ingick förlikning hösten 830; Judit återvände till hofvet; upprorets ledare bland stormännen dömdes till döden, men erhöllo nåd; Lothar förvisades åter till Italien. Nya stadganden om rikets delning efter L:s död p-åfvo alla öfriga länder åt de tre yngre sönerna (831). L:s förkärlek för sin yngste son, Karl, och missnöje med Pippin framkallade nya strider: till en början tvang kejsaren både sonen Ludvig och denne till underkastelse (maj-okt. 832), men mot fadern förenade sig nu alla de tre äldre sönerna under Lothars ledning. På Kotfeld vid Kolmar, sedan kalladt Lögnfältet (lat. Cam-pus mentitus 1. mendacii), öfvergick en stor del af L:s här till sönerna (juni 833); på en kyrko- och riksförsamling i Compiégne (okt. s. å.) dömdes kejsaren till botgöring för lifstiden; dock \agrade han att låta viga sig till munk. Eiksstyrelsen öfvergick åter till Lothar, men äfven nu endast för kort tid: bröderna reste sig mot honom; L. löstes från bannet, återtog regeringen och återkallade ånyo Judit; Lothar inskränktes än en gång till Italien; Karl erhöll ett rike vid Nordsjön, Maas och Seine med Paris som hufvudstad (837). Efter Pippins död 13 dec. 838 aftalade kejsaren med Lothar en ny riksdelning i Worms (juni 839), men Ludvig behöll blott'Bajern, Karl fick västra hälften af det öfriga riket; Pippins söner uteslötos. - På återväg från ett sista tåg mot Ludvig af Bajern dog kejsaren på en holme i Ehen. Trots växlande öden och stora motgångar hade han till sin död bevarat sin kejserliga makt, men på samma gång genom riksdelningarna och däraf härflytande sfrider förberedt det karolingiska väldets upplösning i skilda riken (Frankrike, Tyskland och Italien) och minskat dess styrka utåt vid nordmännens anfall. I det inre växte under tiden de andlige och världslige stormännens makt. L. är ock känd som främ-jare af missionen i Sverige och Danmark (se Ansgarius). - Litt.: Böhmer-Muhlbacher, "Die regesten des kaiserreichs unter den karo-Hngern", bd I: l (2:a uppl. 1899), Simson, "Jahr-bucher des fränkischen reiches unter L. dem frommen" (2 bd, 1874-76), och Miiblbacher, "Deutsche geschichte unter den karolingern" (1896). 2. L. II, den föregåendes sonson, kejsar Lothar I:s äldste son, d. 12 aug. 875 på Brescias område, kröntes 844 till konung af Italien och 850 till kejsare, blef redan under faderns lifstid det frankiska Italiens verklige härskare och kämpade mot sara-senerna, som både från Afrika (aglabider) och från Spanien anföllo södra Italien. Lothar hade före sin död (855) delat sitt rike mellan sina tre söner, hvarigenom L. inskränktes till Italien; då dennes yngre broder Karl afled 863, delades emellertid dennes land mellan L. och Lothar II, hvarvid L. erhöll Provence; men vid Lothars död (869) hindrades L. af sina fortfarande strider med sarasenerna jämte inre oroligheter att göra gällande sina anspråk på hans rike, Lothringen. L. var den siste på svärdssidan af karolingernas italienska gren. Hans dotter Irmingard blef gift med konung Boso af Cisjuranska Burgund. 3. L. III d e n b l i n d e, den föregåendes dotterson, konung Bosos af Cisjuranska Burgund son, efterträdde 887 fadern i Burgund och utropades 899 af Berengar I:s motparti till konung af Italien samt kröntes 901 af påfven till romersk kejsare. 902 besegrades han dock af Berengar och blef senare af denne tillfångatagen och bländad. Han regerade sedan i Burgund till sin död. Hans dödsår är obekant. Hans son Karl Konstantin dog barnlös (före 947), undanträngd från Burgunds tron af sin förmyndare, Hugo af Arles (se H u g o, sp. 1250). 4. L. IY B a j r a r e n (ty. Ludicicj der Bayer) af wittelstnchska huset, f. 1283, d. 11 okt. 1347, var son till hertig Ludvig II af öfre Bajern (d. 1294) och Mektild, en dotter till habsburgska dynastiens stiftare, Eudolf I. 1302 tillträdde han regeringen i sitt stamland vii sidan af sin äldre broder Eudolf I, som efter långvariga tvister slutligen trädde tillbaka (1317). 1340 hemföll äfven Nedre Bajern genom arf under L:s välde. Tyska kronan vann han genom sin glänsande seger vid Gammelsdorf nära Landshut 9 nov. 1313 öfver hertigarna Fredrik och Leopold af Österrike, med hvilka han kommit i krig om inflytandet i Nedre Bajern. 20 okt. 1314 valdes L. af luxemburgska husets parti med flertalet kurfursteröster till tysk konung, medan det habsburgskt sinnade motpar-tiet valde hertig Fredrik (se Fredrik, sp. 1303 -04), som L. omsider i förening med konung Johan af Bommen lyckades slå och tillfångataga vid Muhldorf 28 dec. 1322. Fredrik, som återfick friheten 1325, förde dock konungatiteln till sin död, 13 jan. 1330. - En ny och farlig fiende uppstod mot L. i påfven Johannes XXII, som retad af hans ingripande till ghibellinernas hjälp i Lombardiet häfdade påfvestolens anspråk att döma öfver t vistiga tyska konungaval. Af denne vardt L. 1324 förklarad i bann och kronan förlustig. Bundsförvanter fann konungen i en del minoriter, som råkat i tvist med påfven om armodspliktens tolkning; och i L:s tjänst trädde vidare Marsilius (se d. o.) från Padua. På inbjudan af ghibellinska partiet begaf sig L. 1327 till Italien, mottog i Milano lombardiska kronan och kröntes i Eom 17 jan. 1328 till kejsare af stadens fyra syndici med Sciarra Colonna i spetsen. Johannes XXII förklarades afsatt, och till påfve valdes af folket en mi-norit under namn af Nikolaus V. I dec. 1329 tvangs dock L. af anhängarnas affall att återvända