59 Lymfadenit-Lymfkärlen 60 den lymfmängd, som per dygn inströmmar genom "bröstgången" i vensystemet, uppgår till 1/is af kroppsvikten och därutpfver. Lymfan är en nästan klar vätska, som innehåller i ringa mängd hvita blodkroppar. Den har samma salthalt som blodserum, men är fattigare på ägghvita. Vid lokal blodtrycksstegring, särskildt vid hinder för venblodets af flöde från ett organ (venös stås), stiger lymfinängden, beroende på ökad filtration ur kapillärerna. Likaså ökas lymfbildningen i en muskel eller en körtel, då organet träder i verksamhet. Vissa ämnen ha en egendomlig lymfdrifvande verkan (se L y m f a g o g a), om de insprutas i blodet. Denna verkan synes stå i samband med något inflytande på lymfbildningen i lefvern (jfr L y m f-a g o g a). J- E. J-n. Lymfadenit (af lymfa och grek. aden, körtel), anat. fysiol. Se Körtel 1. Lymfadenom [-nåm; af lymfa och grek. aden, körtel]. Se L y m f o m. Lymfagöga (af lymfa och grek. afgéin, drifva) 1. Lymfdrifvande medel, fysiol., ämnen, som, när de införas i kroppen på en eller annan väg, synas kunna öka bildningen af lymfa eller väfnadssaft. Sådana ämnen äro t. ex. det amerikanska pilgiftet kurare, extrakt på kräftmuskler, på blodiglar eller på djurtarmar, utspädda lösningar af hönsägghvita, pepton och lim, vissa produkter af bakterier, vattenextrakt på smultron o. s. v. Hur deras verkan skall förklaras, är ej säkert ådagalagdt (jfr Lymfa, sp. 59). Det synes sannolikast, att de förstärka den lymfbildande verksamheten hos de celler, som bilda de finaste blodkärlens, kapillärernas, väggar. En sådan lymfdrifvande verkan har man förmodat vara orsaken till, att vissa personer, som ha ett känsligt nerv- och hudkärlsystem, få "utslag" efter förtärande af kräftor eller smultron. På en del ställen på kroppen uppträda först rodnad och hetta, därefter begränsade, bleka upphöjningar, som klia likt s. k. nässelutslag, men efter en stund försvinna. Många personer få vid förtärande af kräftor ett rikligt flöde af tunt sekret från näsan, äfvenledes sannolikt beroende på, att kräftköttet innehåller ett lymfdrifvande ämne. C. G. S. Lymfangiom [-åm; af lymfa och grek. afngélon, kärl], med., äro svulster, till väsentlig del uppkomna genom abnorm förökning af lymfkärl eller endast genom dilatation (utspänning) af normalt förefintliga sådana kärl eller slutligen genom en kombination af båda dessa utvecklingssätt. Lymfangiom kunna ligga till grund för makro-glossi och makrocheili, d. v. s. medfödd förstoring af tungan eller läpparna, äfvenså till abnorm för-tjockning af huden, särskildt öfver blygdläpparna hos kvinnan, pungen hos mannen samt öfver låret. Äfven på halsen kunna till följd af stark dilatation och förökning af lymfkärl utvecklas s. k. cystahygromer, som te sig som enkla eller i olika kamrar uppdelade säckar, fyllda af en vätska, ej sällan af ett gråhvitt och grumligt utseende och innehållande sönderfallsprodukter och äfven koles-terin. E. Hgn. Lymfanglt (af lymfa och grek. a'ngélon, kärl), med., inflammation i lymfkärlen, inträder till följd af bakterieverkan från elakartade sårnader i huden, såsom af likgift, ormbett o. d. Den visar sig först som strängformiga hudinflammationer eller röda, svullna strimmor, hvilka sedan sammanflyta till ett rödt svullet band, liknande ros och sträckande sig till närmaste körtlar, som äfven ansvälla. I svåra fall bildas här och där utefter bandet små absces-ser (varhärdar). I början känner patienten mat-tighet, frossa och feber. I de svåraste fallen inträder allmän blodförgiftning, och döden blir slutresultatet. F- B.* Lymfätisk (lat. lympha'ticus), som har afseende på lymfan. Lymfätiska kärlen. Se Lymfkärlen. Lymfätiska systemet 1. Lymfsystemet, anat., sammanfattande benämning å lymfkärlen och lymfkörtlarna. LymfceHer, histol. Se Leukocyter. Lymfcysta, patol. Se Cysta. Lymfdrifvande medel, fysiol. Se Lymfagöga. Lymfemi (af lymfa och grek. häi'ma, blod), med., kallades med en föråldrad term blödbeskaf-fenheten hos den lyinfatiska formen af leukemi (se d. o.). F. B." Lymffolliklar, anat., utgöra till sin form runda härdar för hvita blodkroppars nybildning. De äro uppbyggda af en tätmaskig bindväf (s. k. retiku-lär bindväf), som i midten af follikeln omgestaltat sig till ett "groddcentrum", där lymfceller oaflåtligt utvecklas. Dessa celler utfylla bindväf-vens maskor i follikelns periferi, hvarifrån de under hand inkomma i spaltformigt vidgade lymf-kapillärer, som korgformigt omge follikeln. Lymffolliklar uppträda flerstädes i kroppen, såsom i digestionskanalens vägg, i de gröfre respirations-vägarna, i lymfkörtlarna samt - i något modifierad form - i mjälten. E. Hgn. Lymfkärlen, anat., de rör, som föra lymfa (se d. o.). Dessa upptäcktes af 0. Kudbeck d. ä. (1650-51) och, ungefär samtidigt, af danske ana-tomen T. Bartholin, som gaf dem deras nuv. vetenskapliga namn: väsa lymphätica (lymfkärlen). Rudbeck kallade dem först väsa glandulärum se-rösa, sedermera endast väsa serosa. Lymfkärlen Fig. 1. äro hos människan och djuren funna i de flesta organ och väfnader, som ha blodkärl, och finnas sannolikt i alla. De stå öfverallt förnämligast i samband med bindväfven, ur hvars saftluckor (se Bindesubstansväfnad) de hämta den vätska, lymfa, som cirkulerar i dem. På några ställen (t. ex. i tarmluddet) börja de med blinda,