1503 Luttichuys-Luvua 1504 tarinnor under 1800-talets midt. Liksom dessa nämnda rönte hon stort inflytande från Maffei. Denne skref äfven företalet till hennes främsta arbete, dikten Alberto, en berättelse på stanser, om hvilka det omdömet blifvit fälldt, att de voro de bästa italienska stanser sedan Ariostos dagar. Hennes första alster utkommo under titeln Novelle e liriche (1862). Dessutom må nämnas Giovanni, novell på vers, samt M aria (1858) och novellen Rosa e stella (1859). H. N. Luttichuys [lo^ichöjs], I s a c k, holländsk porträttmålare, f. 1616 i London, d. 1673 i Amsterdam. Af hans sällsynta verk befinna sig Mansporträtt och Damporträtt (daterade 1650) i Bruxelles' museum och två andra motstycken, likaledes Porträtt af en herre och Porträtt af en dam (daterade 1654) i Nationalmuseum, Stockholm. - L:s äldre broder, Simon L., f. 1610 i London, d. omkr. 1662 i Amsterdam och företrädesvis verksam i England, var likaledes porträttmålare; tre, nu blott genom C. van Dalens gravyrer kända, engelska furste-porträtt gingo förlorade vid den brand, som 1859 härjade Frederiksborgs slott nära Köpenhamn. Hans enda nu bevarade målningar utgöras af några bruntoniga stilleben, s. k. frukoststycken, såsom i Berlins museum och i Bondeska samlingen på Eriksberg (båda daterade 1649). O. G-g. Luttra, socken i Skaraborgs län, Vartofta härad. 1,575 har. 327 inv. (1910). Annex till Falköpings stad, Skara stift, Falköpings kontrakt. Luttradt fnöske. Se Fnöske. Luttring. Se Glasfabrikation, sp. 1276. Lutz [lots], Johann von, friherre, bajersk statsman, f. 4 dec. 1826, d. 3 sept. 1890, blef 1863 sekreterare i konung Maximilian II :s privatkabinett och innehade efter dennes död (1864) samma befattning hos sonen, konung Ludvig II, till 1866, då han utnämndes till kabinettschef. 1867 blef L. justitieminister och 1869 tillika kultusmi-nister. Han afgick 1871 från förstnämnda post, men kvarstod ända till 31 maj 1890, då han till följd af sjuklighet lämnade statstjänsten, som minister för kyrko- och undervisningsärenden, trots det ultramontana partiets upprepade ansträngningar att störta honom. Därjämte var han från mars 1880 konseljpresident. S. å. erhöll han ärftligt adelskap och upphöjdes 1884 i ärftligt friherrligt stånd. - L. bidrog väsentligt till införandet i Bajern af den nya, på principerna af offentlighet och muntligt förfarande hvilande civilprocessen, var i slutet af 1870 mycket verksam för Bajerns anslutning till Nordtyska förbundet och var upphofsman till förbundsrådets och riksdagens beslut i nov. 1871 att i tyska rikets strafflag inskjuta en mot ultramontanerna riktad straffbestämmelse ("der kanzelparagraph") mot predikstolens missbrukande till agitation mot statens lagar. I sin bajerska kyrkopolitik skyddade han försiktigt gammalkatolikerna, så långt detta lät sig göra, mot klerikaler-nas angrepp. L. bibehöll sin ställning, ehuru den sista tiden med minskadt inflytande, äfven efter Ludvig II:s afsättning (juni 1886), hvilken han sedermera beskylldes för att alltför länge, till landets skada, ha fördröjt. (V. S-g.) Luukkoinen [luk-], Daniel, krigare, var hemma från Ingermanland (födelseår okändt) och tog från början del i det gerillakrig, som sedan Stora nordiska krigets första år i Finlands östra gränsmarker fördes mot ryssarna. Han erhöll en mera betydande ställning, då öfverbefäl-hafvåren för finska armén, grefve Nieroth, 1710 och 1711 sökte ge partigängarskarorna en fastare organisation. Förut kapten, utnämndes han då (1711) till major för de s. k. fotdragonerna, hvilka fördelades på kompanier. Sammanhållningen emellan kompanierna var mycket svag. L. företog flera djärfva tåg till Ingermanland dels sjö-, dels landvägen, hvarvid han underrättade sig om fiendens förhållanden och tog än flera än färre fångar. Skuggsidan i hans verksamhet var ett ytterst hänsynslöst förfarande mot bönderna, som af honom och hans manskap betungades med oaflåtliga skjutsningar och på hvarjehanda sätt förorättades. Förgäfves manade honom Nieroth till skonsamhet. I början af aug. 1711 stötte L. i spetsen för omkr. 130 man emellan Viborg och Petersburg på en öfverlägsen fientlig styrka, hvarvid han blef slagen och själf tillfångatagen. Han slogs i bojor, lyckades fly, men blef åter gripen. Emellertid återvann han senare friheten. Om hans senare äfventyr och slutliga öde känner man intet med säkerhet. Han namnes som död på hösten 1712. M. G. S. Luumäki [lūm-], socken af Lappvesi härad och domsaga, Viborgs län, Finland. Areal 721 kvkm.; befolkningen, finsk, 7,084 pers. (1909). Imperiellt pastorat af 2:a kl., Nyslotts stift, Villmanstrands prosteri. -- 1773 begynte man i L., på en punkt, där flera hufvudvägar sammanstöta, anlägga en stad eller köping med befästningar till skydd mot ryska riksgränsen. Befästandet af platsen, hvilken kallades Davidstad (fi. Taavetti), fortsattes med större allvar närmast efter kriget 1788--90, men någon roll spelade denna punkt hvarken i nämnda fälttåg eller i 1808 års krigshändelser. Efter sistnämnda år förlorade densamma all betydelse, och såväl det för staden inlösta området som alla anläggningarna afhändes kronan genom försäljning 1829. O. I. (A. G. F.) Luvia [lo'via], kustsocken af Ulfsby härad och Eura domsaga, Åbo och Björneborgs län, Finland. Areal 153 kvkm.; befolkningen, finsk, 3,063 pers. (1909). L. utgör ett konsistoriellt pastorat af 3:e kl., Åbo ärkestift. Björneborgs nedre prosteri. A. G. F. Luvua, flod. Se Luapula.