utföres ibland borradt, "pipa", och då finnes en i nyckelhylsans axellinje anbragt tapp l. dorn, på hvilken nyckeln trädes, hvilket göres för att minska möjligheten att med dyrk eller falsk nyckel kunna öppna låset. Öglan slutligen är den del af nyckeln, hvari man griper för att vrida densamma. Anmärkningsvärdt är, att man sträfvar att göra nycklarna till nutida lås så små och tunna som möjligt, i motsats till hvad fordom var händelsen, då det ansågs bäst att göra dem stora och starka. Orsaken är att söka i den alltmer ökade fordran på dyrkfrihet hos låsen. Vid lås, hvilkas kolfvar manövreras med handtag, öfverföres rörelsen från handtaget till kolfven medelst s. k. nöt (c å fig. 2), d. v. s. en vinkelhäfstång, som åverkas af en fjäder så, att handtaget alltid innehar sitt rätta läge oberoende af kolfven. Alltefter det sätt, hvarpå låsen anbringas å en dörr e. d., kunna de hänföras till någon af följande fyra grupper. Kammarlås l. påläggslås, hvars delar äro helt inneslutna i ett låshus, fastskrufvas på dörrens (ramstyckets) ena sida, hvarvid hela låset således är synligt. Hit höra hufvudsakligen klinklåsen och de tyska låsen. Infällda lås infällas från ena sidan i ramstycket, hvarvid således endast främre låsplåten, "låsstolpen" och ena låssidan bli synliga. Hit kunna räknas vanliga låd- och skåplås, såväl säkerhetslås som franska lås m. fl. Instuckna lås äro så smala, att de kunna inskjutas uti en i ramstycket från dess smala sida urstämd hålighet, hvarvid tydligen endast låsstolpen blir synlig. Hit räknas alla dörrlås l. s. k. "salslås" (d. v. s. sådana, som ha i samma låshus anbragta både kolflås med handtag och regellås med nyckel), skjutdörrslås, finare lådlås m. fl. såväl säkerhets- som franska lås. För att infällda eller instuckna lås ej skola förstöras genom träspån, damm o. d. förses de ibland med s. k. omsvep, d. v. s. en plåt, gående rundt om låset efter dess smala sidor till låsstolpen. Hänglåsen kunna åstadkomma stängning endast genom krämpa med öfverfall ("haspe och märla"). Benämningen konstlås hänför sig till lås af sådan (komplicerad) konstruktion, att det fordras en mera ingående kännedom om desamma för att kunna öppna eller låsa dem, t. ex. bokstafslåset, vexirlåsen. Låsanordningar i form af träreglar, som ingrepo i krampor, nyttjades redan af forntidens egypter, och utgräfningar af gamla grekiska städer ha bragt i dagen låsdelar af brons och koppar. Äfven romarna använde lås, hvarom man kan döma på grund af tillvaratagna enstaka låsdelar och nycklar af brons och järn. Af dessa framgår ock, att det gammalromerska låset har utvecklats från träregellåset. Romarna hade äfven lås med vridbar nyckel och fjädertillhållning, utförda enligt alldeles samma grunder som nutida lås. Under medeltiden och renässansen stod låstillverkningen ganska högt samt utvecklade sig särskildt i konstindustriellt afseende (jfr fig. 17 o. 18). Genom vidtagande af den konstruktiva ändringen att förlägga låsmekanismen helt öppen på låsbleckets framsida fick låssmeden tillfälle att i konstnärligt afseende ytterligare fullkomna sina arbeten, såsom förhållandet blef äfven med nycklar och vred. Från midten af 1600-talet började dock denna riktning inom låstillverkningen alltmer försvinna, sedan först det franska och därefter det tyska låset med sina i låshuset helt täckta mekanismer kommo till användning. Numera har låstillverkningen öfvergått till fabriksindustri, hvarigenom dels större precision i arbetet, dels billigare pris för äfven ganska invecklade lås ernåtts.

Fig. 17. Nyckel från slutet af 1600-talet. (Nordiska museet, Stockholm.)

Fig. 18. Dörrlås från Gästrikland, 1600-talet, (Nordiska museet)

2. Inom gevärstekniken den del af affyrningsinrättningen, som innefattar slagfjädern, hanen och delar för hanens kvarhållande i half- och helspänn. Samtliga dessa rörliga delar sitta fästa på ett beslag, låsblocket. Benämningen "lås" har med all säkerhet uppkommit af vissa likheter, som det hela erbjuder med ett vanligt dörrlås, med dess på ett bleck monterade fjäder och öfriga rörliga delar. På en del moderna vapen är den gamla låsformen alldeles öfvergifven, men benämningen lås eller låsmekanism bibehålles stundom. Angående olika slag af äldre gevärslås se Handeldvapen, sp. 1311 o. 1312. 3. Bygnk. Se Fog, sp. 709 o. fig. 9 däri. 4. Linlås, tekn., benämning på anordning för hopfästning af stål- eller järntrådslinor. Vanligen utgöras linlas antingen af en tillplattad hylsa, hvari linorna införas och sammanpressas medelst i hylsan ingängade skrufvar, eller ock af en klämplatta och bygel med gängade skänklar och muttrar. 5. Om remlås se Rem. 6. Om vattenlås se Kloak, sp. 308, och Klosett. 1 o. 4. J. G. S. 2. G. G. Låsband, zool. Se Lås. Låsgrop, zool. Se Lås. Låsgräsfamiljen, bot. Se Ophioglossales. Låskloss, skpsb. Se Däck. Låspulka. Se Ackja. Låsrand, zool. Se Lås. Låssen, insjö i Härjedalen, genomfluten af Ljusnan (se d. o.). Låstad, socken i Skaraborgs län, Vadsbo härad. 1,590 har. 384 inv. (1910). Annex till Odensåker, Skara stift, Mariestads kontrakt.