länsherren, utan äfven representerade en öfver alla upphöjd rättsordning. Denna uppfattning fick växt genom det återupplifvade studiet af den romerska rätten (se d. o.), och under dennas inverkan beröfvades småningom länen den själfständighet, som gjort dem till "stater i staten". Därvid upphörde titeln suverän att beteckna länsherre i allmänhet (se ofvan) och blef förbehållen högsta innehafvaren af statsmyndigheten i ett ej i länsförhållande stående land (se Suveränitet; jfr Bodin). Städernas borgare (se d. o., sp. 1167, och Kommunernas historia, sp. 669 ff.) hade i länsstaten liksom andra ofrälse blifvit beroende af feodala maktinnehafvare. Emellertid uppblomstrade, särskildt under korstågen, industri och handel, och i samma mån vek naturahushållningen, länsväsendets ekonomiska grund, för penningshushållningen (se d. o.). Det nya slags rikedom, som härigenom uppkom, fanns egentligen i städerna och framkallade hos borgarna en själfständighetsanda, som från 1000-talet ledde till, att en mängd städer genom köp eller våld frigjorde sig från sina feodala herrar och upprättade kommunal själfstyrelse ("städernas emancipation"). De sålunda frigjorde borgarna blefvo den uppåtsträfvande konungamaktens naturliga bundsförvanter, då det låg i deras intresse, att en fast rättsordning trädde i stället för den feodala anarkien, som dessutom vid länsadelns ekonomiska förfall genom penninghushållningens utveckling antog de råaste former: utarmade vasaller blefvo rofriddare, som begagnade sin tull- och fejdrätt till att plundra köpmännens varutransporter. Skattebevillningar af de välmående städerna satte konungarna i stånd att upprätta stående härar, och detta i förening med krigsväsendets ombildning genom krutets användning till krigsbruk (se Krut, sp. 104) gjorde slut på den öfvervikt, som länsadeln hämtat af att ensam vara herre öfver krigets maktmedel. Följden af allt detta var, att vid nya tidens början i allmänhet länsstaten ersatts af den nationella enhetsstaten, som sammanhölls af ett allmänt statsborgarskap (undersåtsförhållande) i stället för af privaträttsliga länsförbindelser. Men ehuru länsväsendet sålunda förlorade sin politiska betydelse, fortlefde dock sociala lämningar däraf långt in i nya tiden i form af adliga privilegier (skattefrihet, rätt till högre ämbeten) och godsherrliga rättigheter öfver landbönder ("de feodala rättigheterna"). Trots de gemensamma typiska dragen gestaltade sig länsväsendet och dess historia olika i olika länder. I Frankrike utvecklade sig länsväsendet tidigast och kraftigast. När den kapetingiska ätten 987 besteg tronen, medförde detta i verkligheten ej något annat än länsöfverhöghet öfver dem, som förut varit kapetingernas medvasaller (pärer), och de kapetingiske konungarnas faktiska makt var länge begränsad till det län (Ile-de-France, se d. o.), som ätten innehaft före tronbestigningen och som genom denna blef kunglig domän. Emellertid hemföll under den följande tiden det ena stora kronlänet efter det andra och förenades med det kapetingiska stamlandet, som på detta sätt och tack vare ättens oafbrutna regering vid nya tidens början växte ut till att omfatta hela Frankrike. I samma mån detta samlingsarbete fortskred, blefvo de förre kronvasallernas omedelbara vasaller konungens omedelbara vasaller, men deras maktmedel voro, särskildt sedan konungen kunde stödja sig på en stående här, ej sådana, att de förmådde för sin räkning häfda de ursprunglige kronvasallernas själfständiga ställning, utan de måste böja sig för konungens af den romerska rätten och dess uttolkare (se Legister) stödda anspråk på en verklig regeringsmakt, d. v. s. de blefvo undersåtar i st. f. blotta vasaller. Därmed kan länsväsendets politiska roll anses utspelt i Frankrike, och från början af 1600-talet var detta land ej längre en länsstat, utan en envåldsmonarki. Länsväsendets sociala lämningar afskaffades emellertid först under den stora revolutionen genom besluten 4 aug. 1789 (jfr Frankrike, sp. 1152). Tyskland hotades vid karolingiska ättens utgång 911 genom de stora stamhertigdömena (Sachsen, Franken, Lothringen, Schwaben och Bajern) med fullständig upplösning, men riksenheten häfdades af de sachsiske regenterna (919--1024), och dessa förstodo att skaffa sig för feodala konungar ovanliga maktmedel genom att mod stor frihet förfoga öfver de betydande kyrkliga länen i Tyskland, i synnerhet sedan den romerska kejsarvärdighetens förvärfvande (962) beredt dem möjlighet att utöfva inflytande på kyrkans öfverhufvud, påfven. Men just häraf föranleddes investiturstriden och krigen i Italien, och detta gaf den mängd mäktiga omedelbara vasaller ("furstar"; se Furste) och fria riksstäder, som uppstått vid stamhertigdömenas upplösning på 1100-talet, tillfälle att göra sig alltmer oberoende, hvartill ock medverkade, att Tyskland i olikhet med Frankrike blef ett valrike. Ett officiellt erkännande erhöll riksenhetens upplösning genom westfaliska freden 1648, som medgaf "riksständerna" landeshoheit (d. v. s. så godt som fullständig suveränitet). Länsväsendets historia i Tyskland som helhet gick sålunda i motsatt riktning mot i Frankrike: där var utgångspunkten den monarkiska principens upplösning, men slutresultatet dess seger; i Tyskland åter segrade den feodala furstemakten öfver en i början ej obetydlig monarkisk makt. Och dock dukade äfven i Tyskland feodalismen som politisk makt under för en monarkisk princip, nämligen inom furstendömena, ty vid öfvergången mellan medeltiden och nya tiden nödgades furstarnas vasaller underordna sig den statsmyndighet furstarna tillegnat sig på rikets bekostnad. Denna utveckling fick sin afslutning genom Tyska rikets upplösning 1806 och Tysklands organiserande 1815 som ett förbund af fullt suveräna furstendömen (och städer). Äfven i de tyska furstendömena öfverlefde emellertid feodalismens sociala inrättningar dess politiska förfall och nedbrötos först under de napoleonska krigen och genom eller i följd af 1848 års revolutionära omstörtningar. I Italien rubbades länsväsendet redan under medeltiden därigenom, att en mängd emanciperade städer gjorde sig till själfständiga republiker. Den furstemakt, som sedermera uppstod i många af dem, var ej feodal, utan framgick ur revolutioner eller condottieriväsendet (se Condottieri), om också åtskilliga innehafvare af denna furstemakt sökte legitimera sin ställning genom att