i ålder icke upp mot de äldsta stadsbildningarna i Norden -- Birka, Hedeby och Ribe --, utan tillhör den närmast yngre påvisbara stadstypen, som i Danmark representeras af bl. a. Roskilde, i Sverige af Sigtuna. -- Redan kort tid efter sin grundläggning torde L. ha vunnit en viss betydelse. Under Knut den store var den Danmarks förnämsta myntort, och när Sven Estridsson inemot 1060 genomförde en omorganisation af den danska kyrkan och upprättade två biskopsstift i Skåne, som förut lydt under Roskilde, blef L. säte för det ena af dessa, Dalby för det andra, en tudelning, som blef af kort varaktighet, då redan efter den förste lundabiskopens, Henriks, död Dalbystiftet indrogs och dess biskop Egino förflyttades till L. Under den följande biskopen Rickvalds tid fick kyrkan i L. af Knut den helige (1081--86) mottaga sin första stora donation, och i samband därmed framträder äfven den första klosterliga sammanslutningen med sin kyrka helgad åt S:t Laurentius. Nästa steg i stadens utveckling följer vid den danska kyrkans frigörande från ärkebiskopens af Bremen öfverhöghet; L. blef då (omkr. 1100) ärkebiskopssäte, och under dess förste ärkebiskops, Askers, lydno lades hela den skandinaviska Norden. Detta vidsträckta maktområde minskades väl genom upprättandet af särskilda ärkebiskopsdömen för Norge (1154) och för Sverige (1164), men den svenske ärkebiskopen i Uppsala och den svenska kyrkoprovinsen fortforo dock att stå under den lundensiske ärkebiskopens öfverhöghet till följd af den nya makt och värdighet, primatet öfver Sverige, som ärkebiskop Eskil förvärfvade vid Sveriges utskiljande ur hans kyrkoprovins. Med ärkebiskopsdömets instiftande inleddes L:s stora tid. Ett uttryck fick denna i grundläggandet af den nya, åt S:t Laurentius helgade domkyrkan (se Lunds domkyrka), hvars krypta invigdes 1123 och högkyrka 1145. Staden erhöll därjämte under Erik Emunes tid en ny befästning, och i domkyrkans hägn uppväxte jämte ärkebiskopens borg, Lundagård, och domherrarnas residenser icke mindre än 22 andra kyrkor och 7 kloster, alla sammanträngda inom ett område mindre än stadens nuvarande. Med sitt talrika prästerskap och sin domskola blef L. medelpunkten för den medeltida kulturen i Norden. Mynthus och kungshus lågo äfven inom dess murar. Staden var sedan gammalt mötesplats för det skånska landstinget och de danske konungarnas hyllningsort i länderna öster om Sundet; den blef för en tid äfven deras kröningsstad -- själfva rikets hufvudstad, "ipsum caput regni", "metropolis Danie", nämnes den. -- L. var emellertid alltid mindre en konungarnas än en ärkebiskoparnas stad. Bland dessa möta från den äldre medeltiden Asker (1104--37), Eskil (1137--77), Absalon (1177--1201), från den senare Jakob Erlandsön (1254--74), Jens Grand (1289--1302), Hans Laxmand (1436--43) och Birger Gunnarsson (1498--1519). Med nästan kungliga rättigheter härskade dessa medeltida kyrkofurstar öfver ett rike i riket; ön Bornholm och hela härad i Skåne samt fasta slott rundt om i stiftet lydde under dem, och i förbund eller i strid med konungamakten häfdade de städse sin maktställning som den största i riket näst konungarnas. Deras historia tillhör också i första rummet Danmark, icke L. -- Ännu vid början af 1500-talet stod L. på höjden af sin storhet -- Karl Knutssons härjningståg 1452 har icke haft den betydelse man vanligen uppger -- men med reformationen och ärkebiskopsdömets indragning (1536) är stadens maktperiod slut; den hade uteslutande hvilat på kyrkans, och i L:s plats trädde Köpenhamn och till en början äfven Malmö. Med reformationen bröt också vandalismen in öfver den kultur, som skänkt glans åt L. Stadens borgerskap fick redan af Kristian III befallning att nedbryta sina kyrkor, kyrkogårdar och torn; byggnadsmaterialen, framför allt all huggen sten, skulle forslas till Malmö och Köpenhamn för att där användas till fästnings- och slottsbyggnader. Domkyrkan uppläts till sockenkyrka, dess många altaren och helgonbilder försvunno, och slutligen råkade den delvis i förfall. "En fientlig plundring eller en härjande brand skulle ej så ohjälpligt förstört den urgamla hufvud- och metropolitanstaden, som den nya trosbekännelsen inom få årtionden ödelade densamma" (Brunius). Förstöringen har blifvit så grundlig -- krig och brand ha senare äfven bidragit därtill --, att i närvarande stund af den medeltida kyrkostaden återstå endast domkyrkan, S:t Peders klosterkyrka samt en ringa kvarlefva af S:t Laurentiiklostret och af några få andra byggnader. Alla äro de ombyggda och förändrade. Utom dem är det endast de mäktiga kulturlagren och de talrika lösa och fasta fynd, som kommit i dagen vid de af Kulturhistoriska museet igångsatta och ledda arkeologiska undersökningarna, som vittna om den rika medeltida kulturen i L. -- Efter reformationen upprätthölls L:s ställning som stad i första hand däraf, att den fortfarande var säte för stiftsstyrelsen, för superintendenten eller, som han senare kallades, biskopen, och för domkapitlet, till hvilket äfven slöt sig den ombildade domskolan; landstinget höll där äfven sina sammankomster. 1581 omtalas, att många tomter lågo öde och en mängd hus voro förfallna; under svensk-danska kriget 1644--45, då L. en tid utgjorde hufvudkvarteret för svenska armén, erhöll staden en svår stöt, och när den genom freden i Roskilde 1658 kom under svenskt välde, var den endast en småstad af obetydliga dimensioner. "Uti Lund finner jag nu ringa rekommendabelt och af något värde mera än blotta antikviteten", skrifver s. å. presidenten i Kommerskollegium Krister Bonde. "Dess borgerskap", fortsätter han, "är nu af ringa värde; en god apotekare bor där, en gammal borgmästare med några få flera äro där, som någon handel idka, de öfriga lefva mest af sin åker eller ock igenom mälteri, köpa korn på landet, det mälta och åter försälja". -- Kort efter freden i Roskilde lades emellertid första grunden till en ny tid för L. genom upprättandet af universitetet. Stadens utveckling hämmades dock hastigt genom skånska kriget 1676--79 -- freden afslöts i L. -- och de olyckor, som därmed bröto in öfver densamma. Själfva slaget vid L. (se nedan) lämnade den väl i hufvudsak oberörd, men 1678 stacks den i brand af en dansk afdelning, och af dess 304 hus nedbrunno 163. Endast långsamt repade den sig; en ny stor eldsvåda lade ånyo en del af L. i aska (1711), och följande år hemsöktes staden svårt af pesten. Karl XII:s vistelse i L. 1716--18 bidrog