Låstbom, August Teodor, biografisk författare, f. 1815 i Västerås, d. 1845 i Uppsala, utgaf Upsala academies matrikel (1841), Svea och götha höfdingaminne (1842-43, suppl. till Stjernmans liknämnda verk) samt (jämte L. och J. E. Fant) Upsala ärkestifts herdaminne (1842-45) m. fl. liknande arbeten och var en flitig medarbetare i "Biographiskt lexicon". I Riksarkivet förvaras i manuskript en mängd af L. utarbetade ämbetsmannalängder. Låt (af fnod. laeti, ljud), äfven Folklåt, mus., i svenska (och finländska) folkmusiken beteckning för spel eller sång utan ord, enkel melodi, äfven dansmelodi (l. "lek", som hos allmogen är en äldre benämning på dansmelodier). De ursprungligaste låtarna torde vara de på vallhorn (lur, kohorn, ox-, bockhorn) frambragta vallåtarna l. hornlåtarna samt desammas motsvarigheter i sjungna toner. De äro vanligen mollartade, röra sig i de af nämnda enkla instrument betingade naturtonföljderna och öfvergångarna, ofta med modulationer i svårbestämbara tonarter, samt genljuda af fäbodslifvets enslighet, skogarnas och bergens återskall och sällsamma, naturvilda stämningspoesi. Hornlåtarna äro ej sällan signaler och kunna då ha formen af fråga och svar (mellan vallhjonen). Många äro locklåtar, med hvilka förirrade kor lockas åter. (I närmaste samband med vallåtarna stå vallvisorna, hvilkas ord till ej ringa del utgöras af enkla utrop och tillrop, naturljud snart sagdt, mellan hvilka vanligtvis inpassas de trohjärtade namnen på korna. Jfr Låla.) - Lifligare rytmer och rikare utformning få de sällskapliga låtarna på fiol, nyckelharpa, klarinett o. s. v. Till dessa höra gånglåtarna (marschmelodier), som väsentligen varit bröllops- och feststycken. För bröliopsmusik finnas äfven i olika trakter andra namn på särskilda slags stycken, såsom brudlåt, skänklåt (spelad, medan dryck iskänktes åt bröllopsskaran), steklåt (då steken bars in), rolåt (spelad mellan bröllopsdansen och "bortdansningen"), tiggarlåt (medan insamling åt brudparet gjordes bland gästerna), kryckgänge (som spelades när på första lysningsdagen brudens och brudgummens ungdomsvänner tågat till skogs och under muntert glam fällt en "syskonbjörk", som bars till brudens hem, med spelmannen sittande på björkens storända) o. s. v. Danslåtar bära ofta nog namn efter socknar, enskilda personer m. m. (t. ex. Leksandslåten, Sorundalåten, Karlskogavalsen, Lusti'-Johans vals, Näfgrötvalsen). - Låtar äro upptecknade och utgifna af R. Dybeck (i hans tidskrift "Runa" samt "Svenska vallvisor och hornlåtar", 1846, "Svenska folkmelodier", 1853-56) m. fl., för att icke nämna de sedan ett århundrade alltjämt fortgående bidragen af offentliggjorda svenska folkdanser från alla landskap i riket. Den 1908 tillsatta Svenska folkmusikkommissionen (hvars ledande kraft är den oförtrutne samlaren stadsnotarien Nils Andersson) förbereder utgifvandet af tusentals låtar, folkvisor o. s. v. Jfr Dans, sp. 1326, Lur 2, Låtpipa och Vallhorn samt Spelmanstäflingar. E. F-t. Låta gå, sjöv., vid firning af en tågända eller vid nedsänkning af ett föremål, händande i tåg eller kätting, plötsligt släppa af, så att föremålet hastigare hinner sin bestämmelseort. Jfr Fira, Gå för run 1 och Släcka. L. H.* Låta gå ankaret, sjöv. Se Ankra. Låtpipa från Dalarna. (Nordiska museet, Stockholm.) Låtpipa ("spelapipa"), mus., ett förnämligast i Dalarna och Norrland förr af vallhjon nyttjadt, lättspelt träblåsinstrument, omkr. 12 tum långt och försedt med 6-9 tonhål samt konstrueradt som den gamla flöjtdusen (blockflöjten). Låtpipans tonomfång utgöres af durskalan i 1 oktav jämte lilla tersen och öfverstigande kvarten, den senare anlitad för att åstadkomma utvikning till dominanten. Jfr Låt. E. F-t. Låtsadt anfall, detsamma som fint (se d. o. och Fäktkonst, sp. 215). Låvenit Brögger, miner., en monoklint prismatisk, mörk- eller ljusgul zirkon-pyroxen, i gångbergarter tillhörande augitsyeniternas familj. A. Hng. Lä l. Le (isl. Hlér), nord. myt., en hafsgud,. äfven kallad Ägir. Han var son af Fornjot (se d. o.) och ansågs bo på Laesö i Kattegatt. L. utgör kanske ett lån af Ler, irernas gamle hafsgud (se A. Bugge, "Vikingerne"). Th. W.* Lä, sjöv., den sida, hvaråt vinden går. Då man står skyddad för blåst, säges man "stå i lä" om det skyddande föremålet. På handelsfartyg brukas ordet "lä!" som kommandoord vid genomvindsvändning i samma betydelse som ordet "lofva" å örlogsfartyg. Därmed antydes, att rorkulten skall bringas ned i lä, så att fartyget börjar lofva. L. H.* Läbard (fnod. Hlébardr), ett i Eddan förekommande jättenamn, som ock användes appellativt i betydelsen af leopard. Th. W.* Läby, socken och kommun i Uppsala län, Ulleråkers härad. 1,374 har. 219 inv. (1911). Vänge (se d. o.) och L. bilda en församling och ett pastorat, Uppsala stift, Ulleråkers kontrakt. - Vid Läby vad, där landsvägen emellan Uppsala och Enköping går öfver den oansenliga Håga-ån, uppsattes 1835, på Karl XIV Johans bekostnad, ett med inskrift försedt monument till erinring om den händelse under Gustaf Vasas befrielsekrig, då han i juni 1521, på flykt från Uppsala undan ärkebiskop Gustaf Trolles trupper, upphanns vid Läbyån af de fientlige ryttarna, blef kullriden i ån af en bland sina följeslagare och var nära att tagas till fånga, men räddades därigenom, att hans folk kraftigt bjöd förföljarna spetsen. Läby vad. Se Läby. Läckage [-aj; ty. leckage, holl. lekkaadje], sjöv., förlust af flytande varor under befraktning eller på nederlag, uppkommen genom läckor på förvaringskärlen. Om ersättningsanspråk och skadestånd för olika fall af läckage finnes stadgadt i svenska sjölagen §§ 142, 152, 188, 249 och 349. Det franska ordet för läckage är coulage. L. H.* Läckra riskan, bot. Se Lactarius. Läckra rörsoppen, bot., namn på Boletus edulis. Läckö (Leckö). 1. Kungsgård på Kållandsös nordöstra del, Kållandsö (Otterstads) socken,