1449 Lungsjukdomar 1450 1765 i Frankrike, och från 1790 utbredde sig sjukdomen öfver hela Tyskland, Frankrike och Italien och i början på 1800-talet öfver nästan alla västeuropeiska länder; från Europa har den sedermera äfven öfverförts till Amerika, Afrika och Australien. I Sverige förekom elakartad lungsjuka första gången 1847, då den infördes genom några från England importerade nötkreatur, af hvilka en del kom till Halland och en del stannade i Skåne. Bland dessa djur utbröt sjukdomen och erhöll ganska stor spridning inom de nämnda landskapen, tills man genom nedslaktning af hela hjordar, inom hvilka sjukdomen förekom, lyckades utrota farsoten i Skåne 1850 och i Halland 1851. Andra gången öfverfördes sjukdomen till Sverige 1856, likaledes genom djur från England, hvilka dock först landsattes i Kristiansand i Norge, men därifrån öfver Uddevalla infördes till en egendom i Skaraborgs län, där sjukdomen sedermera utbröt. Genom nedslaktning af all nötboskap på stället blef sjukdomen dock genast utrotad, och sedan dess har elakartad lungsjuka ej förekommit inom vårt land. Till förekommande af smittans införande äro numera stränga bestämmelser utfärdade rörande import af kreatur, särskildt från länder, där elakartad lungsjuka förekommer (K. M:ts kung. ang. hvad iakttagas bör till förekommande af smittsamma husdjurssjukdomars införande i riket af 9 dec. 1898 i Sv. förf:s saml. n:r 127 s. å. samt Medicinalstyrelsens kung. angående in- och utförsel af kreatur m. m. af 20 nov. 1908 i Bihang till Sv. förf:s saml. n:r 89 s. å.), och sjukdomen är äfven upptagen bland dem, mot hvilka särskilda föreskrifter ansetts nödiga till förekommande af deras utbredning inom landet (K. M:ts förnyade förordn, ang. hvad iakttagas bör till förekommande och hämmande af smittsamma sjukdomar bland husdjuren af 9 dec. 1898 i Sv. förfrs saml. n:r 126 s. å.), hvari bl. a. stadgas att, om elakartad lungsjuka konstaterats, skall af sjukdomen angripet djur jämte nötkreatur, som inom loppet af 10 dygn varit i beröring med sjukt djur, ofördröjligen dödas, därest icke Med.-styrelsen med hänsyn till särskilda omständigheter anser andra åtgärder lämpligare. Ersättning för de sålunda nedslaktade djuren lämnas af statsmedel, och genom iakttagande af dessa stränga försiktighetsmått har man lyckats förekomma, att sjukdomen blifvit stationär inom vårt land, hvilket äfven är fallet med våra grannländer Norge, Danmark och Finland, hvaremot sjukdomen är gängse i de flesta andra länder i Europa, där den årligen fortfarande förorsakar stora förluster. E. T. N. Lungsjukdomar, med., ha sitt säte antingen i luftrören (bronkerna) eller i lungväfnåden (paren-kymet) eller i lungans beklädande hinna (pleura). Den enklaste och vanligaste lungsjukdomen är lungkatarren, luftrörsinflammatio-nen 1. luftrörskatarren, d. v. s. den katarrala inflammationen i bronkernas slemhinna (bronchitis catarrhalis). Denna är vanligen en följd eller utveckling af den akuta laryngiten (se d. o.) och orsakas af samma slags infektioner (se f. ö. Bronkit). - Hos barn eller genom svåra allmäninfektioner nedsatta fullvuxna samt hos ålderstigna personer framkallar lungkatarren, då den sträckt sig ned i de finaste luftrören, lätt en s. k. katarral lunginflammation, äfven kallad lobulär - till skillnad från den lobära (se nedan) -, 1. bronkopneumoni (se d. o.). - Bland öfriga sjukdomar i lungparenkymet är en af de viktigaste den akuta lunginflammationen 1. krupösa pneumonien, äfven kallad lobär pneumoni, emedan den i olikhet med den nyssnämnda bronkopneumonien oftast angriper en hel lunglob på en gång. Att denna sjukdom har en kontagiös orsak, anades redan i slutet af 1700-talet af Cullen, Karl Stark m. fl., och i början af 1880-talet uttalades af den om lung- och hjärtsjukdomarnas diagnostik så högt förtjänte fransmannen Laennec bestämdt samma åsikt. Först bakteriologiens utveckling under 1800-talets sista årtionden medförde emellertid bekräftelsen häraf. Efter föregående iakttagelser af Klebs, Ehrlich, R. Koch samt Friedländer - den sistnämnde kunde från fall af lunginflammation renodla en s. k. pneumobacill, hvars etiologiska betydelse dock är omtvistad - lyckades det 1884 A. Fraenkel att från pneumoniska lungor och deras upphostningar samt ur de sjukes blod renodla den bekanta kapseldiplokock (se B a k t e r i o l o g i, sp. 718-719), hvilken sedermera allmänt erkänts som den typiska krupösa pneumoniens vanligaste orsak. Denna diplokock har befunnits mycket ofta vegetera i munsekretet hos personer i fullt friskt tillstånd, näml. hos */s bland dem af de undersökte, som genomgått lunginflammation, och hos Vs af dem, som ej haft denna sjukdom, en iakttagelse, som kan belysa såväl frågan om sjukdomens vanliga recidivering som om dess uppträdande. Infekteras nu de nedre luftvägarna af detta smittämne, framkallas genom inflammationen ett hastigt fullproppande af lungvesiklerna med ett till största delen af fibrin och blodceller bestående exsudat, hvarigenom lungan inom ett visst område, vanligen en hel eller flera lober, förlorar sin lufthalt samt blir fast och tät som en lefver (hepatisation, se d. o.) och därigenom otjänstbar för andningen. Det upphostade slemmet (sputum) är till en början glasartadt, genom blodtillblandning rost-färgadt, men blir sedermera, då sjukdomen fortskridit till resolution eller fördelning af det inflammatoriska exsudatet, mera varliknande eller katarralt. Den akuta krupösa lunginflammationen börjar vanligen ytterst häftigt med frossbrytning, starkt håll och därigenom försvårad andning, intensiv sjukdomskänsla samt hög feber - vanligen 39-41° C. Förutom genom det lokala angreppet i lungan dokumenterar sig sjukdomen i eminent grad genom en allmäninfektion (pneumo-kockerna och deras gift cirkulera i blodmassan) och framkallar ofta hjärnsymtom (delirier, menin-git etc.), njurinflammation samt understundom ledinflammationer. Hållet är beroende på en samtidig inflammation på lungsäcksbladens yta, hvilken ofta fortgår till verklig utgjutning (pleurit) af mer eller mindre varliknande beskaffenhet (se nedan). Den krupösa lunginflammationen är alltid en allvarlig sjukdom, och dödligheten är relativt stor, men naturligtvis beroende på infektionens vimlens (kraft). Är den sjuke försvagad genom hög ålder, andra samtidiga sjukdomar eller kroniska förgiftningar, t. ex. af alkoholism, minskas i hög grad utsikterna för en god utgång, hvilken i sista hand är beroende