dragande luften i pumpstöfveln och i en därmed förenad kopparkula (recipient) förtunnades. Genom en kran kunde den förtunnade luften i kulan afspärras. Med denna kopparkula, som utgjordes af två ihåliga halfklot, tätt slutande ihop med de afslipade kanterna, så att, då dessa lades mot hvarandra, ett sfäriskt rum bildades, och med en något förbättrad luftpump gjorde uppfinnaren flera försök öfver lufttryckets verkningar. Berömda äro i synnerhet de försök med den ofvannämnda tudelade kopparkulan (de s. k. Magdeburg-halfkloten), som utfördes af Guericke inför kejsar Ferdinand III och riksfurstarna på riksdagen i Regensburg 1654. Då luften förtunnades, sammanpressades halfkloten starkt genom det yttre trycket. Det behöfdes sedan sexton hästar för att slita halfkloten från hvarandra (se fig. 2).

Fig. 2. Försök med Magdeburg-halfkloten, 1654.

Luftpumpen blef genom dessa och andra försök ett föremål för allmänt intresse, och med den utfördes flera viktiga undersökningar. Sålunda sysselsatte sig Boyle och Papin med dylika arbeten, och de förbättrade äfven luftpumpens konstruktion. De anbragte en särskild recipient på en metallskifva för att däri förtunna luften och gjorde bruk af ventil i stället för kran samt af två cylindrar för pumpningens underlättande. Boyle konstruerade äfven den första luftpump afsedd för luftens sammantryckning till vetenskapliga ändamål. Likartade apparater hade dock långt förut begagnats vid luftbössan. Småningom fullkomnades luftpumpen, och ett stort antal olika former däraf kom i bruk. Af de numera vanligare luftpumpskonstruktionerna må ett exempel anföras (fig. 3).

Fig. 3. Luftpump med 2 cylindrar.

Två glascylindrar stå bredvid hvarandra på ett bord. I hvardera är en kolf rörlig upp och ned med tillhjälp af kuggstänger, kugghjul och handtag, så att när den ena kolfven går uppåt, går den andra nedåt. Genom en ledning med kran stå cylindrarna i förbindelse med recipienten, ur hvilken luften suges af den uppgående kolfven. Vid dennas nedgång stänges en ventil i cylinderbottnen, så att luften ej får tillfälle att ånyo intränga i recipienten. Däremot öppnas en ventil i kolfven, så att den under varande luften må utströmma. Ofta användes vid en sådan luftpump Babinets kran, som förenar cylindrarna med ledningen till recipienten. Genom denna kran kan nämligen vid slutet af pumpningen, när luften icke längre förtunnas till följd af det "skadliga rum", som finnes emellan cylinderbottnen och kolfven, den ena cylindern pumpa luften ur detta rum, så att förtunningen kan drifvas längre än eljest.

Fig. 4. Fig. 5. Fig. 4 o. 5. Geisslers kvicksilfverluftpump och dess konstruktion.

Numera användas ofta kvicksilfverluftpumpar. Dessa kunna indelas i två grupper efter de båda uppfinnarna, H.