af den tysk-romerske kejsaren som nominell länsherre öfver Italien låta belåna sig med hertigvärdighet. I England funnos visserligen under den angelsaxiska tiden ansatser till länsväsen: storgods med immunitetsdomsrätt och med fria eller lifegna underhafvande, men först i och med den normandiska eröfringen 1066 genomfördes här fullständigt länsväsendet. Vilhelm Eröfraren gjorde nämligen gällande, att alla, som motsatt sig hans anspråk på den engelska kronan, voro rebeller, som förverkat sin egendom, och då detta var fallet med så godt som hela den angelsaxiska befolkningen, kom all jord i England nu att betraktas som kronans. Största delen däraf utdelade Vilhelm som omedelbara län mot ryttartjänst (knights service) -- "riddarlän" -- hufvudsakligen till sina normandiska följeslagare. Under de omedelbara länen lydde dels medelbara riddarlän, dels förlänad jord, som ej medförde ridderliga tjänstplikter, utan tribut- och dagsverksskyldighet. Detta slags förläning kallades socage, om den gaf fullt betryggad besittningsrätt. Äfven omedelbara förläningar under kronan kunde vara af socage-natur. Gemensamt namn för riddarlän och socage-förläning (samt äfven för kyrkliga län) var freehold (se d. o.), till skillnad från jord, som urspr. innehafts af lifegna landbönder och hvartill besittningsrätten ej var lika betryggad. Under det att England sålunda i sina jordförhållanden blef en fullständig länsstat, blef det emellertid icke en sådan i politiskt hänseende. Orsaken härtill var, att det engelska länsväsendet ej kom till stånd genom upplösning af statsmyndigheten, utan var ett verk af dennas egen innehafvare, som därför vid dess genomförande hade tillfälle att betrygga statsintresset. För det första upprätthölls ett allmänt undersåtsförhållande, i det äfven undervasallerna fingo svära konungen trohetsed (i Salisbury 1086), och till följd häraf voro innehafvarna af medelbara riddarlän krigstjänstskyldiga blott till konungen, hvilket innebar, att de engelske vasallerna lagligen saknade privat fejdrätt. Vidare förvandlades ej de gamla administrativa-judiciella områdena -- shires, nu kallade counties (grefskap) -- till län, utan för-blefvo ämbetsområden under verkliga kungliga ämbetsmän, sherifferna. De grefvar (earls), hvilka förekommo i England efter eröfringen, blefvo blott innehafvare af en tom hederstitel, och detsamma var här också fallet med de engelske hertigarna, markiserna och vikomterna, när dessa värdigheter sedermera infördes. Visserligen bibehöllos de angelsaxiska immunitetsdomstolarna till förmån för en del vasaller under namn af court-leet, och visserligen följde af länsväsendets genomförande uppkomsten af rent feodala domstolar (court baron, för tvister ang. allt slags freehold, och customary court, för de lifegnes jordtvister), men konungarna reserverade -- vid sidan af sin domsrätt som öfverste länsherre -- åt sig i sitt råd (curia regis) en rent statlig central domsrätt, och vid slutet af 1200-talet hade denna i hufvudsak gjort slut på både sheriffernas lokala domsrätt och den feodala domsrätten i alla dess former. Ett utflöde däraf var och är den domsrätt, som från 1100-talet utöfvats af "resande domare", och likaså fredsdomarnas domsrätt (se Fredsdomare). Sedan vasallerna på 1100-talet börjat genom afgifter (scutagia) lösa sig från rusttjänstskyldigheten, kom det engelska länsväsendet ej heller att innebära skattefrihet för länen. Att den anglo-normandiska länsadeln måste finna sig i ett dylikt länsväsen, berodde dels däraf, att de af Vilhelm gifna länen i allmänhet voro små och därför ej erbjödo tillräckliga motståndsmedel, dels däraf, att den behöfde konungens stöd mot den fientliga angelsaxiska befolkningen. I själfva verket utnyttjade konungarna af de normandiska och plantagenetska ätterna de länsherrliga rättigheterna (såsom förmynderskap, giftorätt, rätt till "aids" och "scutagia") på det mest despotiska sätt (jfr England, sp. 607--610), och till följd af den anglo-normandiska länsadelns svaghet gentemot konungamakten måste denna klass slutligen söka skydda sig genom författningsbestämmelser, som kommo hela folket till godo (se Magna charta). På detta sätt gaf den engelska feodalismen i olikhet med den franska och tyska upphof till en konstitutionell författning med allmänt medborgerliga rättigheter och skyldigheter. Ännu i dag är dock länsväsendet som juridisk fiktion grunden för den engelska jordbesittningen, i det all sådan antages ytterst bero på förläning af kronan, och de nutida olika slagen af jordbesittning kunna ledas tillbaka till de feodala. Det urspr. förnämsta af dessa, län mot krigstjänst (riddarlän) med sina särskilda ur vasalliteten härledda skyldigheter, afskaffades emellertid vid restaurationen 1660, eller m. a. o. riddarlänen förvandlades då till jord af "socage"-natur. Länsväsendets återupplifvande, ehuru i andra former, åsyftas af den moderna socialdemokratien, som vill förvandla jorden liksom alla andra produktionsmedel till statsegendom, hvars upplåtande åt enskilda får ske endast på viss tid och mot vissa villkor. 2. Sverige. Från slutet af 1100-talet (Knut Erikssons tid) härrör det tidigaste hittills kända omnämnandet af län i Sverige. Hufvudanledningen till länens framträdande äfven i vårt land har säkerligen legat i svårigheterna för regenten att under naturahushållningens tid, då skatter hufvudsakligen utgingo in natura, på annat sätt än genom anvisning å dylika eller å andra kronans inkomster, t. ex. sakören, belöna eller aflöna medhjälpare eller tjänare. Ett kontant aflöningssystem skulle nödgat honom att själf äfven i aflägsna orter först ombestyra naturapersedlarnas uppbörd och omsättning i penningar; i stället föredrog han nu att låta vederbörande tjänare på ort och ställe upptaga och tillgodogöra sig dessa skattepersedlar i den form, som de i hvarje särskildt fall hade. (Det är således samma anledning, som äfven medverkat till frälsefrihetens utdelning; i stället för att ge jordegare -- personer eller institutioner -- kontant lön för hvad de utförde i stats- eller kulturlifvets tjänst lät regenten dem behålla de skatter, de eljest för sin jord skulle erlagt till kronan.) Länsformens vidsträcktare utveckling i Sverige förutsatte således, dels att skatteväsendet erhållit sådan utbildning, att konungen öfver hela landet egde uppbära årliga utskylder af någon betydenhet, dels att hans regentmyndighet öfver rikets olika delar vunnit tillräcklig omfattning för