Lönnberga-Lönneberga tidskrift" samt uppsatt och redigerat tidskr. "Fauna och flora" (1906 ff.), i hvilken influtit ett stort antal af honom skrifna populära biologiska uppsatser. Han är led. af Vet. soc. i Uppsala (19u2), Vet. akad. (1905) och Landtbruksakad. (s. å.) samt flera utländska vetenskapliga sällskap. 2. L-e. Lönnberga, socken. Se Lönneberga. Lönnbohm. 1. Kasimir Agathon L., pseudonymen Kasimir Leino, finsk skald och publicist, son till kommissionslandtmätaren Anders L. (som tillhörde en gammal karelsk bondesläkt Mustonen och i ungdomen antog namnet L.), f. 17 nov. 1866 i Paldamo, blef student 1884, filos, licentiat 1896 på afh. Prosper Merimée, elämäketsa ja teokset (P. M., hans lif och hans verk, 1895), var 1890-97 litteratur-, konst- och teaterkritiker i den ungfinska tidningen "Päivä-lehti" och verkade en tid som regissör vid Finska teatern. Jämte brodern utgaf han 1898-99 tidskr. "Nykyaika" (Nutid). Han var direktör för Finska landsortsteatern 1899-1903 och vid den af honom upprättade Suomen näyttämö (Finska skådebanan) 1904-05. F. n. är han konstkritiker i den gammalfinska tidningen "Uusi Suometar". L:s viktigaste arbeten äro novellsamlingen Elämästä (Ur lifvet, 1889), diktsamlingarna Ristiaallokossa (Brottsjöar, 1891), Väljemmillä vesillä (På vidare vatten, 1893), Runoja (Dikter, 1899), skådespelet Jaakko Ilkka ja Klaus Flemming (Jakob Ilkka och Klas F., 1901). L. har verksamt bidragit att öppna den finskspråkiga litteraturen för inflytanden från modern europeisk estetisk kultur. För det finska diktspråkets utveckling har hans vårdade och säkra form varit af betydelse. - Litt.: Eino Leino, "Suomalaisia kirjailijoita" (1909). 2. Armas Eino Leopold L., pseudonymen Eino Leino, den föregåendes broder, finsk skald, f. 6 juli 1878 på Hövelö gård i Paldamo, blef student 1895 och framträdde redan 1896 med sin första diktsamling, Maaliskuun lauluja (Sånger i mars). Hans alstring är utomordentligt rik. Den räknar f. n. ett 40-tal band och rör sig på den lyriska diktens, dramats och romanens område. L. har dessutom utöfvat omfattande verksamhet som vitter, en tid äfven politisk, publicist. En frukt häraf är bl. a. essaysamlingen Suomalaisia kirjailijoita (Finska författare, 1909). Som öfversättare har L. med den finska litteraturen införlifvat verk af Dante, Racine, Goethe, Schiller, A. France, Runeberg och Topelius. Liksom Juhani Aho definitivt skapat den moderna finskspråkiga berättarkonsten, har L. afslutat ett skede i den finskspråkiga lyrikens utveckling. Han har öfvervunnit det jämförelsevis litet odlade språkliga materialets motstånd och skapat en af stoffet oberoende dikt. Han röjer utan tvifvel drag af stor diktare, främst en språklig ingifvelse af sällsynt styrka och själfständighet. Hans dikt är starkt personlig lyrism, åt hvilken emellertid hans intellektuella rörlighet ofta ger ett egendomligt tycke af tankedikt. Dess utveckling har hittills bestämts främst af L:s sträf-van att finna nya och till språkets speciella förutsättningar svarande uttrycksmedel. Mycket snart frigjorde sig L. från Runebergs- och Heine-infly-tandena i debutsamlingen samt i Sata ja yksi lavlua (Hundra och en sång, 1899). Detta har han nått dels genom att närma sig den finska folkpoesien - i det dramatiska poemet Tuonelan joutsen (Dödsrikets svan, 1899) bearbetar han ett Kalevala-motiv -, dels genom att såsom i diktsamlingarna Hiibtäjån virsiä (Skidlöparens visor, 1900) och Pyhä kevät (Den heliga våren, 1901) låta det diskursiva drag tränga igenom, som skänker så mycket af perspektiv och rymd åt hans poesi. I Helkarirsiä (Legender, 1903) förmäla sig de olika tendenserna. L. förnyar här i modern anda "Kale-valas" diktion och metrik. Den språkliga formen eger en storslagen och nästan vild skönhet, och en kraftfull inbillning har födt syner och poetiska symboler af en märklig åskådlighet. Denna ballad-och legendsamling betecknar tillsvidare höjdpunkten inom L:s diktning, liksom den intar en plats för sig i den finskspråkiga konstpoesien öfver hufvud taget. Bland L:s senare samlingar må nämnas Talvi-yö (Vinternatten, 1905) och Hälla (Frost, 1908). Runokirja (Diktboken, 19C6) är en antologi ur hans lyriska produktion. L:s dramatiska diktning omfattar ett tjugutal verk, de flesta samlade i serien Naamioita (Masker, I-VI, 1905-11), dessutom tio melodramer, Kalevala näyttämöllä (Kalevala på scenen, 1912), arrangerade efter "Kalevala" och afsedda att uppföras på en friluftsteater, Helkanäyttämö (Vårfestteatern), som L. f. n. står i begrepp att uppsätta å Fölisön invid Helsingfors. - Bland L:s skådespel skulle kunna särskildt framhållas den dramatiska anekdoten Lyydian kunin-gas (Lydiens konung, 1901), bondeskådespelet Pentti Pääkkönen (Bengt Pääkkönen, förf. 1905), den historiska trilogien Lalli (1907) - Tuomas Piispa (Biskop Tomas, 1909) - Maunu Tavast (Magnus Tavast, 1908). L. har själf (1909) som sitt dramatiska program angett skapandet af en finsk nationell dramatik, och som vägen till detta nya, "dekorativa" och "poetiska", drama har han betecknat en "allt hänsynslösare förenkling af de sceniska medlen" äfvensom en "allt starkare stilisering" af handling och psykologi. Som romanförfattare har L. odlat samhällsskildringen. Stoffen ha i allmänhet hämtats ur den s. k. ofärdsepoken. Sin berättande stil har L. sökt utforma utan direkt anslutning till Aho eller Järnefelt. Kaunosielu (Skönsjälen, 1904) egde ännu ett mycket starkt lyriskt tycke. I Pair a Helsingissä (En dag i Helsingfors, 1905) försökte L. tillämpa sin journalistiska stil; i Tuomas Vitikka (Tomas Vitikka, 19C6) göra sig inflytanden från fransk berättarkonst gällande. Med Jaana Rönty (Johanna Rönty, 1907), den psykologiska studien öfver en bondflickas lif, nådde L. den jämförelsevis enkla och spänstiga, lätt satiriska prosaform, som han sedan vidare utvecklat i Olli Suurpää (Olof Suurpää, 1908), en politisk strebers historia, samt i Työn orja (Arbetets träl, 1911), inledningen till en romanserie, som skall behandla sociala förhållanden i det nutida Finland. I svensk öfv. af B. Gripenberg föreligger "Den unga kvinnan" (fyra noveller, Helsingfors, 1911; Nuori nainen, 1910). Litt.: J. J. Meyer, "Vom land der tausend seen" (1910); två uppsatser i tidskr. "Euterpe" (1904 och 1905). 1-2. O. H-én. Lönneberga (Lönnberga), socken i Kalmar län, Aspelands härad. 9,236 har. 1,492 inv.