författning antogs 1875 (se sp. 12). Litt.: Pfyffer, "Geschichte der stadt und des kantons L." (2 bd, 1850—52) och "Der kanton L." (2 dlr, 1858—59) samt A. v. Liebenau, "Das alte L." (1881) och "Charakterbilder aus L:s vergangenheit" (2 bd, 1884—91). <tab>1. (J. F. N.) 2. J. F. N. Luzernalperna [lotsä'rn-]. Se Emmengruppen. Luzisteig [lo'tsistajg], smalt pass i schweiziska kantonen Graubünden, mellan Fläscherberg och Falknis. Genom L. framgår vägen Marienfeld—Vaduz och spärras här af ett hornverk och 2 högtliggande flygelbatterier, hvarjämte 7 smärre blockhusbefästningar uppförts på Fläscherbergs sluttningar. Ytterligare försvarsverk äro planlagda och ha måhända redan påbörjats. <tab>L. W:son M. Luzon [lothå'n], den största och viktigaste ön bland Filippinerna och den nordligaste af dess hufvudöar, ligger mellan 12° 30′ och 18° 38′ n. br. 106,109 kvkm. (enl. officiell uppgift). 3,798,507 inv. (1903), af hvilka 223,506 i statistiken klassificeras som ociviliserade. Ön består af en större och kompaktare nordlig del och en smalare, af djupt ingående vikar sönderskuren sydlig, den s. k. Camarines, som genom en 7 km. bred landtunga sammanhänger med den förra och är en af Filippinernas vulkanrikaste delar. Om öns naturbeskaffenhet, växt- och djurvärld, klimat m. m. se Filippinerna. Invånarna äro hufvudsakligen malajer: tagaler, ilokaner (ilcanos), pangasinan, pampangan, cagayan samt ginaner och igorroter, hvilka till större delen äro ociviliserade. De mörkare negritos, i de inre bergstrakterna, äro öns urinvånare. Ön är delad i 22 provinser. Vid västra kusten ligger hela ögruppens hufvudstad Manila. <tab>J. F. N. Luz-Saint-Sauveur [lys s<over>ä</over>' såv<over>ö</over>r], stad i franska dep. Hautes-Pyrénées, i Gave de Paus dal, bestående af Luz vid Gave de Paus tillflöde Bastan (682 m. ö. h.) och S:t Sauveur något högre på vänstra sidan af Gave de Pau, öfver hvilken något högre upp går den storartade Pont Napoléon (från 1860). 1,069 inv. (1906). L. har en märklig, fästningslik kyrka (byggd af tempelherrarna på 1100-talet) och besökes för sin vackra natur och sin badanstalt, till hvilken vattnet ledes från Barèges. <tab>Wbg. Lu'zula, Frylesläktet, bot., ett släkte af gräsliknande örter, hörande till fam. Juncaceæ. Genom sina sex ståndare och sin enrummiga, trefröiga kapsel igenkännes lätt detta släkte, hvars arter ibland bilda mindre tufvor. Bladen äro platta eller rännformiga, ofta håriga, synnerligast i kanten. Bladskifvorna äro jämbreda, spetsade, med hela slidor, omfattande strået. De allmännaste arterna i svenska floran äro de allmänt utbredda L. pilosa L., som växer i skogsmark och lundar, samt L. campestris L., som tillhör öppna, soliga ängar och backar. Flera andra arter af detta släkte tillhöra fjälltrakterna såväl i Skandinavien som i andra länder. Rötterna och rotstockarna af flera Luzula-arter äro i åtskilliga europeiska länder folkmedel mot njurlidanden. <tab>O. T. S.* Luzzara [lots<over>a</over>ra], by uti italienska prov. Reggio nell' Emilia, på Pos högra strand, n. om Guastalla. 2,454 inv. (1901; som kommun 9,253 inv.). L. var skådeplats för slaget 15 aug. 1702, där österrikarna under prins Eugen af Savojen öfverraskade den nära dubbelt starkare fransk-spanska armén, under konung Filip V och Vendôme, utan att dock vinna ett afgörande resultat. <tab>(J. F. N.) Luzza'tti [lots-], Luigi, italiensk nationalekonom och politiker af judisk härkomst, f. 11 mars 1841 i Venezia, nödgades som helt ung man af politiska skäl emigrera från det då ännu österrikiska Venetien, blef 1863 lärare vid en teknisk läroanstalt i Milano och 1867 professor i statsrätt vid universitetet i Padua, var en kortare tid 1869 generalsekreterare (under Minghetti) i handels- och jordbruksministeriet samt valdes 1870 till deputerad. Valet upphäfdes, enär L. ej uppnått stadgad valbarhetsålder, och först efter tredje valet kunde L. 1871 intaga sin plats i deputeradekammaren. Han slöt sig där till högern, hade 1878 verksam del i tillkomsten af Italiens nya tulltaxa och var en af dess ledande underhandlare vid afslutandet af en rad handelstraktater med olika länder. L. var febr. 1891—maj 1892 skattkammarminister i Rudinis första kabinett samt innehade samma portfölj i Rudinis andra ministär (juli 1896—juni 1898), i Giolittis andra ministär (nov. 1903—mars 1905) och i Sonninos första ministär (febr.—maj 1906). En fördelaktig konvertering af den italienska statsskulden 1906 var hans förnämsta ministerbedrift. L. var dec. 1909—mars 1910 jordbruksminister i Sonninos andra ministär samt blef därefter konseljpresident och utrikesminister, men måste afgå i mars 1911 till följd af meningsskiljaktighet med de radikale medlemmarna af ministären. Från Padua hade L. 1894 kallats till en lärostol i Perugia och erhöll 1898 en dylik i Rom. Tidigt och starkt påverkad af Schulze-Delitzsch, har L. i en mängd skrifter och tidskriftsartiklar populariserat dennes nationalekonomiska idéer i Italien, och han ifrade redan på 1860-talet för upprättande af kooperativa företag och folkbanker. 1869 blef L. led. af Franska institutet. — Bland hans skrifter märkas Schulze-Delitzsch (1883), Le classi dirigenti e gli operai in Inghilterra (1893) och La libertà di coscienza e di scienza (1909). <tab>V. S—g. Luzzatto [lotsa'ttå], Samuele Davide, lärd italiensk jude, f. 1800 i Trieste, d. 1865 i Padua, var sedan 1829 professor vid Collegium rabbinicum och medlem af den k. k. akademien i Padua. L. var den mest framstående judiske exegeten och den skickligaste hebraisten under 1800-talet. Sina flesta verk skref han på italienska, många på hebreiska och några på arameiska. Bland hans arbeten märkas Prolegomeni ad una grammatica ragionata della lingua ebraica (1836), Grammatica della lingua ebraica (1867—69) samt Philoxenos (öfver det arameiska språket; 1830) och det för bibelkritiken viktiga arbetet Bet haozar (d. v. s. skattkammare; 1847). <tab>L. L.* L. V. Se Litteraturvännerna. Lwów, polska namnet på Lemberg. Lvov, Alexei Fedorovitj, rysk tonsättare, f. 1799 i Reval, d. 7 jan. 1871 på sitt gods nära Kovno, var generalmajor, adjutant hos kejsar Nikolaus och kapellmästare vid hofsångarkapellet samt framstående violinspelare. Han skref operor (Undine, Bianca e Gualtiero m. fl.), violinkompositioner, ryska körsånger och psalmer, harmoniserade gamla