Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lunga ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1447
Lungsjuka
1448
vacklande gång och minskad eller upphörd foder-lust;
ögats och andra synliga slemhinnor äro till en början
rödfärgade, men antaga så småningom en karakteristisk,
rostgul färs:; andningen är påskyndad, och en kort,
dof hosta inställer sig. Ofta angripes äfven hjärtat,
hvilket ger sig till känna genom hastiga, bultande
hjärtslag och svag, luen hastig puls (80-100 slag
i minuten). Karakteristiskt för sjukdomen är, att
vanligen flera djur insjukna kort efter hvarandra
och att den sålunda så småningom breder ut sig
inom en besättning eller viss trakt. Lungrötan
förekommer oftast inom större hästbesättningar
(kavalleristallar, remont-depåer, stuterier, handels-
och utfodringsstallar) och är vanligare i städer än på
landsbygden. Smittämnet är ännu ej med säkerhet kändt;
enligt Schiitz är sjukdomsorsaken en streptokock,
enligt Ligniére en ovoid bakterie, och senast har
Konev (i Charkov) ansett sig kunna påvisa en specifik
bacill (bacillus pleuropneumonia contagiosce equo-rum)
som den egentliga sjukdomsorsaken. Smittämnet, som
företrädesvis är bundet vid näsflödet, träck och
urin, kommer vanligen med foder och dricksvatten
in i kroppen, och smittan sprides dels direkt från
djur till djur, dels genom föremål (foder, betsel,
grimmor, täcken, stallredskap m. m.) eller personer,
som varit i beröring med sjuka djur. Smittämnet håller
sig länge li!skraftigt i osunda, dåligt ventilerade
och otillräckligt ren-hållna stallar, där sjukdomen
därför ofta blir stationär. Inkubationstiden är
3-7-14 dagar, och hästar, som genomgått sjukdomen,
kunna, ehuru synbart friska, länge föra smittämnet
med sig och böra därför ej förr än 6-8 veckor
efter tillfrisknandet sammanföras med friska
hästar. Behandlingen är hufvudsakligen hygienisk:
lättsmält och närande diet (rotfrukter, krossad hafre,
grönfoder, söt mjölk), djuret skonas omedelbart
från allt arbete, stallet hålles omsorgsfullt
rent och ventileras grundligt (fönster och dörrar
hållas öppna så mycket som möjligt, utan att drag
uppstår), eller djuren placeras ute i det fria. Den
medicinska behandlingen går ut på dels att motverka
febern (genom användning af febermedel, såsom kinin
och antifebrin), dels och hufvudsakligen att hålla
krafterna uppe och stärka hjärtverksamheten (brännvin,
kaffe, kamfer), befordra afföringen (kalla lavemang,
kräkrot, glaubersalt) samt underhålla foderlusten
(saltsyra i dricksvattnet). Viktigast är att söka
förekomma sjukdomen och hindra dess spridning;
på orter, där lungröta förekommer, böra därför alla
nyanskaffade hästar hållas isolerade i minst 6 veckor,
främmande hästar vägras tillträde till stallarna och
egna hästar ej insättas i främmande stallar. Sjuka
och misstänkta (d. v. s. närstående och sådana, som
varit i beröring med sjuka) isoleras, och spiltorna
desinfekteras, eller de friska flyttas ur stallet
och ställas i ett provisoriskt skjul i det fria;
konvalescenter hållas af-skilda i minst 6 veckor och
böra, innan de sammanföras med friska, tvättas med
lämpligt desinfektionsmedel (särskildt ben och hof
var). Stallar, där sjukdomen förekommit, desinfekteras
och böra ej användas för friska hästar förrän två
månader därefter. - I vissa fall, då sjukdomen antagit
farsotartad karaktär, ha inom vårt land särskilda
föreskrifter ansetts nödiga till förekommande af
sjukdomens spridning, såsom skyldighet för
djur-egaren att för vederbörande myndighet
anmäla fall af lungröta, och bemyndigande för
K. M:ts befall-ningshafvande att påbjuda vissa
försiktighetsmått till förhindrande af smittans
spridning (K. kung. 21 okt. och 2 dec. 1904
samt ämbetsskrifvelse till Medicinalstyrelsen 21
okt. s. å.), och särskildt ha bestämmelser ansetts
nödiga till förekommande af sjukdomens spridande
genom för arméns truppförband lejda hästar
(ämbetsskrifvelse från Landt-försvarsdep. till
Medicinalstyrelsen 8 mars 1907).
E. T. N.
Lungsjuka, Elakartad (PneumonVa inter-lobuläris
contagiösa vel pleuropneumoni’a boum contagiösa),
veter., en smittsam, långsamt förlöpande
lunginflammation hos nötkreatur. Sjukdomen börjar
med en kort, smärtsam hosta, som mest inställer
sig vid rörelse (då djuren resa sig upp eller sedan
de druckit). Efter 2-3 månaders förlopp inställer
sig feber, djuren magra af, och andhämtningen blir
besvärad, hostan tilltager, och döden inträffar efter
ytterligare 8-14 dagar; mot slutet af sjukdomen kan
genom perkussion påvisas förtätning af lungorna,
och de vid lunginflammation vanliga, abnorma
andningsljuden kunna iakttagas. Sjukdomen kan dock
i regel icke med säkerhet diagnosticeras endast
genom klinisk undersökning, utan de karakteristiska
kännetecknen visa sig först vid obduktionen, och
nedslaktning af ett eller två af de sjuka djuren
är därför före-skrifven, om elakartad lungsjuka
misstankes. Det för sjukdomen mest utmärkande vid
obduktionen är, att lungorna vid genomskärning visa
ett egendomligt, marmoreradt utseende, beroende på
en stark förökning af den interstitiella bindväfven,
som bildar breda, ljusa strimmor, omgifvande den
egentliga lungväfnaden, som alltefter sjukdomshärdens
ålder visar en betydlisrt växlande färg, i det de
äldre härdarna äro grågula till grå, de yngre däremot
röda till mörkt rödbruna. Orsaken till sjukdomen
är en mikrokock, upptäckt 1886 af Pols och Nolen (i
Amsterdam); smittan sprides företrädesvis genom den
utandade luften, men smittämnet håller sig äfven länge
verksamt i ämnen, som upptagit smitta, såsom foder
och strö, skötares kläder m. m., samt på platser,
där sjuka djur vistats, såsom i ladugårdar, på fartv^
och i järnvägsvagnar. Inkubationstiden är ganska
varierande, från 8 dagar till 3 månader, och sjukdomen
utbreder sig i allmänhet mycket långsamt inom en
angripen besättning eller trakt. Omkr. hälften af
de angripna djuren dör, och hos en stor del af de
öfriga inträder endast ofullständig hälsa. Elakartad
lungsjuka är näst boskapspesten den mest förödande
farsoten bland nötkreatur och har vissa tider,
då den vunnit större spridning, medfört ofantliga
förluster: så dogo af densamma t. ex. i England
1860 omkr. 200,000 nötkreatur, i Australien
1860-72 omkr. P/2 mill. och i Holland 1830-40
inemot 600,000 nötkreatur. På senare tider ha dock
förlusterna i väsentlig grad kunnat minskas genom
allmänt införda skvddsåtgärder till förekommande af
smittans spridning. Sjukdomen är känd sedan slutet af
1600-talet och uppnådde sin första större utbredning i
början af 1700-talet, då den företrädesvis uppträdde
i Schweiz och angränsande länder; 1735 visade den
sig i England,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
