Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lönnberg, Axel Johan Einar, zoolog - Lönnberga, socken. Se Lönneberga. - Lönnbohm, Kasimir Agathon, pseudonym, Kasimir Leino, finsk skald och publicist - Lönnbohm, Armas Eino Leopold, pseudonymen Eino Leino, finsk skald - Lönneberga (Lönnberga), socken i Karlmar län, Aspelands härad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lönnberga-Lönneberga
tidskrift" samt uppsatt och redigerat tidskr. "Fauna
och flora" (1906 ff.), i hvilken influtit ett
stort antal af honom skrifna populära biologiska
uppsatser. Han är led. af Vet. soc. i Uppsala (19u2),
Vet. akad. (1905) och Landtbruksakad. (s. å.) samt
flera utländska vetenskapliga sällskap.
2. L-e.
Lönnberga, socken. Se Lönneberga.
Lönnbohm. 1. Kasimir Agathon L., pseudonymen
Kasimir Leino, finsk skald och publicist, son till
kommissionslandtmätaren Anders L. (som tillhörde en
gammal karelsk bondesläkt Mustonen och i ungdomen
antog namnet L.), f. 17 nov. 1866 i Paldamo, blef
student 1884, filos, licentiat 1896 på afh. Prosper
Merimée, elämäketsa ja teokset (P. M., hans lif
och hans verk, 1895), var 1890-97 litteratur-,
konst- och teaterkritiker i den ungfinska tidningen
"Päivä-lehti" och verkade en tid som regissör vid
Finska teatern. Jämte brodern utgaf han 1898-99
tidskr. "Nykyaika" (Nutid). Han var direktör
för Finska landsortsteatern 1899-1903 och vid
den af honom upprättade Suomen näyttämö (Finska
skådebanan) 1904-05. F. n. är han konstkritiker i
den gammalfinska tidningen "Uusi Suometar". L:s
viktigaste arbeten äro novellsamlingen Elämästä
(Ur lifvet, 1889), diktsamlingarna Ristiaallokossa
(Brottsjöar, 1891), Väljemmillä vesillä (På vidare
vatten, 1893), Runoja (Dikter, 1899), skådespelet
Jaakko Ilkka ja Klaus Flemming (Jakob Ilkka och Klas
F., 1901). L. har verksamt bidragit att öppna den
finskspråkiga litteraturen för inflytanden från
modern europeisk estetisk kultur. För det finska
diktspråkets utveckling har hans vårdade och säkra
form varit af betydelse. - Litt.: Eino Leino,
"Suomalaisia kirjailijoita" (1909).
2. Armas Eino Leopold L., pseudonymen Eino Leino,
den föregåendes broder, finsk skald, f. 6 juli 1878
på Hövelö gård i Paldamo, blef student 1895 och
framträdde redan 1896 med sin första diktsamling,
Maaliskuun lauluja (Sånger i mars). Hans alstring
är utomordentligt rik. Den räknar f. n. ett
40-tal band och rör sig på den lyriska diktens,
dramats och romanens område. L. har dessutom
utöfvat omfattande verksamhet som vitter, en
tid äfven politisk, publicist. En frukt häraf är
bl. a. essaysamlingen Suomalaisia kirjailijoita
(Finska författare, 1909). Som öfversättare har
L. med den finska litteraturen införlifvat verk
af Dante, Racine, Goethe, Schiller, A. France,
Runeberg och Topelius. Liksom Juhani Aho definitivt
skapat den moderna finskspråkiga berättarkonsten, har
L. afslutat ett skede i den finskspråkiga lyrikens
utveckling. Han har öfvervunnit det jämförelsevis
litet odlade språkliga materialets motstånd och skapat
en af stoffet oberoende dikt. Han röjer utan tvifvel
drag af stor diktare, främst en språklig ingifvelse
af sällsynt styrka och själfständighet. Hans dikt är
starkt personlig lyrism, åt hvilken emellertid hans
intellektuella rörlighet ofta ger ett egendomligt
tycke af tankedikt. Dess utveckling har hittills
bestämts främst af L:s sträf-van att finna nya och
till språkets speciella förutsättningar svarande
