tvifvel betecknar, att de voro byggda på kravell. De mindre långskeppen däremot voro sannolikt byggda på klink. (Se vidare Drake 3 och Karfve.) 2. J. G. B.* Långskepps, sjöv. 1. Parallellt med fartygets längdriktning (kölriktning). -- 2. Kommandoord, då utsatta vaterbommar skola läggas längs fartygets sidor. 1 o. 2. H. W-l. Långskeppsmetacentrum, skpsb. Se Metacentrum. Långskeppsskott, skpsb. Se Skott. Långskeppsspant, skpsb., eg. detsamma som vägare (se d. o.); den förra benämningen användes allmänt å med dubbla bottnar försedda järnfartyg. Ett långskeppsspant består liksom byggda tvärskeppsspant af hela eller utskurna plåtar eller brackets, förenade medelst vinkeljärn till ytter- och innerbottnen; det utgör en mycket god långskeppsförbindning. (Jfr Dubbelbotten, Knäplåt och Spant.) C. K. S. Långskott, bot. Se Skottbyggnad. Långsplits, sjöv. Se Splits. Långspännare, skpsb., horisontella klossar, som, då diagonalförbindning af trä användes, inpassas mellan diagonalstinnarna. (Jfr Diagonalförbindning.) C. K. S. Långström, Peter. Se Longström. Långsvan och Långvattnet, insjöar i Västmanland, den förra 67,5 m. Ö. h., den senare öfver 10 km. lång, delvis belägen inom Dalarna, båda med aflopp genom Hedströmmen till Mälaren. Långsvansade får, en grupp fårraser, som härledas från Ovis arkal och vanligen indelas i två afdelningar, af hvilka den ena karakteriseras af breda fettbemängda svansar och den andra af smala, magra sådana. Representanter för den förra afdelningen äro Ovis aries platyura m. fl. och för den senare en hel del engelska raser, t. ex. Southdown m. fl. Jfr Fårsläktet. H. F. Långsvärd. Se Longström. Långsynthet. Se Presbyopi. Längsän. Se I n d a l s ä l f v e n, sp. 46. Langtidslampa, elektrot. Se Båglampa, sp. 805. Långtora, socken i Uppsala län, Lagunda härad. 2,267 har. 610 inv. (1911). L. bildar med Härkeberga ett pastorat i Uppsala stift, Lagunda kontrakt. Långulliga får, en grupp engelska fårraser, till hvilken hänföras Leicester-, Border Leicester-, Lincoln-, Wensleydale-, Romney Marsh-, Devon Longwool-, South Devon- och Cotswoldraserna. H. F. Långvattnet. Se Långsvan. Långvingade simfåglar, Longipennes, zool., benämnes inom den äldre zoologiska systematiken en | ordning inom fåglarnas klass. De ha ansiktet be-fjädradt, näbben hård samt utan lameller och nagel, tungan af vanlig form, halsen af medelmåttig längd, långa, spetsiga vingar, väl utbildad stjärt, benen icke belägna långt bakåt samt liten och fri eller ingen baktå. De hiträknade måsartade fåglarna (Laridoz) och stormfåglarna (Procellarii-doz] hänföras numera till skilda ordningar. L-e. Långvingnattskärrsläktet, zool. Se Nattskärrorna. Långå skans, i Härjedalen och Hede socken på Ljusnans vänstra strand midt emot Långå gästgifvargård, anlades 1644 eller kanske ändå tidigare, men var förfallen vid krigsutbrottet 1675, då den iståndsattes. Den var återigen förfallen 1700, men iståndsattes 1710 och 1718, hvarefter L. efter krigets slut än en gång lämnades åt sitt öde, och 1734 beslöto ständerna, att skansen skulle som mindre nödig raseras. Redan 1743, då krig med Danmark hotade, reparerades emellertid L., och äfven 1808 sattes skansen i stånd, men utrymdes, då den i aug. hotades af norrmännen. Ännu synas ganska betydande lämningar af den oregelbundna stjärnskansen. L. W:son M. Långö, municipalsamhälle (enl. k. br. 14 febr. 1908) i Augerums socken, Blekinge län, omfattande den v. om Pantarholmen och Vämmö i Karlskrona belägna ön med samma namn, förenad med Pantarholmen medelst en träbro. 772 inv. (1910), Tax.-v. å fastigheter omkr. 450,000 kr. Wbg. Långörade flädermusen, zool. Se Fläder-möss. Långöre kapell. Se Kapelludden. Län g or n, befästning. Se Sveaborg. Långö skans, i Södermanlands skärgård vid och s. om Säfsundet, anlades i början af 1600-talet och iståndsattes af Stuart 1675 och 1676, då den bestyckades och försågs med besättning. L. förföll efter kriget, men reparerades 1720. Ännu synas lämningar af den fyrhörniga stjärnskansen. L. W:son M. Lånke, bot., namn på arter af släktena Calli-triche och Peplis. Lånkesärf, bot., namn på arter af släktet Elatine. Lånord. Se Främmande ord. Lår, anat., hos människan den del af nedre lemmen, som sträcker sig från bäckenet till knäet. Framtill utgör ljumskvecket en bestämd gräns: baktill och lateralt öfvergår låret omärkbart i säte och höft. Stommen för låret är lårbenet (fe-mur), som är den längsta och gröfsta knotan i människans skelett. Dess långa mellanstycke, "skaftet", är trindt, otydligt trekantigt, bågböjdt, med konvexiteten framåt, och därigenom något elastiskt. Denna dess böjning uppstår, först da individen börjat gå. Liksom en del andra dylika långa knotor består skaftet af en ganska fast och tät benmassa, omslutande en märgfylld håla. De starkt svällda ändarna utgöras däremot af porös bensubstans, omgifven af en tunn, fastare skolla. Nedre ändan företer två knölar, som med broskklädda ytor i knäet leda mot skenbenet. Den öfre ändan är delad i 2 grenar, af hvilka den ena nästan i fortsättning af skaftet skjuter upp låteralt, såsom den i det yttre märkbara höftknölen. Den andra åter stiger upp medialt, och som en hals uppbär den på sin ända en stor knapp (lårbenshufvu-det), med sfärisk yta, större än halfklotets. Lår-benshufvudet hvilar i en lika formad håla (ledpanna) på utsidan af höftbenet och ledar däri (se Höft). Lårbenet omges af väldiga muskler, som ge det dess koniska form och, gående i längdriktningen (med fästen i växlande ordning på 2 eller 3 af de fyra knotorna höft-, lår-, sken- och vadben), utföra de rörelser, af hvilka höftled och knäled äro mäktiga, häri dock hjälpta af musklerna på höften. De främre musklerna böja låret och sträcka läggen, de bakre tvärtom. De mediala draga ena lemmen; mot eller förbi den andra ; vissa höftmuskler draga,