ensamt 1651--53 tillkommit 246,000 dal. smt. Mot en ökning under hela förmyndartiden 1632--44 af omkr. 21,000 dal. smt stod således under Kristinas egen regering en tillväxt af omkr. 500,000 dal. smt. Omkr. 1/3 af den ordinarie räntan i Sverige och Finland var dåmera afsöndrad, i de utrikes provinserna ännu mera. Det var denna donationernas oerhörda utveckling i förening med tvisterna mellan skattebönderna på de bortdonerade godsen och donationsemottagarna om deras inbördes rättigheter, som framkallade det nya länsväsendets fall genom reduktionerna (se d. o.). I fråga om skatteböndernas ställning till donatarierna hade emellertid Axel Oxenstierna arbetat för en reglering, som 1652 ledde till en fixering af böndernas skyldigheter emot frälsemännen på de afsöndrade hemmanen. Äfven efter 1600-talets reduktioner ha former af länsväsen kvarstått i den svenska statsförvaltningen. Militiehemmanen å det efter hand upprättade indelningsverket (se Indelta armén och Krigsfolksjordeböcker) likasom ock boställen inom andra förvaltningsområden äro intet annat än ett slags "län på tjänst" och kronoarrenden ett slags "län på afgift". Om det svenska länsväsendet under medeltiden se K. G. Styffe, "Bidrag till Skandinaviens historia ur utländska arkiver" (1859--84) och "Skandinavien under unionstiden" (3:e uppl. 1911). För nyare tiden se särskildt H. Forssell, "Sveriges inre historia från Gustaf den förste" (1869--75), och S. Clason, "Till reduktionens förhistoria: Gods- och ränteafsöndringarne och de förbudna orterna" (1895). 1. S. B. 2. S. C. Låntagare. Se Länsväsen. Läplantering, trädg., plantering af träd och buskar till skydd mot starka och kalla vindar. Den göres helst af barrträd, emedan sådana lämna skydd äfven under vintern. På ställen, som äro mest utsatta för blåst, användas åtminstone ytterst mot vindsidan sådana träd som bergfur (Pinus montana) eller hvitgran (Picea alla). Bland löf-bärande träd och buskar, som bäst tåla stark blåst, märkas hagtorn, oxel och afvenbok, vidare alm och bok. En högre häck af någon bland ofvan-nämnda växter kan tjänstgöra som läplantering, men i vanliga fall upptager läplanteringen en bredare remsa, ej tätare planterad än att hvarje träd eller buske får plats att utveckla grenar åt alla håll. C. G. J). Läpp (lat. la'bium). 1. Anat., i allmänhet en framstående kant kring gropar eller öppningar till hålor (t. ex. höftledpannan, lifmodern, kvinnoblyg-den, "blygdläppar''', m. fl.); företrädesvis, enligt vanligt språkbruk, de veck. som omge och bilda munöppningen. - 2. Bot. Se Jungfru Marie hand och L a b i a t se. - 3. Mus. Se L a-b i u m. - 4. Sjöv.} en med eller icke med block- Läpp med och läpp utan blockskifva 1. trissa. skifva 1. trissa försedd, vinkelformad tingest af trä eller metall ("en i ena ändan öppen s k i f t a s k" på sjömansspråket), hvari bukten af en tross (löpare) kan direkt inläggas. 4. n. w-l. Läppbjörnen, Ur sus labiatus, zool., annat namn 1 på j o n g l ö r b j ö r n e n (se Björn, sp. 573). Läppblomfamiljen, bot., namn på fam. Labiatce. Läppceller 1. Slutceller, bot. Se K l y f-; öppningar, sp. 362. i Läppfiskar, zool. Se Bergfiskar. \ Läppkankrold, med. Se K.räf ta, sp. 143. Läppkontakt, jonet. Se K o n t ak t s l ä ge, sp. 895. Läppkräfta, med. Se Kräfta, sp. 142. Läppljud. Se L a b i a l e r. 1 Lärad (fnod. Lcerdör), nord. myt., ett träd, som ; öfverskyggar Valhall och hvars kvistar afbitas af ! geten Heidrun och hjorten Eiktyrner. Se vidare : Yggdrasil och S. Bugge, "Studier över de | nord. gude- og heltesagns oprindelse". Th. W.* Lärare. Se Suppl. Lärarinna, enskild och vid skola. I Sverige torde med försvinnande få undantag ej före reformationen ha förekommit speciella lärarinnor och då endast i kvinnliga handaslöjder och andra praktiska kunskaper (t. ex. sårbehandling och medicinsk ört-beredning). Och ännu mycket längre fram i tiden var det hufvudsakligen manliga lärare, som meddelade vidare eller inskränktare undervisning åt flickor. Först torde undervisningen åt flickor i hemmet anförtrotts åt s. k. guvernanter: enskilda flickskolor i egentlig mening hörde nog till de yttersta sällsyntheterna, om de alls förekommo före 1830-talet (jfr Wallinska flickskolan). Hade man ej råd att ensam eller tillsamman med andra hålla en "guvernant", fick man lita till de i staden och ännu mera på landsbygden verksamma "skolmostrarna" ("moster" brukades, som flerstädes ännu i dag, i st. f. "tant", sålunda äfven om ej besläktade kvinnor). Detta såvida flickorna ej skickades i folkskolorna (se Föl k-skola), hvilket ej på långt när alltid var fallet, eller de, som ofta hände, lämnades alldeles utan skrif- och läskunskap. Nu är det obligatoriskt (och l detta ej blott på papperet), att äfven flickor må-i ste inhämta åtminstone hvad som läses i vanliga | folkskolor. Kvinnor ha tillsvidare blifvit lärarinnor j (om ock i inskränktare mån) både vid universitet | (docenter, vikarierande professorer), allmänna i läroverk (v. adjunkter, extra lärare, öfningslära-j rinnor) och vissa fack- och specialskolor; vid folk-! skolor kämpa de i sammanhang med kvinnorörelsen (se d. o.) att t. o. m. kunna bli öfverlärare. Vid folkskollärarinneseminarier kallas lärarinnorna a d-I junkter. Lärarinnor och föreståndarinnor äro de officiella titlarna vid Högre lärarinneseminariet, vid Blindinstitutet och blindskolorna, så ock vid de statsunderstödda flicksko-i lorna, enligt kung. 29 okt. 1909. Äfven folkskole-; stadgan benämner med folkskolans undervisning | sysselsatta kvinnor lärarinnor. Jfr om lä-I rarinnors kompetens, aflöning och pensionering ! Skolväsen, Lärarinnornas pension s-! anstalt, Lärarinnornas pensions-förening, Pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom, Folkskola, Folkskollärarnas p e n s i o n s i n r ä 11-! ning och Folkskollärarseminarium.