uttrycksmedel. Mycket snart frigjorde sig L. från
Runebergs- och Heine-infly-tandena i debutsamlingen
samt i Sata ja yksi
lavlua (Hundra och en sång, 1899). Detta har han nått
dels genom att närma sig den finska folkpoesien -
i det dramatiska poemet Tuonelan joutsen (Dödsrikets
svan, 1899) bearbetar han ett Kalevala-motiv -, dels
genom att såsom i diktsamlingarna Hiibtäjån virsiä
(Skidlöparens visor, 1900) och Pyhä kevät (Den heliga
våren, 1901) låta det diskursiva drag tränga igenom,
som skänker så mycket af perspektiv och rymd åt hans
poesi. I Helkarirsiä (Legender, 1903) förmäla sig
de olika tendenserna. L. förnyar här i modern anda
"Kale-valas" diktion och metrik. Den språkliga formen
eger en storslagen och nästan vild skönhet, och en
kraftfull inbillning har födt syner och poetiska
symboler af en märklig åskådlighet. Denna ballad-och
legendsamling betecknar tillsvidare höjdpunkten inom
L:s diktning, liksom den intar en plats för sig i den
finskspråkiga konstpoesien öfver hufvud taget. Bland
L:s senare samlingar må nämnas Talvi-yö (Vinternatten,
1905) och Hälla (Frost, 1908). Runokirja (Diktboken,
19C6) är en antologi ur hans lyriska produktion. L:s
dramatiska diktning omfattar ett tjugutal verk,
de flesta samlade i serien Naamioita (Masker,
I-VI, 1905-11), dessutom tio melodramer, Kalevala
näyttämöllä (Kalevala på scenen, 1912), arrangerade
efter "Kalevala" och afsedda att uppföras på en
friluftsteater, Helkanäyttämö (Vårfestteatern),
som L. f. n. står i begrepp att uppsätta å
Fölisön invid Helsingfors. - Bland L:s skådespel
skulle kunna särskildt framhållas den dramatiska
anekdoten Lyydian kunin-gas (Lydiens konung, 1901),
bondeskådespelet Pentti Pääkkönen (Bengt Pääkkönen,
förf. 1905), den historiska trilogien Lalli (1907)
- Tuomas Piispa (Biskop Tomas, 1909) - Maunu Tavast
(Magnus Tavast, 1908). L. har själf (1909) som sitt
dramatiska program angett skapandet af en finsk
nationell dramatik, och som vägen till detta nya,
"dekorativa" och "poetiska", drama har han betecknat
en "allt hänsynslösare förenkling af de sceniska
medlen" äfvensom en "allt starkare stilisering"
af handling och psykologi. Som romanförfattare har
L. odlat samhällsskildringen. Stoffen ha i allmänhet
hämtats ur den s. k. ofärdsepoken. Sin berättande
stil har L. sökt utforma utan direkt anslutning till
Aho eller Järnefelt. Kaunosielu (Skönsjälen, 1904)
egde ännu ett mycket starkt lyriskt tycke. I Pair
a Helsingissä (En dag i Helsingfors, 1905) försökte
L. tillämpa sin journalistiska stil; i Tuomas Vitikka
(Tomas Vitikka, 19C6) göra sig inflytanden från
fransk berättarkonst gällande. Med Jaana Rönty
(Johanna Rönty, 1907), den psykologiska studien
öfver en bondflickas lif, nådde L. den jämförelsevis
enkla och spänstiga, lätt satiriska prosaform,
som han sedan vidare utvecklat i Olli Suurpää (Olof
Suurpää, 1908), en politisk strebers historia, samt i
Työn orja (Arbetets träl, 1911), inledningen till en
romanserie, som skall behandla sociala förhållanden i
det nutida Finland. I svensk öfv. af B. Gripenberg
föreligger "Den unga kvinnan" (fyra noveller,
Helsingfors, 1911; Nuori nainen, 1910). Litt.:
J. J. Meyer, "Vom land der tausend seen" (1910);
två uppsatser i tidskr. "Euterpe" (1904 och 1905).
1-2. O. H-én.
Lönneberga (Lönnberga), socken i Kalmar län,
Aspelands härad. 9,236 har. 1,492 inv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
