1379 Lundberg 1380 Gustaf Lundberg. Efter ett själf porträtt, pastell. tillgängliga. Det var således naturligt, att L. utbildade sin teckning och sin uppfattning i fullkomligt fransk anda. Man känner emellertid i hans hemland inga prof på hans oljemålning. Ty under det L. som bäst studerade, kom (1720) till Paris den venezianska konstnärinnan Rosalba Garriera och intog alla, icke minst honom, genom sina målningar med pastellkritor, en genre, som hvars upp-finnarinna eller åtminstone förnyerska hon gäller. L. tog genast undervisning af henne och fullkomnade sig snart så mycket, att han fick måla den unga drottning Maria Leszczynska. Äfven hennes fader, konung Stanislaus, och moder porträtterades af den unge svensken, och konungen blef så intagen af honom, att han hvar dag lät ge sig ett par timmars undervisning i pastellmålning, så länge L. var kvar i Chambord, Stanislaus' dåvarande vistelseort. En inflytelserik gynnare fick L. i svenske ambassadören, K. G. Tessin, och denne säges ha genomdrifvit hans upptagande som led. af franska målar- och bildhuggarakademien 1741, oaktadt L. var .protestant. Som receptionsstycken målade L. Bouchers och Natoires porträtt, hvilka uppvisades å salongen 1743 och ännu hänga i Louvre. 1745 följde han svenske ministern i Madrid, Fleming, till Spanien och återvände därefter till Sverige, sedan han genom K. G. Tessin vunnit anställning hos kronprinsparet. I Sverige mottogs hans nya konst med sannskyldig hänförelse. Ifrån konungen och det unga tronföljarparet ända till förmögna borgare och ämbetsmän - alla skulle de ha sina konterfej målade af L. "Med honom står rokokon fullvuxen inom sin konst, i hela sin egendomlighet, med många förtjänster, många brister. Det sirliga, kvicka, koketta i denna konstriktning återfinnes i hög grad hos honom, medan han tillika förfogar öfver en utbildad och elegant teknik, som länge gör honom till allrådande inom det svenska porträttmåleriet. Detta herravälde har också efterlämnat djupa spår i vår konst, ej blott däri att pastellen blef en modesak hos den förnäma världen, utan i synnerhet genom den lag denna målningsart en tid bortåt skref för oljemålningen. Man har berättat, att L:s hjärta var ytterst lättrördt och att han, för att lyckas i ett fruntimmersporträtt, borde vara smått betagen i dess förebild. Låt vara, att någon öfverdrift ligger till grund härför, så är dock visst, att L:s bilder af unga kvinnor ega ett visst något, som talar om älskarens yra på samma gång som konstnärens eld". Med fullkomligt mästerskap behandlar L. sina kritor; hans färger äro bredt och djärft pålagda, och hans förmåga att gjuta lif i dessa skenbart torra ytor är förvånande. Tyg, harnesk, spetsar o. d. återger han beund-ransvärdt väl, och själfva uppfattningen af den skildrade, ehuru ingalunda alltid djup eller origi- nell, visar sig dock alltid älskvärd, fin och vacker. Det var helt naturligt, att L., som åtnjöt så stor ynnest, skulle betydligt undantränga sina medtäf-lare. Om en bland dem, hofintendenten Schröder, berättas, att han dog af grämelse öfver det förfall,, som han ansåg inbryta med L:s konst. Samma år (1750) blef L. af konungen nämnd till hofkonter-fejare efter Schröder. Han erhöll äfven andra utmärkelser, blef hofintendent, stiftande led. af Målarakademien 1768, en af de förste riddarna af Vasaorden (1772) samt 1773, jämte Fehrman, vald till nämnda akademis rektor. Med oförminskadt anseende och långt in i sena åldern bevarad kraft fortfor han att vara verksam äfven under större delen af det gustavianska tidehvarfvet. Ännu på 1780-talet utförde han bilder. - L:s alsterrikedom under hans svenska konstnärsbana var betydande. Han afbildade nästan alla mer framstående personer i Sverige under de fyrtio år, som han* där var verksam. Många af hans arbeten träffas i statens samlingar i Nationalmuseum samt å Drottningholm och Gripsholm, ännu flera å våra gamla gods och i enskilda samlingar. Ett stort antal har dock förgåtts dels genom tidens åverkan, dels till töljd af oförsiktig rengöring. En längre tid lät han sin elev Jakob Björck i olja kopiera de porträtt, som lämnade hans ateljé, och i många fall ha vi dennes ovanliga skicklighet i kopiering att tacka för bevarandet af bilder, hvilkas original försvunnit. Andra direkta elever hade L. i Hall, von Ro-senheim och Forsslund, af hvilka blott den förstnämnde skapade sig ett betydande namn. Se 0. Levertin, "G. L." (1902). -rn.* Lundberg, Fredrik Albertinus, veterinär, f. 24 april 1825 i Lund, d. 27 maj 1882 på sin egendom Broby (i Söderby-Karls socken, Stockholms län), blef student i Lund 1842, med. licentiat 1849 och kir. magister vid Karolinska institutet 1852. S. å. förordnades han att förestå en professur vid Veterinärinrättningen i Stockholm och utnämndes 1859 till ord. professor vid nämnda läroanstalt, hvars föreståndare han var 1862-74. Af Landtbruksakad. blef han medlem 1860, och vid Lunds universitets jubelfest 1868 promoverades han till med. hedersdoktor. 1876 nödgades L. till följd af sjuklighet taga afsked från professuren. L. var led. i kommittén för afgifvande af förslag till ny veterinärfarmakopé (1868) och af stuterikommissionen (1873-75). 1865-76 var han ordf. i Svenska veterinärläkarf öreningen. Utom tidskriftsuppsatser författade L. Husdjurens sjukdomar (1868), det fullständigaste arbete i detta ämne, som hittills utkommit i Sverige, samt utgaf "Tidskrift för veterinärer, hästvänner och landthushållare" (1861-63, tills, med J. G. H. Kinberg) och "Tidskrift för veterinärmedicin och husdjursskötsel" (1864-74). E. T. N. Lundberg, Karl August, skolman, f. 28 okt. 1843 i Halmstad, blef 1863 student i Uppsala, 1869 filos, doktor och 1872 lektor i latin och grekiska vid högre allmänna läroverket i Norrköping samt tjänstgjorde samtidigt (1873-82) som lärare för konung Oskar II:s söner. Han var 1883-1909 rektor och 1893-1909 lektor (i latin och grekiska) vid högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm. L., hvilken som läroverkschef och lärare egde synnerligen framstående egenskaper, blef led. 1884 af