icke till dess fortsatta utveckling, och ända fram emot midten af 1800-talet kom L. att föra en tämligen stillastående tillvaro. Dess existens som stad var under denna tid helt knuten till universitetet. Invånarna hade sin utkomst af detta eller lifnärde sig af jordbruk; handeln var ringa, och någon egentlig industri fanns icke. Folkmängden, som 1750 uppgick till 2,814 pers., hade 1800 stigit till endast 3,381. Först från midten af 1800-talet har en period af materiellt uppsving inträdt, som förvandlat L. från att uteslutande vara en universitetsstad till att äfven vara en icke obetydlig industri- och handelsstad. Dess utseende har samtidigt därmed undergått genomgripande förändringar; stadsområdet har icke oväsentligt utvidgats, gatorna ha schematiserats, och de långa envåningshusen med stora trädgårdar fått ge rum för nya hus och fabriker. -- Litt.: "Necrologium lundense" (i "Scriptores rerum danicarum", ed. Langebek, III, 422), "Lunde domkapitels gaveböger", utg. af C. Weeke, "Lunds ärkestifts urkundsbok", III--IV, utg. af L. Weibull. -- K. G. Brunius, "L:s domkyrka" (1854), E. V. Berling, "Lund" (1859, 1868 och 1879), M. Weibull, "L:s och Lundagårds minnen" (1882) och "Lunds universitets historia", I (1868), K. Stjerna, "L. och Birka" (i "Hist. tidskr. för Skåneland", III), och L. Weibull, "Lunds ålder" (i "Hist. tidskr. för Skåneland", IV). C. W-ll. Ett slag vid L. stod 28 april 1525, då den bondehär, som af Sören Norby rests mot Fredrik I af Danmark, besegrades af Johan Rantzau. 4 dec. 1676 stod det berömda slaget vid Lund mellan svenska armén under Karl XI:s och Helmfelts befäl och den danska under befäl af Kristian V och Karl Arenstorff. Efter att med den nyorganiserade armén ha ryckt in i Skåne (24 okt.) hade Karl XI manövrerat för att kringgå danska hären och komma ned till södra Skåne, men resultatet hade ej varit lyckligt. Vid dec. månads början lågo härarna på hvar sin sida om Löddeå, den svenska vid Örtofta och väster därom, den danska i trakten af Svenstorp. Svenska hären led af proviantbrist och var af sjukdom betydligt försvagad, så att man kunde befara att nödgas gå tillbaka öfver den gamla riksgränsen. Karl XI beslöt emellertid att i stället våga ett slag. Natten till 4 dec. ställdes hären i slagordning; den synes ha utgjort vid pass 7,000 man, hvaraf öfver 5,000 man kavalleri. Egendomligt nog kom armén öfver den frusna ån, utan att vid öfvermarschen ha upptäckts af de fientliga förposterna, och den ryckte vid femtiden på morgonen fram i skydd af den djupa ravin, som från öfvergångsstället vid Hoby sträcker sig söderut. Det var väl från början meningen att gå rakt mot danska lägret, men då terrängen här var besvärlig och fienden nu märkt svenska härens frammarsch, beslöts i ett hastigt hållet krigsråd att ställa marschen mot höjderna norr om L. Högra flygeln under generallöjtnant Fersen gick främst; med den följde konungen och Helmfelt. Danska armén gick äfven mot L., med vänstra flygeln främst; dess numerär var inemot 11,000 man, hvaraf 4,700 man kavalleri. Efter en förtruppsstrid kl. 1/2 9 f. m. sammanstötte svenska högra flygeln med den danska vänstra, som närmast fördes af generalmajor Sandberg; Kristian V och Karl Arenstorff voro närvarande. Den första stridsplatsen var på Möllevångshöjden norr om L. Genom skarpa sammandrabbningar drefvos de danska skvadronerna åt nordöst ut på Galgebacken; en ny strid här resulterade i, att de måste vika. Arenstorff blef illa sårad. Den danska högerflygelns reträtt gick tillbaka till lägret; något samlande eller ordnande visade sig omöjligt, och flykten fortsattes till och öfver Lödde å. Vid ridten öfver floden drunknade en del ryttare, och återstoden fortsatte återtåget mot nordväst till Landskrona. Karl XI och Helmfelt hade med den svenska högerflygeln ifrigt förföljt ända till ån och alltså kommit långt bort från slagfältet. Det egendomliga förhållandet inträdde då, att öfverbefälet helt och hållet lämnade de på slagfältet kvarstående afdelningarna af hären åt sig själfva. De båda kungsflyglarnas strid hade varat från kl. 9 till vid pass kl. 11. Den svenska centerns och vänstra flygelns första strid varade från kl. 1/2 11 till 1/2 l2. Centern fördes främst af generalmajor Schultz, dess andra linje bestod endast af kavalleri. Den danska midten fördes af generalmajor Schack. Stridsplatsen är mellan Sliparebacken och Vallkärra i hufvudsak ö. om nuvarande landsvägen. Sammandrabbningarna skedde med växlande lycka, men slutresultatet var att, ehuru i en sammanstötning några danska afdelningar rent af måste fly ur fältet, svenskarna dock ej kunnat fullfölja en framryckning, utan måst gå tillbaka efter att ha lidit svåra förluster. Den svenska vänstra flygeln, främst förd af generalmajor Galle, sammanstötte s. ö. om Vallkärra kyrka i rätt besvärlig terräng med den danska högra under generallöjtnant Fredrik Arenstorff. En höjd skilde stridsplatsen från centern och hindrade insynen. Den danska flygeln hade bestämd framgång, Galle stupade, och i ett par sammanstötningar drefvos svenskarna afgjordt tillbaka. Både denna slagna flygel och centern drogo sig nu västerut. En paus inträdde, och härunder gjorde Schultz och Schönleben, som kommenderat vänsterflygelns andra linje, en ny slagordning, hvilken uppställdes i linje söderut från Nöbbelöfs kyrka. På danska sidan gjordes också en ny slagordning; Fredrik Arenstorff var här den egentlige befälhafvaren, men konungen själf, som vid sin vänsterflygels flykt ridit öfver till centern, befann sig äfven här. Sedan ordnandet fullbordats, satte sig de båda nya slaglinjerna i marsch med riktning mot L., alltså i hufvudsak i parallella kolonner. -- Vid pass kl. 1 börjar en ny afdelning af slaget. Stridsplatsen är terrängen mellan staden och Sliparebacken, i hufvudsak Möllevångshöjden. Svenskarnas nya vänstra flygel, främst förd af den sedermera som generalamiral berömde Hans Wachtmeister, hade här någon framgång, men den högra under Schönleben tvangs af fienden bakåt. Schultz med midten måste då äfven gå tillbaka, och vid tretiden på eftermiddagen var ställningen den, att den svenska armén stod med ryggen mot staden L. och fronten mot norr; något framför den med fronten mot söder var den danska slaglinjen. På svenska sidan rådde djupt missmod, så mycket mer som man var i saknad af hvarje underrättelse om Karl XI och den ursprungliga högerflygeln. På fiendens sida ansåg man slaget vara i