1447 Lungsjuka 1448 vacklande gång och minskad eller upphörd foder-lust; ögats och andra synliga slemhinnor äro till en början rödfärgade, men antaga så småningom en karakteristisk, rostgul färs:; andningen är påskyndad, och en kort, dof hosta inställer sig. Ofta angripes äfven hjärtat, hvilket ger sig till känna genom hastiga, bultande hjärtslag och svag, luen hastig puls (80-100 slag i minuten). Karakteristiskt för sjukdomen är, att vanligen flera djur insjukna kort efter hvarandra och att den sålunda så småningom breder ut sig inom en besättning eller viss trakt. Lungrötan förekommer oftast inom större hästbesättningar (kavalleristallar, remont-depåer, stuterier, handels- och utfodringsstallar) och är vanligare i städer än på landsbygden. Smittämnet är ännu ej med säkerhet kändt; enligt Schiitz är sjukdomsorsaken en streptokock, enligt Ligniére en ovoid bakterie, och senast har Konev (i Charkov) ansett sig kunna påvisa en specifik bacill (bacillus pleuropneumonia contagiosce equo-rum) som den egentliga sjukdomsorsaken. Smittämnet, som företrädesvis är bundet vid näsflödet, träck och urin, kommer vanligen med foder och dricksvatten in i kroppen, och smittan sprides dels direkt från djur till djur, dels genom föremål (foder, betsel, grimmor, täcken, stallredskap m. m.) eller personer, som varit i beröring med sjuka djur. Smittämnet håller sig länge li!skraftigt i osunda, dåligt ventilerade och otillräckligt ren-hållna stallar, där sjukdomen därför ofta blir stationär. Inkubationstiden är 3-7-14 dagar, och hästar, som genomgått sjukdomen, kunna, ehuru synbart friska, länge föra smittämnet med sig och böra därför ej förr än 6-8 veckor efter tillfrisknandet sammanföras med friska hästar. Behandlingen är hufvudsakligen hygienisk: lättsmält och närande diet (rotfrukter, krossad hafre, grönfoder, söt mjölk), djuret skonas omedelbart från allt arbete, stallet hålles omsorgsfullt rent och ventileras grundligt (fönster och dörrar hållas öppna så mycket som möjligt, utan att drag uppstår), eller djuren placeras ute i det fria. Den medicinska behandlingen går ut på dels att motverka febern (genom användning af febermedel, såsom kinin och antifebrin), dels och hufvudsakligen att hålla krafterna uppe och stärka hjärtverksamheten (brännvin, kaffe, kamfer), befordra afföringen (kalla lavemang, kräkrot, glaubersalt) samt underhålla foderlusten (saltsyra i dricksvattnet). Viktigast är att söka förekomma sjukdomen och hindra dess spridning; på orter, där lungröta förekommer, böra därför alla nyanskaffade hästar hållas isolerade i minst 6 veckor, främmande hästar vägras tillträde till stallarna och egna hästar ej insättas i främmande stallar. Sjuka och misstänkta (d. v. s. närstående och sådana, som varit i beröring med sjuka) isoleras, och spiltorna desinfekteras, eller de friska flyttas ur stallet och ställas i ett provisoriskt skjul i det fria; konvalescenter hållas af-skilda i minst 6 veckor och böra, innan de sammanföras med friska, tvättas med lämpligt desinfektionsmedel (särskildt ben och hof var). Stallar, där sjukdomen förekommit, desinfekteras och böra ej användas för friska hästar förrän två månader därefter. - I vissa fall, då sjukdomen antagit farsotartad karaktär, ha inom vårt land särskilda föreskrifter ansetts nödiga till förekommande af sjukdomens spridning, såsom skyldighet för djur-egaren att för vederbörande myndighet anmäla fall af lungröta, och bemyndigande för K. M:ts befall-ningshafvande att påbjuda vissa försiktighetsmått till förhindrande af smittans spridning (K. kung. 21 okt. och 2 dec. 1904 samt ämbetsskrifvelse till Medicinalstyrelsen 21 okt. s. å.), och särskildt ha bestämmelser ansetts nödiga till förekommande af sjukdomens spridande genom för arméns truppförband lejda hästar (ämbetsskrifvelse från Landt-försvarsdep. till Medicinalstyrelsen 8 mars 1907). E. T. N. Lungsjuka, Elakartad (PneumonVa inter-lobuläris contagiösa vel pleuropneumoni'a boum contagiösa), veter., en smittsam, långsamt förlöpande lunginflammation hos nötkreatur. Sjukdomen börjar med en kort, smärtsam hosta, som mest inställer sig vid rörelse (då djuren resa sig upp eller sedan de druckit). Efter 2-3 månaders förlopp inställer sig feber, djuren magra af, och andhämtningen blir besvärad, hostan tilltager, och döden inträffar efter ytterligare 8-14 dagar; mot slutet af sjukdomen kan genom perkussion påvisas förtätning af lungorna, och de vid lunginflammation vanliga, abnorma andningsljuden kunna iakttagas. Sjukdomen kan dock i regel icke med säkerhet diagnosticeras endast genom klinisk undersökning, utan de karakteristiska kännetecknen visa sig först vid obduktionen, och nedslaktning af ett eller två af de sjuka djuren är därför före-skrifven, om elakartad lungsjuka misstankes. Det för sjukdomen mest utmärkande vid obduktionen är, att lungorna vid genomskärning visa ett egendomligt, marmoreradt utseende, beroende på en stark förökning af den interstitiella bindväfven, som bildar breda, ljusa strimmor, omgifvande den egentliga lungväfnaden, som alltefter sjukdomshärdens ålder visar en betydlisrt växlande färg, i det de äldre härdarna äro grågula till grå, de yngre däremot röda till mörkt rödbruna. Orsaken till sjukdomen är en mikrokock, upptäckt 1886 af Pols och Nolen (i Amsterdam); smittan sprides företrädesvis genom den utandade luften, men smittämnet håller sig äfven länge verksamt i ämnen, som upptagit smitta, såsom foder och strö, skötares kläder m. m., samt på platser, där sjuka djur vistats, såsom i ladugårdar, på fartv^ och i järnvägsvagnar. Inkubationstiden är ganska varierande, från 8 dagar till 3 månader, och sjukdomen utbreder sig i allmänhet mycket långsamt inom en angripen besättning eller trakt. Omkr. hälften af de angripna djuren dör, och hos en stor del af de öfriga inträder endast ofullständig hälsa. Elakartad lungsjuka är näst boskapspesten den mest förödande farsoten bland nötkreatur och har vissa tider, då den vunnit större spridning, medfört ofantliga förluster: så dogo af densamma t. ex. i England 1860 omkr. 200,000 nötkreatur, i Australien 1860-72 omkr. P/2 mill. och i Holland 1830-40 inemot 600,000 nötkreatur. På senare tider ha dock förlusterna i väsentlig grad kunnat minskas genom allmänt införda skvddsåtgärder till förekommande af smittans spridning. Sjukdomen är känd sedan slutet af 1600-talet och uppnådde sin första större utbredning i början af 1700-talet, då den företrädesvis uppträdde i Schweiz och angränsande länder; 1735 visade den sig i England,