85
Lysandros-Lysekil
86
som inledde volymen med biografier öfver de båda
författarna. Jfr äfven Cavallins uppsats om L. i
"Ny svensk tidskr." 1890.
Lysandros (grek. Avoavdgos, lat. Lysa'nder},
spartansk fältherre och statsman, f. antagligen
omkr. 450 f. Kr., var son af Aristokritos och
tillhörde heraklidernas ätt. På det offentliga lifvets
skådeplats framträder han först under senare delen
af Peloponnesiska kriget, då den långvariga striden
emellan Greklands båda mäktigaste stater, Aten och
Sparta, närmade sig sitt afgörande, hvartill L:s
kraftfulla uppträdande i hög grad bidrog. 407 valdes
han till öfverbefälhafvare (nauarchos) öfver en med
understöd af den persiske fursten Kyros d. y. bildad
spartansk flotta och lyckades tillfoga Atens flotta
ett nederlag vid Notion. 405 slog L. det afgörande
slaget genom att vid Getfloden (Aigospotamoi)
på Traciens kust öfver-rumpla och tillintetgöra
hela den attiska flottan. Han seglade sedan omkring
till Eseiska hafvets öar och kuststäder, hvilka utan
svårighet förmåddes affalla från det dåmera maktlösa
Aten. öfver-allt störtades folkväldet, och i hvarje
stat insattes en oligarkisk regering af tio män,
tillhörande det spartanska partiet. Därefter styrdes
kosan till Aten, som inneslöts och, efter hårdnackadt
motstånd, genom hunger tvangs att ge sig och antaga
segrarens hårda villkor (404). De "långa murarna",
som tryggade Atens förbindelse med hamnstaden
Peiraieus, nedrefvos vid flöjtmusik, och statens
styrelse öfverlämnades åt 30 spartansksinnade män
(de s. k. 30 tyrannerna), hvilka under skydd af en
spartansk garnison under åtta månaders tid utöfvade
ett sannskyldigt skräckvälde. L. var nu den mäktigaste
och anseddaste mannen i hela Grekland. De grekiska
staterna hyllade honom medelst altaren och bildstoder,
och skalderna täflade att sjunga hans lof. I Sparta
misstänkte man honom dock, sannolikt icke utan skäl,
för att umgås med planer att omstörta det bestående
samhällsskicket, och L. vistades af denna orsak
under någon tid helst på främmande ort. 399 lyckades
han genom-drifva, att Agesilaos valdes till konung,
och återvann därmed en del af sitt inflytande. Vid
utbrottet af det s. k. Korintiska kriget erhöll
han ett öfverbefäl och stupade vid Haliartos i
Beotien (395). Omättligt maktbegär och ärelystnad
äro det bestämmande draget i L:s karaktär. Vid
fullföljandet af sina syften höll han alla medel för
goda. Han var en tapper och framstående krigare,
men vann dock sina segrar ej mindre medelst list
och ränker. F. ö. var han en typ af gammaldags
spartansk enkelhet och stränghet i lefnads-sätt,
och med ett bland hans samtida högst ovanligt
förakt för rikedomar lefde och dog han fattig. Hans
lefnadslopp eller egentligen blott den sista,
politiskt betydelsefulla, delen däraf är tecknadt af
Plutarchos och i kort sammandrag af Cornelius Nepos.
A. M. A.
Lysargin, /arm., ett preparat, väsentligen identiskt
med kol l ar gol (se d. o.).
Lysberg, pseudonym för Charles Samuel B o v y,
schweizisk tonsättare och pianist, f. 1821 i
Geneve, d. där 1873, var Chopins elev och lärare
vid konservatoriet i Geneve. Han skref etyder, en
romantisk sonat, en opera (La fille du carillonneur,
1854) m. m., men är mest känd genom sina sa-
longsstycken för piano (Le réveil des
oiseaux, Le chant du rouet m. m.).
A. L.*
Lysboj. Se Boj 1.
Lyse, socken i Göteborgs och Bohus län, Stångenäs
härad. 5,158 har. 4,506 inv. (1910). Annex till Bro,
Göteborgs stift, Vikornas södra kontrakt.
Lyse, Norges äldsta cistercienskloster, beläget i
Os socken, i närheten af Bergen, stiftades 10 juli
1146 af Bergens biskop, Sigurd, och befolkades
till en början af engelska munkar från klostret
Fountains vid York. Med detta moderkloster är L. i
sin anläggning noga öfverensstämmande; det visar
äfven stor likhet med klostret på Hovedön vid
Kristiania. L. klosterkyrka, som varit 42 m. lång
och 11 m. bred, uppfördes i tidig normandisk
stil, klosterbyggnaderna dels i sen-normandisk
stil, dels i tidig gotik. Till klostret hörde
mycket jordagods; man vet, att det var ett af
landets rikaste. F. ö. är dess historia föga
känd. Vid reformationen indrogs det till kronan
och kom sedermera som adlig sätesgård i enskildas
ego. Klostrets byggnader ligga i ruiner. Sten från
L. användes på 1500-talet som byggnadsmaterial till
Bergenhus' fästning och Kronborgs slott i Danmark. Se
N. Nicolaysen, "Om Lysekloster og dets ruiner" (1890).
O. A. Ö. (K. V. H.)
Lysefjorden. Se
Hölefjorden.
Lysegrunden, ett af Kattegatts farligaste grund,
12 km. n. ö. från Hesselö. Fyrtorn sedan 1892.
E. Ebg.
Lysekil, stad och badort i Göteborgs och
Bohus län, ligger på den yttersta spetsen af
det s. k. Stångenäset, och dess område, 1/4
mtl, utbrutet ur Lyse socken, omfattar dels på
fastlandet all den mark, som i n. sträcker sig mot
Lyse sockens gräns och på öfriga sidor omslutes
af hafvet, dels ock följande holmar: Stora och
Lilla Skeppsholmen, Skälholmarna, Kramkisteholmen,
Testholmen l. Humlesäcken, Stångholmen, Släggö,
Grötö, Kålholmarna och Tofva. Arealen utgör 150 har,
hvaraf 22 har obebodda holmar och skär, 71 har bergig
utmark, till större delen obebodd, samt 57 har, å
hvilka den egentliga staden är belägen. Stadsplanen
fastställdes 1873 och 1904, hvarefter en revision
och komplettering företagits i samband med en
fullständig triangelmätning af hela det egentliga
stadsområdet. 4,254 inv. (1910). Taxeringsvärde å
fastigheter 6,932,400 kr. (1910), hvaraf 636,900
kr. å bevillningsfria. Platsen bebyggdes först
på landtungans norra sida, vid en vik ("kil") af
Kornöfjorden, som bildar en naturlig hamn (Norra
hamnen) invid den "gamla köpingen". Under sin raska
utveckling, företrädesvis en följd af den 1847 anlagda
badinrättningen, utbredde sig samhället öfver hela
det lilla näset nedåt Gullmarfjorden, och där ha den
nya stadsdelen och badorten uppstått invid den nya
l. Södra hamnen, med tullkammaren (sedan 1856). Där
Fig. 1. Lysekils vapen.
