700-talets början förfogade sålunda stormännen öfver starka beväpnade ryttarföljen. Samtidigt hade till följd af den fria bondeklassens förfall det ursprungliga, på allmän värnplikt grundade germanska härväsendet (se Härbann) börjat bli otillräckligt för försvaret. Detta föranledde Karl Martell att söka genom godsutdelning åt stormän förmå sådana att bli kronans vasaller och därmed ställa sina vasallföljen i rikets tjänst. Men hvad som återstod af kronogodsen räckte ej till härför, och då indrog Karl Martell (och sedan hans söner) kyrkogods och använde dem till dylik utdelning. Dessa gods betraktades emellertid fortfarande som kyrkans tillhörighet och kunde därför ej bortges med eganderätt, utan blott som förläning på viss tid och mot vissa skyldigheter. En sådan upplåtelseform föll sig så mycket naturligare, som kyrkan själf förut användt länsformen (i vidsträckt bemärkelse), när kyrkliga myndigheter på kyrkogodsen anställde arrende- och dagsverksskyldiga landbönder. Dessas jordlotter kallades prekarier, men för de af rikshofmästaren gifna kyrkliga förläningarna, som ej medförde skyldighet till arrendeafgifter och dagsverken, utan till ryttartjänst (vasalltjänst), användes det latinska ordet beneficium (se d. o.) eller det germanska feudum (se d. o.; fr. fief), och sålunda kommo dessa termer att beteckna län i inskränkt bemärkelse, d. v. s. godsupplåtelse med blott nyttjanderätt mot vasalltjänst. Naturligtvis gåfvos äfven kronogods för att vinna vasaller åt kronan, men också till dylika skänker öfverflyttades nu den form och det namn, som användes vid upplåtelsen af kyrkogods mot vasalltjänst. Urspr. hade godsupplåtelse och vasallitet varit skilda saker; först genom beneficialväsendet kombinerades de, och härigenom var det, som medeltidens länsväsen, feodalism l. feodalväsen uppstod. Systemet tillämpades jämväl på de enskildes vasaller, i det dessa fingo till sitt underhåll "beneficier" af sina herrars allod eller af deras kronoförläningar. I det sistnämnda fallet blefvo kronvasallernas vasaller undervasaller, s. k. medelbara vasaller åt kronan, och en dylik subinfeodation med underförläningar (ty. afterlehen, fr. arrière-fiefs) befordrades i hög grad genom rikshofmästarnas beneficialdonationer, enär ett syfte med dessa just var att bereda stormännen möjlighet att till rikets tjänst öka sina vasallföljen. Subinfeodationen kunde sträcka sig genom flera grader ("den feodala skalan": A vasall åt kronan, B vasall åt A, C vasall åt B o. s. v.). Ännu på Karl den stores tid (slutet af 700- och början af 800-talet) innebar emellertid detta länsväsen blott ett undantagsförhållande: vid sidan af vasallerna funnos fortfarande innehafvare af verklig jordegendom (allod). Men under de senare karolingerna genomsyrade länsväsendet hela samhällslifvet. Det karolingiska rikets upplösning karakteriserades af ständiga inbördes krig samt af nordmännens, sarasenernas och ungrarnas härjningar, och häraf förorsakades en allmän osäkerhet, hvaremot statsmyndigheterna ej mäktade erbjuda hjälp. I massa underordnade sig då mindre jordegare med sina allod frivilligt mäktiga herrar för att erhålla skydd af dessas vasallföljen antingen som deras landbönder eller som deras vasaller. Till en sådan underkastelse bidrogo också immunitetsprivilegierna (se Immunitet), som fritogo storgodsens underhafvande från de kunglige ämbetsmännens ofta förtryckande myndighet, ty äfven därigenom lockades bönderna att med uppgifvande af sin allodrätt underordna sig storgodsen. Hvad som fullbordade länsväsendets seger öfver allodialfriheten var emellertid ämbetsmyndighetens feodalisering. Till följd af bristen på penningar (s. k. naturahushållning, se d. o.) måste de lokale ämbetsmännen aflönas med beneficier; då de som innehafvare af dessa voro vasaller, kommo själfva deras ämbetsuppdrag att anses som ett vasallitetsförhållande och deras förvaltningsområden som län, så att de rättigheter, som dittills å konungens vägnar utöfvats inom förvaltningsområdet (rätt att uppbära sakören och skatt från jord utan immunitetsfrihet samt att uppbåda de krigstjänstskyldige), nu blefvo privata rättigheter, förvärfvade genom ett privaträttsligt aftal (länsöfverlåtelsen). De själfegande bönder och omedelbara vasaller, som ännu funnos kvar inom det forna ämbetsområdet, betraktades därefter, de förre som landbönder, de senare -- om de ej särskildt undantogos från beroendet -- som vasaller åt den till vasall förvandlade ämbetsmannen. I större delen af Frankrike blef det sålunda en allmän regel, att ingen jordbesittning kunde tänkas annat än som förlänad af en feodal maktinnehafvare ("Nulle terre sans seigneur"), vare sig under form af tributpliktigt landboförhållande eller mot vasallitet (egentligt länsförhållande). I södra Frankrike fortfor likväl allodial besittningsrätt att finnas, men som undantag (jfr Frankrike, sp. 1142). Detsamma var förhållandet i Tyskland, och där dröjde det till 1200-talet, innan ämbetsområdenas feodalisering var fullt genomförd, under det att den var ett fullbordadt faktum i Frankrike vid den karolingiska ättens utslocknande där 987. I de tre stora riken, hvari det frankisk-karolingiska väldet sönderföll, Frankrike, Tyskland och Italien, blef ett genomfördt länsväsen (feodalstaten, länsstaten) i hufvudsak rådande, men likartade institutioner spridde sig ock i mer eller mindre mån till det öfriga Västerlandet, och i sin mest systematiska form genomfördes den feodala ordningen i det under korstågen upprättade konungariket Jerusalem. Utmärkande för feodalismen i dess typiska form var, att all jord i ett land betraktades som konungens, men till största delen var utskiftad som län. Med denna utskiftelse af jorden följde utskiftning af statsmyndigheten. De omedelbara kronvasallerna egde lagstiftningsrätt utan kunglig kontroll, ehuru bunden vid undervasallernas samtycke; vidare fejdrätt, domsrätt öfver sina vasaller och doms- och förvaltningsrätt öfver dem bland sina underhafvande, som icke voro vasaller, och någon skatt kunde ej utan kronvasallernas samtycke för rikets behof utkräfvas från deras län. Liknande rättigheter, om också ej alltid lika stora, hade undervasallerna i förhållande till sina längifvare. Vasallerna bildade tillsammans en ärftlig krigaradel, som ensam förfogade öfver krigsväsendets maktmedel. Landets fästningar utgjordes af deras borgar, uppförda af dem själfva eller anförtrodda åt dem som län, och någon ordnad