Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Länsväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liknande grunder snart detta ärftliga länsväsen vidare
genom <sp>grefskapen<sp> och friherreskapen (se Grefve
och Friherre) och genom de ärftliga donationer
("frälsedonationer"), som efter hand och särskildt
under 1600-talet togo så stor omfattning. Ursprunget
till dessa sistnämnda voro gåfvor af gods och räntor,
till en början gifna att besittas under evärdlig
ego som vanliga arfvegods utan några inskränkningar
(sedermera kallade "donationer utan conditioner",
jfr Allod) – enstaka sådana förekommo redan under
Gustaf I och Erik XIV, i ökadt antal under Johan III
–, men efter hand särskildt under Karl IX begränsade
till en mera inskränkt besittningsrätt ("donationer
med conditioner"), såsom bröst- l. lifsarfvingegods
(se Bröstarfvingegods), gifna för den ursprunglige
mottagarens och hans samtliga manliga och kvinnliga
afkomlingar, men däremot icke för bak- eller sidoarf
(d. v. s. arf genom hans föräldrar eller syskon),
donationer gifna blott för manliga afkomlingar samt,
efter Norrköpings riksdag 1604, gods gifna på därvid
stipulerade villkor, s. k. Norrköpings-besluts-gods
(se d. o.), hvilka gingo i arf till mottagarens
manliga afkomlingar samt till den siste manlige
ättlingens dotter och hennes manliga afkomlingar,
därest hon gifte sig med en make, med hvilken kronan
kunde "låta sig åtnöja". För dessa nya ärftliga län
skulle i regel konfirmation, d. v. s. bekräftelse,
sökas vid regentskifte och hembud ske till kronan
före eventuell försäljning eller förpantning,
men rätteligen sökt konfirmation ansågs ej kunna
förvägras, hvilket ock lagfästes genom 1617 års
adelsprivilegier. Genom reduktionsbeslutet på 1655 års
riksdag förbjöds att för framtiden ge frälsedonationer
annat än på Norrköpings besluts villkor och
bestämdes tillika, att sådana, som getts på andra
villkor under tiden sedan Gustaf II Adolfs död,
skulle förvandlas till Norrköpings-besluts-gods. –
Samtidigt med frälsedonationernas ökade användning,
d. v. s. från slutet af 1500-talet, började termen
förläning alltmer att användas endast om
sådana län, som icke voro gifna under arfsrätt. Vid
förläningar i denna bemärkelse skilde man med
hänsyn till varaktigheten mellan förläningar på
behaglig tid, hvilka när som helst kunde återtagas,
förläningar på vissa år och förläningar på lifstid
(stundom benämnda lifstidsfriheter), de sistnämnda
emellanåt med besittningsrätt äfven för mottagarens
hustru. Äfven förpantningar af kronans gods och
räntor (alltså ett slags pantelän) förekommo under
nyare tid, åtminstone alltifrån Johan III och intill
reduktionstiden, under olika villkor, stundom med
bestämmelsen, att uppbörd, som steg utöfver en viss
procent af lånesumman, skulle räknas som amortering,
stundom utan någon dylik amorteringsklausul.
Yid Gustaf I:s län på tjänst hade ännu förekommit,
att, likasom under medeltiden, läntagaren hade
åt sig uppdraget att utföra vissa af statens
förvaltningsfunktioner inom länet. Alltefter den
lokala landtregeringens utbildning (se
Landtregering) under ordnade landshöfdingeämbeten och
ståthållarskap upphörde detta, utom hvad
beträffar hertigdömena och i någon mån gref- och
friherreskapen; hvad öfriga länsformer angick,
egde låntagaren endast uppbördsförmåner. Dessa
varierade. Regeln var emellertid, ehuru ofta med
växlande undantag, att innehafvaren af en "förläning"
i detta ords inskränkta bemärkelse fick uppbära endast
årliga räntan samt fr. o. m. drottning Kristinas
förmyndare äfven landtågsgärden, hvaremot öfriga
ovissa och e. o. räntor samt kronotionden skulle
ingå till kronan. På "donationerna" åter åtnjötos
samma uppbördsförmåner som på vanliga frälsegods (se
Frälse); å gref- och friherreskap njötos i vissa fall
större, i andra åter till 1644 mindre, men därefter
samma friheter som på vanliga frälsegods. Under
benämningen frälse på behaglig tid eller på lifstid
förekomma undantagsvis äfven "förläningar" med samma
uppbördsförmåner som frälsegodsen. Emellertid är det
att märka, att adeln genom särskilda bevillningar på
riksdagarna oupphörligt plägade medge inskränkningar i
sina i privilegierna stadgade uppbördsförmåner. Vid
alla länsformerna – hertigdömen, gref- och
friherreskap, frälsedonationer, förläningar och
förpantningar – utdelade kronan om hvartannat såväl
kronogods som räntorna af skattehemman; i sistnämnda
fallet förbehölls åt skattebonden hans eganderätt,
och donatarien stod sålunda blott som räntetagare. Om
de delar af riket, inom hvilka länsutdelningar eller
andra afsöndringar från kronan ej borde få ega rum,
se Förbudna orter.
Kvantitativt fick det nya ärftliga
länsväsendet en mycket stark utsträckning under
1600-talets förra del. Orsakerna voro af skilda
slag. Naturahushållningens otymplighet är redan
omnämnd; både Gustaf II Adolfs och Axel Oxenstiernas
statshushållningssystem eftersträfvade emellertid
största möjliga utveckling af den kontanta
penninguppbörden och kunde vinna detta endast
genom uppdrifvande af de kontant ingående, indirekta
skatterna (tullar, acciser o. d.), hvartill landets
stegrade uppodling genom jordens öfvergång under
ärftlig rätt i kapitalstarka händer beräknades
medverka, under det däremot ett bortförlänande
blott på kort tid ofta ledde till hemmanens
utsugande. Statslifvets kraftiga utveckling både
inåt och utåt kräfde vidare statstjänst i långt högre
grad än förut, och på en tid, då ett ordnadt kontant
aflöningssystem ännu ej kunnat utbildas, sökte man
i stället locka och uppmuntra statstjänarna till
exceptionella tjänster genom frikostig användning
af de olika länsformerna, på samma gång som dessas
ärftlighet manade adeln att utbilda sig till ett
ärftligt tjänstemannastånd. Utländska förebilder
inverkade äfven, särskildt då det gällde att
fästa vid Sverige de eröfrade provinserna eller
framstående utlänningar. En alldeles särskild
roll spelade emellertid också drottning Kristinas
hejdlösa slösaktighet. Dess betydelse i detta
hänseende kan bl. a. belysas däraf, att i Sverige
och Finland åren 1632, 1644 och 1655 uppbörden
af hufvudräntorna å korttidsförläninigarna
beräknades till resp. omkr. 118,000, 70,000
och 48,000 dal. smt – de minskades alltså –,
medan uppbörden af motsvarande räntor å gref- och
friherreskapen samt frälsedonationerna beräknades till
resp. omkr. 163,000, 184,000 och 685,000 dal. smt,
hvaraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
