Läroverkskollegium-Läsare 230 gar o. s. v., men äro i allmänhet vackra och ändamålsenliga om också ej så nästan öfverflödigt spatiösa som många af de allmänna läroverkens byggnader. I flera flickskolehus tillkommer en lokal, hvartill motsvarighet ej finnes i gosskolorna, nämligen ett skolkök för undervisning i matlagning. - Fig. 3-5 visa exteriörer af några nyare svenska läroverkshus. J- C. Läroverkskollegium, S kolkollegium 1. endast Kollegium, en skolas lärarpersonal, samlad till utöfning af vissa densamma samfälldt åliggande skyldigheter. Enligt gällande läroverksstadga utgöres vid de allmänna läroverken kollegiet af rektor och samtliga ord. och vikarierande ämneslärare och -lärarinnor, öfningslärare och extra lärare deltaga i kollegiets öfverläggningar och beslut, endast då frågor förekomma, som angå undervisning, ordning och tukt. Kan för beslut-mässighet stadgadt antal lärare ej komma tillstädes, eger ordf. (rektor, eforus eller inspektor) att adjungera erforderligt antal "för allmänt förtroende inom orten kända personer". Kollegiet är läroverkets högsta disciplinära myndighet, det kan t. ex. ådöma relegation af lärjunge, dock skall förvisningsdom underställas läroverksöfverstyrelsens pröfning. Det skall höras i fråga om förslag rörande läroämnen för ämneslärartjänst, det skall granska räkenskaperna öfver läroverkens kassor och är därvid ansvarsskyldigt (denna gransknings-och ansvarsskyldighet har emellertid icke kollegium vid samskola) o. s. v. 3t. >."-n. Läroverksläkare. SeSkolläkare. Läroverksräd, ledamöter af den 1904 tillsatta öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk, äro 4 till antalet under en chef med titeln öfverdirektör. Om läroverksrådens åligganden och befogenheter är stadgadt i K. M:ts instruktion för ofvannämnda öfverstyrelse af 28 okt. 1904. 3*. N-n. Läroverksöfverstyrelsen, i dagligt tal benämning på Öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk (se d. o.). Lärpojke. Se Gesäll, sp. 1076, och Lärling. Lserum, Gustav, norsk tecknare och skulptör, f. 2 juni 1870 nära Fetsund, Akershus amt, har sedan 1887 varit tecknare i norska skämtpressen, särskildt i "Vikingen", hvars bärande kraft han är som politisk karikatyrtecknare och illustratör af situationer för dagen. Han utmärker sig för träffsäker porträtteringskonst och talang att i några få drag karakterisera en person eller händelse; hans skämt är i regel alldeles harmlöst. Åtskilliga af sina kartonger har han utgett samlade i portföljer. De senare åren har L. koncentrerat sig på bildhuggarkonsten. Lyckligt genomförda verk på detta område har han presterat i statyer af vägdirektör H. Krag (1909, på Voksenkollen) och af öfverste G. Stäng (s. å., öfver graf ven i Yor Freisers gravlund i Kristiania) och i bysten af /. Sverdrup (1910, på samma kyrkogård). Bland L:s relativt få målningar märkas porträtt af H. Ibsen och Björn-st j erne Björnson. K. V. II. Läsare, kyrkohist., är ett specifikt svenskt ord, som närmast afser endast ett yttre kännetecken, nämligen ett flitigt läsande af bibeln och andra uppbyggelseskrifter, och tillägges enligt språkbruket sådana, som, utan att tillhöra något från statskyrkan bestämdt afsöndradt kyrkosamfund, med en i ögonen fallande trägenhet egna sig åt bibelläsning eller bevista religiösa sammankomster samt med ängslig noggrannhet iakttaga vissa utvärtes, för det kristliga lifvet i själfva verket likgiltiga ting (jfr Adiafora). Det har sig ej lätt att i en gemensam definition sammanfatta de mångskiftande andliga företeelser, som språkbruket betecknar med det gemensamma namnet läseri. Måhända skulle detta lika allmänt använda som oklart fattade ord kunna anses beteckna "en lifvet genomträngande åskådning, enligt hvilken till saligheten erfordras en större religiositet än den, som bland människor är den vanliga, och som till följe däraf i teori och praxis skiljer mellan Guds barn och världens barn, mellan omvända och oomvända människor" (M. Johansson). Namnet läsare som beteckning för personer af en större religiös lifaktighet förekommer för första gången på 1750-talet. Det nyttjades då i Västergötland om en bland menige man i detta landskap framträdande, med den spenerska pietismen besläktad rörelse, som bestod däri, att folk "löpte" efter vissa präster och höll enskilda böne- och predikosammankomster (konventiklar). I början af 1760-talet anställdes religionsmål med dessa läsare, hvarvid det visade sig, att rörelsen i det hela var aktningsvärd och ej aflägsnade sig från lutherdomen. Annorlunda beskaffadt var det läseri, som mot slutet af 1760-talet framväxte ur den väckelserörelse, hvilken komminister Mårten Thunborg framkallat i Lillhärdal i Härjedalen. Nattliga sammankomster höllos, där det sjöngs, predikades och profeterades i den mest uppjagade stämning; "lambsens bröllop" firades, och anständigheten sårande upptåg förekommo. Framför allt yttrade sig läseriet i epileptiska anfall ("drifter"), som slutade med förmaningsrop under konvulsioner. Dylika "drifter" började anses som nödvändiga för den, som fått nåden. Thunborg rycktes med; myndigheternas ovisa ingripande ökade elden, och först sedan Thunborg aflägsnats och 1774 dömts till förvar på Härnösands hospital, afstannade svärmeriet. Vid samma tid dyker rörelsen i stället upp i Orsa och Fågelsjö finnmarker samt i Delsbo och kringliggande socknar i Hälsingland (äfven i Sala 1774 kring mantalskommissarien Lars Ekholm och från 1780 i Stockholm direkt kyrkofientlig kring väfvargesällen Anders Collin), där visserligen ock "drifter" förekommo, men där utvecklingen i det hela tog en sundare form, med enskilda andaktsstunder och en pietistisk-herrnhutiskt färgad lutherdom. -- Dylika af rörelsen i södra Norrland, som det synes, historiskt oberoende gamla läsare påträffades ock flerstädes i Norrbotten och Västerbotten i slutet af 1700-talet, stilla, gudfruktiga människor, hvilka undveko gängse folknöjen, men höllo konventiklar. Deras käraste läsning var Luther, Arndt, Müller, Nohrborg och Tolleson, deras sångbok "Mose och Lambsens visor". 1790 erhöllo de kungl. skyddsbref. Dessa liksom läsarna i Hälsingland fortlefde i stillhet långt in på 1800-talet och finnas i viss mening kvar än i dag. -- Från dem afsöndrades dock vid 1800-talets början en grupp, de s. k. nye läsarna, hvilka 1805 framträdde i Piteå landsförsamling och sedan fingo