stor spridning i Öfverluleå. En af deras främste ledare var bonden Olof Palmgren; i Skellefteå uppträdde sedan inhysesmannen Lars Andersson som predikant och andlig ledare. De "nye läsarna" utmärktes af opposition mot alla försök att hålla lagen och mot lagen som bindande för den "troende"; bättring, ånger och helgelse vore onödiga för den kristne. De urartade delvis till upplösande antinomism; så t. ex. utdelade bonden Nils Andersson nattvarden med både vatten och brännvin och stod på "andens" tillskyndan i brottsligt förhållande till flera kvinnor, ehuru han själf var gift. Här fördömdes naturligen Arndt, Nohrborg och Tolleson; framför allt den sistnämndes postilla hatades. Endast bibeln och delvis Luther lästes. När Lindbloms katekes, 1811 års handbok och Wallins psalmbok utkommit, angrepos dessa häftigast. Alla, som gillade dessa "nyböcker" eller hyllade statskyrkans prästerskap, voro hemfallna åt fördömelsen. Under högmässotid höllo de sina bönemöten. En af ledarna, Gerhard Gerhardsson, utgaf en "kristlig trosbekännelse" i 22 artiklar. Klagomål mot dessa läsare höjdes snart, t. ex. 1815; myndigheterna inskredo dock varsamt. Nils Andersson och Palmgren dömdes, och biskop E. A. Almquist höll visitation om saken i Skellefteå 1819; men läsarna fingo genom k. br. 21 jan. 1820 tillåtelse att, trots det stränga konventikelplakatet, under vissa villkor samlas till enskilda andaktsöfningar. I början af 1840-talet tog det norrländska läseriet nytt uppsving, under ledning af bönderna Per Ersson och Johan Riström från Nederluleå socken. 1844 sändes dessa till Stockholm för att utverka "nyböckernas" afskaffande eller åtminstone dispens från nya handboken. När detta af slogs, tog rörelsen rent separatistisk form, med egen nattvards- och dopförvaltning, hvaremot myndigheterna satte tvångsdop etc. Splittring inträdde snart, då den begåfvade handlanden Jonas Bodell i Luleå kräfde mera ordning i sakramentsförvaltningen samt mindre stränghet gentemot adiafora. Konventikelplakatets upphäfvande 1858 underlättade söndringen. 1860 skilde sig Bodell och hans anhängare från de öfrige läsarna. Äfven mellan Riström och Ersson uppstod söndring; och efter ledarnas död (Bodell dog 1867, Ersson och Riström 1868) har söndring ytterligare visat sig, t. ex. 1894, till dess rörelsen alltmer dött bort. Närbesläktad med nyläseriet är hedbergianismen, anhängarna i Sverige af finske prästen F. G. Hedberg (se d. o.). De växte till ett ansenligt parti, mest i Hälsingland, men äfven i Stockholm och annorstädes. Äfven dessa förkastade "nyböckerna" och tenderade till separatism. Så ock Orsaläsarna i Dalarna på 1850-talet. Om erik-jansismen se Jansson, Erik. Som "läseri" ha ock betecknats de rörelser, hvilka utgått från Schartau, Hoof, Predikare-Lena i Linköpings stift (verksam 1806--59), P. L. Sellergren m. fl., och framför allt de stora kyrkohistoriska företeelser, som knyta sig till K. O. Rosenius, Evangeliska fosterlandsstiftelsen och Svenska missionsförbundet (i Norge, Hauge m. fl.). F. ö. användes alltfort beteckningen "läsare" stundom hånfullt om alla allvarliga kristna, hvilken riktning de än tillhöra. Litt.: Öfversikter: K. A. Cornelius, "Svenska kyrkans historia efter reformationen", II (1887), E. J. Ekman, "Den inre missionens historia från början af 18:e århundradet" (1896--1902), K. Fr. Lundin, "Kyrkohistoria för hemmet" (II: 3, 1905 och III: 1, 1908). -- Specialundersökningar: K. Henning, "Bidrag till kännedom om de religiösa rörelserna i Sverige och Finland efter 1730" (1891), M. Rosendal, "Den finska pietismens historia i 19:e århundradet" (I, 1903), H. Levin, "Religionstvång och religionsfrihet i Sverige 1686--1782" (1896), [Joh. Sandelin], "Svärmeriet i Lillherrdal eller läseriets uppkomst 1768 enligt tillförlitliga handlingar" (s. å.), Br. Alstermark, "De religiöst-svärmiska rörelserna i Norrland 1750--1800" (I, 1898, II, 1900) och "Svärmiska separatister inom Vesterås' stift under senare hälften af 1700-talet" (i "Kyrkohist. års-skr.", 1901), E. Herlenius, "Erik-Jansismens historia" (1900), "Åkianismens historia" (1902) och "Predikare-Lena eller Hvita jungfrun" (i "Kyrkohist. årsskr.", 1904), S. Gezelius' reseberättelse från 1780 (ibid. 1905, mycket belysande för de "gamle läsarna"), H. Lundström, "Tvänne bref från 1815 angående det s. k. Norrlandsläseriet" (ibid. 1908; belysande för de "nye läsarna"), H. Lyth, "Från flydda tider" (1911), och K. Edquist, "Zakarias Lindmark" (1911). Hj. H-t. Läsdrama, en dikt, som är dramatiskt känd och gestaltad, men icke tänkt för uppförande på scenen. Ett sådant drama kan vara en betydande dikt och ega dramatiskt lif. Ofta användes emellertid uttrycket läsdrama om dramatiska arbeten, som sakna "lif", både dramatiskt och skaldiskt öfver hufvud. Läsemetoden. Se Ljudmetoden. Läseri. Se Läsare. Läsestuga, ett numera mindre vanligt ord, i regel betecknande ett för allmänheten afsedt läsrum med bibliotek, från hvilket böcker antingen utlånas endast till läsning på stället eller dessutom s. k. hemlån lämnas. Läsestugorna upprättades till en början hufvudsakligen i mera filantropiskt syfte för att bereda den mindre bemedlade befolkningen en inbjudande tillflyktsort och motverka besök å krogar, kaféer o. d. Samtidigt därmed har gifvetvis folkbildningsintresset gjort sig gällande vid inrättandet af läsestugor. I Stockholm har den 1900 bildade föreningen Folkbibliotek och läsestugor, sedan 1903 Afdelningen för folkbibliotek i Stockholm inom Folkbildningsförbundet (se d. o.), upprättat flera läsestugor. Dylika finnas dessutom upprättade i en del andra svenska städer. A. H--h. Läsförhör, detsamma som husförhör (se d. o.). Läsida. 1. Sjöv., den sida af ett fartyg, som är "i lä". -- 2. Geol., den sida af en genom inlandsis och glaciärer afnött eller slipad berghäll eller bergkulle, som är vänd åt samma håll, hvaråt isen rört sig, således "i lä". Läsidan är vanligen skroflig, kantig och jämförelsevis brant, under det den motsatta sidan, "stötsidan", som varit utsatt för glaciärrörelsens angrepp, för det mesta är mer eller mindre långsluttande, jämnt afslipad och räfflad. 2. E. E. Läska, rengöra ett eldvapens lopp från däri kvarsittande krutsmuts m. m. -- Läskskott, ett löst skott, som skjutes ur ett eldvapen, innan eld ges med skarp ammunition. H. W. W.*