med breda gator. Flera privathus äfvensom nästan alla kyrkorna och de allmänna byggnaderna äro vackra prof på medeltidens byggnadsstil. De förnämsta bland stadens 9 protestantiska kyrkor äro domkyrkan (fig. 2; delvis från 1170-talet) och Mariakyrkan (fig. 3; från 1276—1310, en bland de vackraste äldre gotiska kyrkorna i Tyskland), båda med värdefulla konstskatter. Katarinakyrkan (grundlagd 1335) hörde till det forna minoritklostret, i hvars byggnad nu befinna sig Katharineum (gymnasium och realgymnasium) samt stadsbiblioteket (omkr. 153,000 bd, hvaraf 900 inkunabler). Den nyaste kyrkan är S:t Gertrudskyrkan, byggd 1908—10. En märklig byggnad är råd- och börshuset (se fig. 3 och bild å pl. XIII till art. Byggnadskonst), vid torget i stadens midt. Det härstammar från skilda tider; den vackraste delen är den södra, 1342—44 byggda flvareln. Under rådhuset ligger vinkällaren, ett intressant byggnadsverk. Bland byggnader må äfven nämnas Holstenthor (1476; fig. 5) och Burgthor samt Schiffergesellschafts hus (fig. 4), som fordom var sjöfartsidkarnas gilleshus. Den 1893 fullbordade museibyggnaden innehåller stora samlingar af olika slag samt handels- och industrimuseum. Af undervisningsanstalter märkas det gamla berömda Katharineum (se ofvan), reformrealgymnasium med realskola, realskola, lärar- och lärarinneseminarium, flera offentliga och privata flickskolor, flera yrkesskolor (bl. a. navigationsskola och maskinistskola, handelsskolor m. m.). L. har ock ett rikt statsarkiv, som utgifvit flera stadens och hansans historia belysande publikationer ("Hanserezesse", "Hansesches urkundenbuch" m. fl.). L. eger många och rika välgörenhetsinrättningar, såsom Fattiganstalten med stort jordområde och ett kapital på omkr. 1,5 mill. mark; S:t Johannis jungfrustift (grundlagdt redan 1177), efter reformationen försörjningsanstalt för obemedlade borgardöttrar, och Helgeandshospitalet, där fattiga borgare och borgaränkor få fri försörjning. Båda stiftelserna ha stora jordegendomar. Evang. fosterlandsstiftelsen har i L. sjömansmission och svenskarna egen gudstjänstlokal. L. hade 1910 98,656 inv. Industrien är visserligen ej obetydlig (skeppsbyggeri, maskinverkstäder, tillverkning af brännvin, öl, tobaksvaror, tvål, konserver m. m.), men handel och sjöfart äro stadens hufvudnäringar. L. är en viktig speditionsplats för Östersjön och förmedlar handeln emellan Hamburg och det inre Tyskland å ena sidan samt länderna vid Östersjökusten å den andra. (L. står i regelbunden ångbåtsförbindelse med bl. a. Stockholm och flera andra svenska städer.) Efter stadens inträde i Tyska tullföreningen (1868) och till följd af dess vidgade järnvägsförbindelser (med Kiel, Hamburg, Lüneburg, Berlin, Stettin) har varuomsättningen ökats betydligt. Införseln omfattar hufvudsakligen skogsprodukter, spannmål, petroleum, mejerialster, stenkol och metaller. 1909 inlöpte i hamnen 3,585 fartvg om 802,648 ton, hvaraf lastade 3,365 om 777,971 ton, samt afgingo 3,549 om 796,176 ton, hvaraf med last 2,804 om 437,845 ton. Stadens egen handelsflotta räknade 1911 60 oceanfartyg om 59,560 ton, hvaraf 1 segelfartyg om 777 ton. — Sedan Trave nedanför L. under de sista årtiondena med stora kostnader fördjupats (1912 skall dess djup vara 8,5 m.), har Travemünde förlorat sin gamla betydelse som L:s egentliga sjöhamn, och fartygen gå nu ända upp till staden. Den vid nedre Trave belägna köpingen Schlutup är Tysklands hufvudmarknad för rökt och inlagd fisk. Historia. Staden L. anlades på sin nuv. plats 1143 af grefve Adolf II af Holstein-Schauenburg, sedan rugierna 1138 förstört det gamla L. (först omtaladt omkr. midten af 1000-talet), som låg något nordligare, på vänstra Travestranden vid det nu s. k. Alt-Lübeck och var förnämsta handelsplatsen hos de slaviske invånarna i Vagrien (östra Holstein). Grefve Adolf måste 1157 afträda staden till sin länsherre Henrik Lejonet, hertig af Sachsen, som på allt sätt befordrade stadens uppkomst. Han affärdade redan 1159 sändebud till Sverige, Norge, Danmark och Ryssland för att inbjuda dessa länders köpmän att besöka hans stad, han förlade 1163 det oldenburgska biskopssätet till L. och afslöt under något af åren 1173—79 en för L. gynnsam traktat med Sverige, förnyad, med beviljande af betydliga friheter, af Birger jarl 1250 eller 1251. Till följd af hertig Henriks förklarande i akt kom staden 1181 till kejsaren och begåfvades med betydande privilegier, som bekräftades af danskarna, i hvilkas händer staden föll 1201. När de nordalbingiska länderna efter Valdemar Sejrs fall återvunnit sin frihet, ställde L. sig under kejsaren (Fredrik II), som 1226 förklarade det för fri riksstad. Den lifliga handeln förenade staden snart med andra städer i norra Tyskland i midten af 1200-talet till den under namnet hansan bekanta stora förening af handelsstäder, hvilkas angelägenheter den med mycken klokhet och stor framgång ledde från början af 1300-talet. (Se Hansa och Hansedag.) Dess flottor behärskade Östersjön, och dess röst var ofta afgörande i de nordiska rikenas angelägenheter. I mer än två århundraden kvarstod L. på höjden af sin makt. De tre skandinaviska rikenas förening under en regent hade L. alltid betraktat som en fara för sitt Östersjövälde. Därför tog det under ledning af en af sina fyra borgmästare, Nikolaus Bröms, en väsentlig del i omgestaltningen af de politiska förhållandena i Norden genom att med penningar och krigsmateriel understöda Gustaf Vasa i kampen mot Danmark. Den skuld Sverige därvid åsamkade sig till L. torde ha belöpt sig till omkr. 170,000 lybska mark, d. v. s. omkr. 680,000 kr., oafsedt myntvärdets fall. Men icke långt efter Kalmarunionens upplösning började hansans förfall och därmed L:s tillbakagång. Mycket bidrogo de svåra inre striderna mellan det katolsk-aristokratiska partiet under den ofvannämnde Bröms och Hermann Plönnies och det protestantisk-demokratiska under Jürgen Wullenwever. Sistnämnda partis försök att med stöd af borgare och bönder i Danmark återuppsätta Kristian II på Danmarks tron misslyckades (se Grefvefejden), ty det fick emot sig icke allenast adel och präster i Danmark, utan äfven Sveriges rike, som dessutom retats af dess penningkraf och trycktes af dess olidliga handelstyranni — Sveriges ställning till L. vid denna tid har jämförts med Spaniens sydamerikanska koloniers ställning till moderlandet. L. fick visserligen i freden (14 febr. 1536) sina handelsrättigheter i Danmark bekräftade och erhöll Bornholm på ytterligare 50 år, men