dess envälde i handelsväg inom Sverige knäcktes dock genom denna fejd. Sista gången L. uppträdde som själfständig krigförande stat var i Nordiska sjuårskriget (1563--70), då det i förbund med Danmark sökte tränga svenskarna från Estland, hvarifrån dessa hindrade L:s fria handel på Ryssland. Efter Trettioåriga kriget, under hvilket kejsarens fred med Kristian IV ingicks i L. 12 maj 1629, förlorade staden återstoden af sin forna politiska och handelsbetydelse. Holländarna spelade mästare i Östersjön. -- Danskarnas ockupation 1801 blef utan följder. Efter preussarnas nederlag vid Jena kastade sig Blücher med omkr. 20,000 man in i L., 5 nov. 1806, men redan följande dagen stormades den af Blücher försvarade staden af Bernadotte, Soult och Murat under en häftig gatustrid och prisgafs åt tre dagars plundring. En vid staden befintlig svensk trupp på omkr. 2,000 man under öfverste C. A. von Morian blef beskjuten under försöket att på fartyg smyga sig utför Trave och tillfångatogs. L. var sedan besatt af fransmännen och införlifvades i dec. 1810 med kejsarriket (dep. Bouches de l'Elbe). Dess handel tillintetgjordes därunder alldeles genom kontinentalsystemet. 1813 deltog staden i striden för Tysklands befrielse; 5 dec. inryckte där svenskarna under Bernadotte. Med freden återfick den sin själfständighet och blef medlem af Tyska förbundet. 1866 inträdde staden i Nordtyska förbundet och 1868 i Tyska tullföreningen. Litt.: "Urkundenbuch der stadt L." (11 bd, 1843--1904), "Chroniken der deutschen städte vom 14. bis 16. jahrhundert" (bd 19, 26 och 28, 1884--1903), Waitz, "L. unter Jürgen Wullenwever" (3 bd, 1855--56), M. Hoffmann, "Geschichte der freien und hansestadt L." (2 bd, 1889--93), Holm, "Die freie und hansestadt L." (1900), och "Zeitschrift des Vereins für lübeckische geschichte" (1860 ff.). <tab>1 o. 2. (^{J. F. N.}) Lübeck, furstendöme, tillhörande storhertigarna af Oldenburg, är beläget vid Östersjön, emellan Holstein och staden Lübecks område. 541 kvkm. 41,500 inv. (1910). Det utgöres af en svagt kuperad slätt, hvars norra del, med sina många småsjöar, är synnerligen vacker. Befolkningen är af nedersachsisk stam, nästan h. o. h. protestantisk. Furstendömet består af stadskommunen Eutin, regeringens (1 president och 6 medl.) säte och där äfven provinsialrådet (15 medl.) samlas, samt amten Eutin och Schwartau. Det var urspr. en del af biskopsstiftet Lübeck, som grundlades 948 i Oldenburg, men 1163 flyttades till staden Lübeck, ehuru biskoparna fortfarande residerade i Eutin. Efter Henrik Lejonets fall (1180) blef stiftet riksomedelbart, men hörde i kyrkligt hänseende till ärkestiftet Bremen. Efter 1535 förvaltades det af protestantiska biskopar, som sedan 1586 valdes bland furstar af holstein-gottorpska huset. Genom westfaliska freden fick furstbiskopen säte och stämma på tyska riksdagen. 1647 förband sig L:s kapitel att välja 6 biskopar efter hvarandra ur holstein-gottorpska huset; därefter skulle äfven danska prinsar kunna väljas. (En af dessa holsteinska furstbiskopar, Adolf Fredrik, 1727--43, valdes 1743 till svensk tronföljare och blef 1751 svensk konung.) Vid sekularisationen 1803 erhöll hertigen af Oldenburg (som tillhörde huset Holstein-Gottorp) stiftets område som världsligt furstendöme. 1867 ökades detta genom det af Preussen afträdda amtet Ahrensböck. <tab>(^{J. F. N.}) Lübeck, Jakob. Se Lidbeck, sp. 371. Lybeck, den svenska namnformen för Lübeck. Lybeck, Karl Mikael, finländsk författare, f. 18 mars 1864 i Nykarleby, systerson till skalden Topelius, vardt student från Helsingfors privatlyceum 1882, filos. kandidat 1887 och magister 1890. 1888--89 företog L. en längre studieresa, hvarunder han besökte Ryssland, Tyskland, Schweiz, Österrike, Danmark och Sverige; en termin var han inskrifven som student vid universitetet i München. 1893--96 tjänstgjorde han vid universitetsbiblioteket i Helsingfors. -- L. debuterade 1890 med en samling Dikter, som visade förmåga både af episk gestaltning (versberättelser i moderniserad byronsk stil), modern impressionistisk genre och af reflexion genomväfda känslobikter. Debutboken har sedan följts af ytterligare två samlingar med lika namn, 1895 och 1903; ett urval utkom 1910 under titeln Lyrik. En och trettio dikter. Hans form är utprägladt personlig, prunklös och fullödig. Den växlar från musikalisk stämning (Kvällsvind spelade) till uttryck för innerlig känsla af dels personlig (Till dina händer små, Den tysta elden, En kvinnas bön), dels monumentalt patriotisk art (Trötta träd, Klockbojen, Mina söner), den kan slå in i folkvisans tonart (I systrar, I bröder, I älskande par) men eger äfven satirens hvassa vändningar (Kägelpartiet; När elden dog; Vi, som...). Manligt behärskad, äkta och varm, inrymmer denna sparsamma lyrik några af de karaktärsfullaste, af alla vittra moderiktningar oberoende alstren af den svenska efter-runebergska poesien i Finland. I novellistisk form har L. likaledes skapat betydande verk. Unge Hemming (1891) ger dels karaktärs-, dels miljöstudier från München, Ett mosaikarbete (1892) är en dialogiskt affattad känsloanalys, medan både "Allas vår Margit" (1893), Dagar och nätter (1896) och Tomas Indal (1911) behandla småstadslifvet i Finland; Den starkare (1900) skildrar gripande striden om en själ och hur ett lifs lycka grusas. Den tydliga dramatiska konstruktion, som framträder i novellerna, där scen och dialog koncentreras kring handlingens och utvecklingens knutpunkter, har i Ödlan (1908; ty. öfv. 1910) blifvit afgörande för formen, som är skådespelets. Efter att till att börja med ha valt små och obetydliga ämnen, kanske oftast situationsbilder, ur hvilka han med säker och medveten konst framkallat personligt och lokalt karakteristiska drag, har L. i sina tre senaste arbeten lämnat stilfullt och originellt genomförda människo- och tidsanalyser. I sin prosa liksom i sin vers en otadlig konstnär, skyende stora gester och våldsamma utbrott, lämnar han med osviklig konkretion i framställningen obevekligt konsekventa och öfvertygande, vemodiga interiörer ur nutidslifvet i Finland. Både perspektivet och den psykologiska grundvalen äro mäktigare än den ordknappa, ofta färglösa formen först tycks ge vid handen. 1897 erhöll L. Svenska litteratursällskapets i Finland pris och 1900 ett statspris på 1,000 mark. Se G. Castrén i "Sveriges nationallitteratur", XXV:2, och O. Levertin, "Nordisk litteratur" (1909). <tab>^{R--n B.}