1261 Ludvig 1262 till Tyskland; staden Kom och Nikolaus underkastade sig påfven i Avignon. Johannes' efterträdare, Benedikt XII (1334-42), intog en försonligare hållning; dock strandade försök till uppgörelse på franske konungens motstånd. I samband med dessa underhandlingar står den s. k. kurföreningen i Rense 16 juli 1338, då de tyske kurfurstarna förklarade, att en af dem eller deras flertal vald konung icke tarfvade påfvens bekräftelse. - L:s vänskap med huset Luxemburg minskades, redan då han efter askaniska ättens utgång 1320 öfverlämnade Brandenburg åt sin äldste son, Ludvig, 1323. Till öppen brytning kom det, när arftagerskan i Tyrolen, Margareta Maultasch, af L. förmåddes att skilja sig från sin make, Johan Henrik, Johans af Böhmen son, och i stället äktade kejsarens son Ludvig af Brandenburg (10 febr. 1342). Konung Johan förband sig med påfven Klemens VI mot kejsaren, som emellertid efter grefve Vilhelm VI:s död 1345 ytterligare förvärfvade Holland jämte Zeeland, Friesland och Hainaut. 11 juli 1346 valdes i Rense under påfvens påtryckning en annan af Johans söner, markgrefve Karl af Mähren, af fem kurfurstar till tysk konung (se Karl, sp. 1035). Efter strider i Tyrolen samlade denne en här i Böhmen, då L. plötsligt afled vid en björnjakt nära München. - L. har bedömts mycket olika. Han egde mod, ridderligt sinnelag och verksamhetsifver, men röjde som statsman icke tillräcklig klarsynthet och fasthet. Mest verkade han för sin familj; dock främjade han äfven sitt lands utveckling och arbetade i riket för landsfreden och städernas höjande. - Litt.: Böhmer, "Die urkunden kaiser L:s des Bayern, könig Friedrichs des schönen und könig Johanns von Böhmen" (1839, med tillägg 1841, 1846 och 1865), Steinberger, "Kaiser L. der Bayer" (1901), Lindner, "Deutsche geschichte unter den Habs-burgern und Luxemburgern" (2 bd, 1890-93), Loserth, "Geschichte des späteren mittelalters 1197-1492" (1903) och Gebhardt, "Handbuch der deutschen geschichte" (4:e uppl. af F. Hirsch m. fl., bd I, 1909), de båda senare med kall- och litteraturuppgifter, l, 2, 4. G. W-k. 3. S. F. H.* Ludvig (ty. Ludwig}, tyska furstar. 1. L., konungar af Tyska riket. a) L. den tyske (ty. Ludwig der deutsche), d. 28 aug. 876 på sitt slott vid Frankfurt am Main, var yngste son i kejsar Ludvig den frommes första äktenskap, med Irmingard. Om hans strider med fa- Mynt, slaget för Ludvig den tyske. dern och sin äldste broder, kejsar Lothar I, se L u d-vig, romerska kejsare, sp. 1259, och Lothar, romerska kejsare 1. Genom fördraget i Verdun 843 fick L. den del af frankiska riket, som låg ö. om Rhen, utom Friesland och en smal landremsa på nedre Rhens högra strand, samt några områden med vin- odling på flodens vänstra strand kring Mainz, Worms och Speier. L:s riksdel, som omfattade Sachsen, öst-franken, Alemannien (Schwaben) och Bajern jämte slaviska lydfolk, är ursprunget till Tyska riket; verklig nationell enhet mellan de till tungomål, lag och seder skilda stammarna fanns dock ännu icke. L. sökte utvidga sitt välde v. om Rhen: 854 sände han i detta syfte sin son Ludvig till Akvi-tanien och inföll själf i Frankrike 858, men måste återvända följande år och slöt fred 860. Efter Lothar II:s död förmådde han Karl den skallige till fördraget i Meerssen 870, hvarigenom Lothringen delades mellan dem bägge och L. erhöll östra hälften. Liksom fadern kämpade han äfven med sina söner: äldste sonen Karlman reste sig redan 861 och förband sig med slaverna i Mähren, där vid denna tid ett stort rike bildades af Rastislav (846-870) och dennes brorson Zwentibold (870- 894). L. sökte tillfredsställa sönerna genom riksdelningar (865 och 872), i det han gaf Karlman Bajern med gränsländerna i s. v., Ludvig (II) östfranken, Thuringen och Sachsen, Karl (den tjocke) sydvästra Alemannien och Rätien, men själf behöll öfverväldet. Vid Nordsjön oroades L:s rike af nordmännens plundringar; 845 brände de Hamburg. Han var gift med Imma 1. Emma, syster till Ludvig den frommes andra gemål Judit, och efterträddes af sina tre nyssnämnda söner med henne. b) L. (II) den unge (ty. Ludwig der jungere), den föregåendes son, d. 20 jan. 882, blef efter faderns död 876 själfständig konung öfver Sachsen och östfranken, slog vid Andernach 8 okt. s. å. Karl den skallige, som ville inkräkta östra Lothringen, tillesfnade sig redan före brodern Karlmans död 880 dennes riksdel, hvarvid han dock gaf dennes oäkta son Arnulf Kärnten, och eftersträfvade äfven västfrankiska kronan, men måste nöja sig med förvärfvet af västra Lothringen (s. å.). Med nordmännen stodo ständiga strider: de härjade vida, hemsökte Liége, Köln och Aachen och besegrade 880 hertig Bruno af Sachsen. L. efterlämnade ingen son; hans rike tillföll yngste brodern, Karl den tjocke. c) L. Barnet (ty. Ludwig das kind], konung Arnulf s son och efterträdare, f. 893, d. 20 juni 911, korades efter faderns död (899) till konung öfver Tyskland 900. S. å. tillföll honom äfven Lothringen efter hans halfbroder Zwentibolds död, men Zwentibolds förnämste rådgifvare, grefve Ra-ginar af Möns (Hainaut), upphäfde sig till hertig där (jfr Lothringen). Under L:s korta regering, som leddes af ärkebiskop Hatto af Mainz, stördes rikets inre lugn af den babenbergska fejden (se Babenberg), hvarjämte det hade att lida af ungrarnas (magyarernas) förhärjande infall. Med L. utgick de tyske karolingernas ätt på svärdssidan, och konungadömet öfver de tyska folkstammarna tillföll genom val Konrad af Frän-ken. d) L. B a j r a r e n. Se Ludvig, romerska kejsare 4. - Litt. för a-c: Diimmler, "Geschichte des ostfränkischen reiches" (2:a uppl., 3 bd, 1887 -88), och Miihlbacher, "Deutsche geschichte unter den karolingern" (1S9ÖJ. 2. L., furstar af Baden: a) L. Vilhelm I, markgrefve, österrikisk fältmarskalk, f. 8 april 1655