härsmakt vid sidan af det feodala rytteriet fanns ej mer, sedan den allmänna värnplikten fullständigt förfallit med allodialfrihetens undergång. Hela den öfriga befolkningen, "de ofrälse" (fr. les roturiers), var skatt- eller dagsverksskyldig eller t. o. m. lifegen (se Lifegenskap) under feodala herrar och underkastad deras förvaltande och dömande myndighet. I förhållande till sina vasaller kallades den feodale maktinnehafvaren länsherre l. suverän (suzerain), i förhållande till alla sina underhafvande (sålunda äfven till de ofrälse) senior (fr. seigneur). Konungen var ej statsmyndighetens representant, utan blott den öfverste seignören. Verkliga undersåtar hade han blott i de ofrälse på det ej till län utdelade kungliga området (domänen), men på samma sätt hade hvarje vasall sina ofrälse underhafvande på sin domän. Det enande bandet i samhället blef under sådana förhållanden ej af offentlig-rättslig, utan af privaträttslig natur. -- Omedelbara kronlän skulle egentligen varit blott de till län förvandlade judiciella och administrativa ämbetsområdena. I regel utgjordes dessa i det frankiska riket af grefskap (se Gau och Grefve), men det hade där funnits förvaltningsområden af äfven högre ordning: hertigdömen (se Hertig) och markgrefskap (se Markgrefve), och äfven de blefvo feodaliserade. De högsta rangplatserna på den feodala skalan innehade sålunda hertigar, markgrefvar (fr. marquis) och grefvar (fr. comtes, lat. comites). Till de omedelbara vasallerna hörde i Frankrike vanligen också vikomterna (lat. vice comites), som före ämbetenas feodalisering varit vikarier åt grefvarna. Men det fanns äfven omedelbara vasaller utan ämbetstitlar, nämligen innehafvare af områden, som alldeles utbrutits ur ett ämbetslän, i Frankrike kallade baroner (se d. o.) och i Tyskland freie herren (se Friherre). Slutligen räknades som omedelbara vasaller högre kyrkliga dignitärer -- ärkebiskopar, biskopar och abboter --, hvilka, såsom ofta skedde, belänats med grefverättigheter. Egentligen borde hvarje vasall omedelbart ha stått under blott en länsherre, men det var ej ovanligt, att en person tog län från flera håll och sålunda blef vasall åt flera länsherrar; ja en omedelbar vasall kunde på detta sätt jämväl vara medelbar vasall. Härigenom blefvo de feodala förhållandena ofta i hög grad invecklade. -- Det aftal, hvarigenom länsförhållandet kom till stånd, hade form af vissa ceremonier: å vasallens sida hyllning (lat. homagium, af homo, man), å länsherrens investitur. Den förstnämnda ceremonien härstammade från tiden före vasallitetens förknippning med godsförläning och hade då kallats commendatio in vassaticum. Den bestod däri, att den blifvande vasallen, obeväpnad, med obetäckt hufvud och knäböjande, lade sina händer mellan sin blifvande herres (blef hans "handgångne man") och lofvade honom trohet (med eller utan edlig bekräftelse), hvarvid denne med en kyss mottog hans förbindelse. Genom investituren åter öfverläts åt vasallen som vederlag för den genom hyllningen åtagna trohetsplikten ett län, och investitur kom sålunda i bruk först genom beneficialväsendet. Den bestod däri, att länsherren lämnade vasallen ett föremål, som ansågs symbolisera länet, t. ex. en jordtorfva, en gren, en handske, en ring, en lans. Då de kyrkliga besittningarna blifvit feodaliserade, tillträddes också de genom investitur (se d. o.). -- Länsväsendet hvilade på moraliskt pliktförhållande: å länsherrens sida garanti för länets okvalda besittning, militäriskt bistånd och rättsskydd åt vasallen -- allt betingadt af dennes trohet. Ett dylikt förhållande är naturligtvis något personligt. Också hade det gammalgermanska hirdmannaskapet, hvarur vasalliteten uppstått, kunnat fritt uppsägas. Detta fick däremot ej ske med vasalliteten, som gällde för båda kontrahenternas lifstid. Länsherren var ej berättigad att återtaga länet, såvida ej vasallen lagligen öfverbevisades om otrohet, och vasallen fick ej uppsäga sin vasalltrohet (länsed), så vida ej länsherren uraktlät sina plikter, då det stod vasallen fritt att med vapenmakt häfda sin rätt (jfr Feloni). Men länet återgick ("hemföll") urspr., på grund af personlighetsprincipen, såväl vid länsherrens död (herrefall, kronfall i fråga om kronlän) som vid vasallens död (manfall l. länfall). Vid båda tillfällena fordrades ny hyllning och ny investitur, om länsförhållandet skulle fortfara gentemot den döde länsherrens arfvinge eller till förmån för den döde vasallens arfvinge. Länen blefvo dock genom häfd ärftliga: i Frankrike från omkr. 900 (principiellt erkändt med afseende på ämbetslänen genom Karl II:s kapitular 877 i Kiersy) och i Tyskland och Italien från 1000-talet, men äfven därefter fordrades ny hyllning och ny investitur både vid herrefall och manfall. Skillnaden mot förut var blott, att länsförhållandets förnyelse nu blifvit en rättighet för den döde länsherrens vasaller eller för den döde vasallens arfvinge. Till följd af länsväsendets krigiska syfte borde länet ha ärfts endast af det mest krigsdugliga bland den döde vasallens barn (se Lifsarfvinge), hvilket hans äldste son antogs vara, och manlig förstfödslorätt var ock länsväsendets ursprungliga arfsregel. Men det blef stundom brukligt, att län kunde delas mellan manliga lifsarfvingar och att äfven kvinnliga sådana fingo arfsrätt, och likaså förekom vid brist på lifsarfvinge arfsrätt för sidoarfvinge. Härom utbildade sig olika rättssedvänjor på olika håll. -- Urspr. voro de skyldigheter, som följde af vasallens trohetsplikt ej närmare bestämda, men de blefvo det småningom genom häfd, och denna upptecknades i feodala lagböcker, t. ex. i Frankrike "Les coutumes de Beauvoisis" (se Beaumanoir 2) och "Les coutumiers de Normandie", i Tyskland "Der Sachsenspiegel", i konungariket Jerusalem "Assises du royaume de Jerusalem". De grundläggande skyldigheterna voro krigstjänst till häst (fr. service d'host ou de guerre, rusttjänst) och hoftjänst -- sammanfattade under namnet ridderlig tjänst (fr. service noble; ty. heer- und hoffahrt) till skillnad från de ofrälse underhafvandenas tribut- och dagsverksskyldighet (fr. ignoble service). Krigstjänstskyldigheten blef genom de feodala rättssedvänjorna vanligen begränsad till 40 dagar på egen kost. Dess försummande räknades som feloni. Hoftjänsten innebar, att vasallen på kallelse hade att infinna sig vid länsherrens hof för att deltaga i fester, medverka vid den feodala rättskipningen och bistå länsherren med sitt råd. Vid dessa "hofdagar" (fr. cours plenières) inhämtades också