(1911). L. utgör ett pastorat i Linköpings stift, Aspelands kontrakt. Lönnfamiljen, bot. Se Lönn. Lönnmedel, någon gång nyttjadt ord i st. f. hemliga medel (se d. o.). Lönnrot, Elias, skriftställare, den nyare finskspråkiga litteraturens grundläggare, f. 9 april 1802 i Sammatti kapell, Karislojo socken, d. 19 mars 1854 på Lammi hemman i Sammatti. Fadern, som bodde på Paikkari torp under ett lika benämndt boställe, var sockenskräddare. L:s studiebana var länge en kamp mot oupphörliga ekonomiska svårigheter, och endast genom välvilliga personers understöd kunde han fullfölja densamma, tills han 1822, samtidigt med J. L. Runeberg och J. V. Snellman, blef student i Åbo. Vid universitetet skaffade han sig utkomst genom akademisk kondition, blef filos. kandidat 1827, med. kandidat 1830 och med. licentiat 1832. Samtidigt blef han t. f. provinsialläkare i Kajana och 18 $3 ord. innehafvare af samma tjänst. Redan dessförinnan hade han fattats af kärlek till finska språket och finska folkpoesien, som då började tilldraga sig den yngre akademiska generationens uppmärksamhet. Hans gradualdisputation, De Väinämöine priscorum fennorum numine (1827), där tanken på "Kalevalas" enhet redan antydes, och hans doktorsdisputation, Om finnarnes magiska medicin (1832, omarb. och utvidgad i Finska läkarsällskapets handlingar 1842), rörde sig på detta fält. Tillika hade han 1828--31 företagit två forskningsresor i Finlands centrala och östliga nejder och som frukt af dessa utgett Kantele taikka Suomen kansan sekä vanhoja että nykyisempiä runoja (Kantele eller finska folkets såväl gamla som nyare runor; 4 hftn, 1829--31). I Finska litteratursällskapets grundläggning, 1831, hade han tagit verksam del (han var sällskapets förste sekreterare och 1854--63 ordf.). Som läkare i Kajana fullföljde L. oaflåtligt dessa sträfvanden, som fingo en bestämdare riktning och en mera omfattande karaktär. Enligt sin föregångare Z. Topelius d. ä:s anvisningar företog han resor till det egentliga hemmet för de fornfinska runorna: socknarna på båda sidorna om gränsen emellan Finland och Ryssland i östra Karelen. De upprepades årligen på än längre, än kortare tid, och han återvände alltid med nya skördar. Hans kännedom af den finske bondens seder och tänkesätt var honom till stor hjälp under dessa resor, hvilka han skildrat i "Helsingfors morgonblad" 1833--35. Den längsta af sina runosamlingsfärder företog L. hösten 1836--37 genom finska och ryska Lappmarkerna till Kola och sedan söder ut till Sordavala och Olonets, hvarunder han besökte hela det område, där runosången fortlefde. Andra, yngre medarbetare samlade sedermera nya bidrag. Han betraktade de olika sånger, hvilka behandlade de fornfinske hjältarnas strider, som delar af ett finskt nationalepos, där kampen emellan Kalevala och Pohjola var den genomgående och sammanhållande tråden. I enlighet med denna grundtanke fullföljde han redaktionen af sångerna med sådan raskhet, att han 28 febr. 1835 kunde underteckna förordet till Kalevala (se d. o.), hjältarnas hem. Arbetet utkom s. å. på Finska litteratursällskapets förlag (detta sällskap har förlagt äfven de flesta af L:s senare arbeten). 1849 utgaf han en ny utvidgad uppl.; i 3:e uppl. 1866 var texten oförändrad. Den ordning, i hvilken de olika sångstyckena där framträda, är h. o. h. L:s verk. Han säger själf i "Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning" 1849: "Jag kunde ej anse den ene sångarens ordning mera än den andres för ursprunglig, utan förklarade så den ena som den andra ur det hos människan naturliga begäret att bringa sina kunskaper i någon ordning, hvilket efter sångarens individuella föreställningssätt skapat olikheten. Slutligen, när ingen af sångarna enskildt mera kunde mäta sig med mig i anseende till massan af runor dem jag samlat, trodde jag mig ega samma rätt, som jag var öfvertygad om att de fleste sångarna tillerkände sig, att nämligen ordna runorna efter som de bäst passade till hvarandra, det vill säga jag ansåg mig för en sångare lika god som de själfve". Lyriska dikter och trollsånger inskötos mellan de episka styckena. Bland de många varianterna valde han de lämpligaste. I öfrigt behandlade L. med pietet de ursprungliga texterna. Dock äro några hans egna ord eller versrader inskjutna för att förbinda de skilda delarna. -- Därefter följde i snabb följd den ena märkliga publikationen efter den andra. 1840 utkom L:s stora samling af lyriska folkdikter, som erhöll namnet Kanteletar (se d. o.), 1842 Suomen kansan sanalaskuja (Det finska folkets ordspråk) och 1844 Suomen kansan arvoituksia (Det finska folkets gåtor). Hörnstenen var lagd, på hvilken framtiden kunde bygga; ordförrådet hade i ofantlig mån blifvit ökadt, och en ny måttstock var funnen för bedömandet af språkets renhet. Därjämte hade L. tid öfrig att verka som skriftställare för folket samt utgifvare af läroböcker och andra för undervisningen afsedda arbeten. Märkligast i detta afseende är månadsbladet "Mehiläinen" (Biet; Uleåborg 1836--37 och 1839--40) med uteslutande litterärt och för folket afsedt innehåll. Äfven må nämnas Suomalaisen talonpojan kotilääkeri (Den finske bondens husläkare; 1839), en öfv. af 1:a delen af Beckers världshistoria samt redaktionen af "Oulun Viikkosanomat" (Uleåborgs veckoblad) 1852--53. Till denna tid höra två hufvudsakligen i språkvetenskapligt syfte företagna resor: 1841--42 till norska, finska och ryska Lappmarkerna samt Archangel och Onega-nejden; 1844--45 till Estland, Livland och Ingermanland. Emellertid blef professuren i finska språket och litteraturen ledig genom M. A. Castréns död. L. tvekade, anspråkslös som alltid, att söka platsen, men hans vänners uppmaningar förmådde honom dock slutligen därtill. Sedan han 1853 utgett en disputation, Om det nordtschudiska språket, utnämndes han s. å. till professor och flyttade 1854 till Helsingfors. I denna nya ställning utöfvade han