207-208 (Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

liknande grunder snart detta ärftliga länsväsen vidare genom grefskapen och friherreskapen (se Grefve och Friherre) och genom de ärftliga donationer ("frälsedonationer"), som efter hand och särskildt under 1600-talet togo så stor omfattning. Ursprunget till dessa sistnämnda voro gåfvor af gods och räntor, till en början gifna att besittas under evärdlig ego som vanliga arfvegods utan några inskränkningar (sedermera kallade "donationer utan conditioner", jfr Allod) -- enstaka sådana förekommo redan under Gustaf I och Erik XIV, i ökadt antal under Johan III --, men efter hand särskildt under Karl IX begränsade till en mera inskränkt besittningsrätt ("donationer med conditioner"), såsom bröst- l. lifsarfvingegods (se Bröstarfvingegods), gifna för den ursprunglige mottagarens och hans samtliga manliga och kvinnliga afkomlingar, men däremot icke för bak- eller sidoarf (d. v. s. arf genom hans föräldrar eller syskon), donationer gifna blott för manliga afkomlingar samt, efter Norrköpings riksdag 1604, gods gifna på därvid stipulerade villkor, s. k. Norrköpings-besluts-gods (se d. o.), hvilka gingo i arf till mottagarens manliga afkomlingar samt till den siste manlige ättlingens dotter och hennes manliga afkomlingar, därest hon gifte sig med en make, med hvilken kronan kunde "låta sig åtnöja". För dessa nya ärftliga län skulle i regel konfirmation, d. v. s. bekräftelse, sökas vid regentskifte och hembud ske till kronan före eventuell försäljning eller förpantning, men rätteligen sökt konfirmation ansågs ej kunna förvägras, hvilket ock lagfästes genom 1617 års adelsprivilegier. Genom reduktionsbeslutet på 1655 års riksdag förbjöds att för framtiden ge frälsedonationer annat än på Norrköpings besluts villkor och bestämdes tillika, att sådana, som getts på andra villkor under tiden sedan Gustaf II Adolfs död, skulle förvandlas till Norrköpings-besluts-gods. -- Samtidigt med frälsedonationernas ökade användning, d. v. s. från slutet af 1500-talet, började termen förläning alltmer att användas endast om sådana län, som icke voro gifna under arfsrätt. Vid förläningar i denna bemärkelse skilde man med hänsyn till varaktigheten mellan förläningar på behaglig tid, hvilka när som helst kunde återtagas, förläningar på vissa år och förläningar på lifstid (stundom benämnda lifstidsfriheter), de sistnämnda emellanåt med besittningsrätt äfven för mottagarens hustru. Äfven förpantningar af kronans gods och räntor (alltså ett slags pantelän) förekommo under nyare tid, åtminstone alltifrån Johan III och intill reduktionstiden, under olika villkor, stundom med bestämmelsen, att uppbörd, som steg utöfver en viss procent af lånesumman, skulle räknas som amortering, stundom utan någon dylik amorteringsklausul. Yid Gustaf I:s län på tjänst hade ännu förekommit, att, likasom under medeltiden, läntagaren hade åt sig uppdraget att utföra vissa af statens förvaltningsfunktioner inom länet. Alltefter den lokala landtregeringens utbildning (se Landtregering) under ordnade landshöfdingeämbeten och ståthållarskap upphörde detta, utom hvad beträffar hertigdömena och i någon mån gref- och friherreskapen; hvad öfriga länsformer angick, egde låntagaren endast uppbördsförmåner. Dessa varierade. Regeln var emellertid, ehuru ofta med växlande undantag, att innehafvaren af en "förläning" i detta ords inskränkta bemärkelse fick uppbära endast årliga räntan samt fr. o. m. drottning Kristinas förmyndare äfven landtågsgärden, hvaremot öfriga ovissa och e. o. räntor samt kronotionden skulle ingå till kronan. På "donationerna" åter åtnjötos samma uppbördsförmåner som på vanliga frälsegods (se Frälse); å gref- och friherreskap njötos i vissa fall större, i andra åter till 1644 mindre, men därefter samma friheter som på vanliga frälsegods. Under benämningen frälse på behaglig tid eller på lifstid förekomma undantagsvis äfven "förläningar" med samma uppbördsförmåner som frälsegodsen. Emellertid är det att märka, att adeln genom särskilda bevillningar på riksdagarna oupphörligt plägade medge inskränkningar i sina i privilegierna stadgade uppbördsförmåner. Vid alla länsformerna -- hertigdömen, gref- och friherreskap, frälsedonationer, förläningar och förpantningar -- utdelade kronan om hvartannat såväl kronogods som räntorna af skattehemman; i sistnämnda fallet förbehölls åt skattebonden hans eganderätt, och donatarien stod sålunda blott som räntetagare. Om de delar af riket, inom hvilka länsutdelningar eller andra afsöndringar från kronan ej borde få ega rum, se Förbudna orter. Kvantitativt fick det nya ärftliga länsväsendet en mycket stark utsträckning under 1600-talets förra del. Orsakerna voro af skilda slag. Naturahushållningens otymplighet är redan omnämnd; både Gustaf II Adolfs och Axel Oxenstiernas statshushållningssystem eftersträfvade emellertid största möjliga utveckling af den kontanta penninguppbörden och kunde vinna detta endast genom uppdrifvande af de kontant ingående, indirekta skatterna (tullar, acciser o. d.), hvartill landets stegrade uppodling genom jordens öfvergång under ärftlig rätt i kapitalstarka händer beräknades medverka, under det däremot ett bortförlänande blott på kort tid ofta ledde till hemmanens utsugande. Statslifvets kraftiga utveckling både inåt och utåt kräfde vidare statstjänst i långt högre grad än förut, och på en tid, då ett ordnadt kontant aflöningssystem ännu ej kunnat utbildas, sökte man i stället locka och uppmuntra statstjänarna till exceptionella tjänster genom frikostig användning af de olika länsformerna, på samma gång som dessas ärftlighet manade adeln att utbilda sig till ett ärftligt tjänstemannastånd. Utländska förebilder inverkade äfven, särskildt då det gällde att fästa vid Sverige de eröfrade provinserna eller framstående utlänningar. En alldeles särskild roll spelade emellertid också drottning Kristinas hejdlösa slösaktighet. Dess betydelse i detta hänseende kan bl. a. belysas däraf, att i Sverige och Finland åren 1632, 1644 och 1655 uppbörden af hufvudräntorna å korttidsförläninigarna beräknades till resp. omkr. 118,000, 70,000 och 48,000 dal. smt -- de minskades alltså --, medan uppbörden af motsvarande räntor å gref- och friherreskapen samt frälsedonationerna beräknades till resp. omkr. 163,000, 184,000 och 685,000 dal. smt, hvaraf

		Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik / 207-208 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|