och deras lärjungar) om jordens utveckling framgick en förmedling af bägge partiernas åsikter, som fick sitt förnämsta allmänfattliga uttryck i Cuviers "Discours sur les révolutions du globe". Enligt denna mening skildes de olika perioder, i hvilka jordens utvecklingshistoria kan delas, från hvarandra genom våldsamma katastrofer eller revolutioner, genom hvilka icke blott de fysiska förhållandena h. o. h. förändrades, utan ock allt lefvande förstördes, så att hvarje ny period började med en ny skapelse, hvarigenom en h. o. h. ny flora och fauna uppträdde. De krafter, som varit verksamma under förflutna jordperioder, ansågos äfven vara af annan art än de nu verksamma och knappt bundna af samma lagar som nu. Mot dessa läror uppträdde L. och sökte visa, att samma krafter, som nu verka på jordskorpan, verkat äfven under förflutna jordperioder och att de verka efter samma lagar. Därigenom att de verka under ofantligt långa tidrymder, åstadkommas storartade resultat. Inga hela jorden omfattande katastrofer eller revolutioner ha förekommit; dylika ha alltid varit lokala. Lika litet har en fullständig tillintetgörelse af floran och faunan någonsin egt rum. I det stora hela har en jämn utveckling försiggått från den tid, då den glödande, flytande jordkärnan bekläddes med en fast skorpa. Dylika åsikter om de nu på jorden verkande krafternas tillräcklighet att förklara de under jordens utvecklingshistoria försiggångna förändringarna (aktualism), ehuru redan förut framställda såväl af äldre författare som särskildt af C. Prévost och K. E. A. v. Hoff, vunno dock egentligen först genom L. vidsträcktare spridning. Han framställde dessa läror med glänsande talang i Principles of geology (hans hufvudarbete, till hvars utgifvande han föranleddes genom studiet af Poulett Scropes "Geology of Central France") och Elements of geology, hvilka från 1830 utkommit i många upplagor och öfversatts på flera språk (i sammandrag bearbetade på svenska af G. Lindström, "Geologiens grunder", 1857; 2:a uppl. 1859). I början motståndare till Darwins lära om arternas förändring, blef dock L. snart anhängare af densamma (se Descendensteori, sp. 192). I själfva verket kunna, såsom B. von Cotta anmärkt, L:s och Darwins åsikter anses som uttryck för samma åskådningssätt, eller lagen om den småningom skeende utvecklingen genom summeringen af enskilda verkningar. Bland L:s många andra arbeten böra nämnas hans klassifikation af tertiärsystamet, grundad på Deshayes undersökningar öfver dess mollusker, berättelserna om hans resor i Nord-Amerika (Travels in North America, 1845, och Second visit to the United states, 1849) samt hans undersökningar om människans första uppträdande på jorden (Geological evidences of the antiquity of man, 1863), hvari han på ett öfvertygande sätt visade människosläktets höga ålder och samtidighet med en nu utdöd däggdjursfauna. Af särskildt intresse för Sverige äro hans undersökningar öfver hvad som kallats "svenska vallens höjning" (Proofs of a gradual rising of the land in certain parts of Sweden, 1835), som gjordes under L:s resa här 1834. Enligt dessa skulle Sverige höjas mest i n. och med aftagande mått ungefär till Kalmar, s. om hvilken stad ingen höjning kan spåras. L:s behandling af frågan samt de af honom angifna måtten för höjningen ha ingått i nästan alla läroböcker. Nyare undersökningar, grundade på ett större iakttagelsematerial, ha emellertid .visat, att en nivåförändring visserligen eger rum och att denna är större i norra än i södra Sverige, men å andra sidan ej försiggår så hastigt, som L. antog; för Stockholmstrakten t. ex. angaf L. en höjning på 0,75 m. för 100 år, under det nyare undersökningar ange höjningen till ung. 0,50 m. under nämnda tidrymd. 1881 utgafs L:s "Life, letters, and journals" i 2 bd. Se T. G. Bonney, "Ch. L. and modern geology" (1895). B. L-n. (A. Hng.) Lyftarmring (B r u s k r i n g), mek. Se B r u s k, Hammare l, sp. 1239-40, och Hammarställning, sp. 1258 med fig. Lyfting, sjöv. Se Drake 3, sp. 817. Lyftkraft, mek. Om en fast kropp nedsänker delvis eller h. o. h. i en vätska, utöfvar denna på den en resulterande tryckning, som är riktad lodrätt uppåt och benämnes vätskans lyftkraft. Enligt "archimediska principen" (se d. o.) är denna kraft lika stor med vikten af den utaf kroppen undanträngda vätskan. En kropp, hvars vikt är mindre än vikten af en lika stor volym af vätskan, nedsjunker så djupt i denna, att vid jämvikt lyftkraften blir lika med kroppens vikt. Så t. ex. väger ett fartyg lika mycket som den vid jämvikt undanträngda vattenvolymen. Äfven luften utöfvar en lyftkraft på i densamma befintliga kroppar. Är kroppen lättare, hvilket t. ex. är händelsen med luftballongen, stiger den upp med en kraft, som vid jämvikt är lika med skillnaden emellan lyftkraften och kroppens vikt. G- E. D.* Lyftkran. Se Kran 2, där bl. a. å sp. 1208 och å pl. III, fig. 8, lämnas förklaring öfver det hit hänvisade ordet bockkran. -- Det hit hänvisade bockvindspel är ett fristående vindspel (se d. o.). Lyftkrok, skogsv. Se Lyftsax. Lyftsax, skogsv., en apparat, som man använder för att lyfta upphugget virke, såsom timmer, trämasseved och kolved. För att erhålla ett stadigt grepp på en stock, då den skulle lyftas, brukade man förr hugga fast yxan i stockändan. Härigenom skadades dock virket högst afsevärdt, hvarför man nu allmänt använder lyftsax eller lyftkrok,

Fig. 1. Lyftsax.

Fig. 2. Lyftkrok.

hvilkas konstruktion framgår af fig. 1 och 2. Med lyftsaxen griper man rundt stocken och kan sålunda lätt draga den åt sidorna, med lyftkroken fattar man under stockens ena ända, hvarför man vid flyttandet alltid måste uppbära stocken. W. E-n. Lyftverk, maskint., en anordning för fartygs transport från en lägre till en högre kanalnivå och tvärtom. Fartyget hvilar i en med vatten fylld låda,