Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Löwenhjelm, Gustaf Karl Fredrik, grefve, krigare, diplomat - Löwenhjelm, Karl Axel, grefve, krigare, diplomat, statsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Löwenhjelm
316
maskeraden 13 mars 1792 vakthafvande hos
konungen. Under åren närmast efter Gustaf III:s
död egnade han sig tämligen odeladt åt krigarens
yrke och tillvann sig genom åtskilliga uppsatser i
rytteritaktiken, tjänstereglementen o. d. stort
anseende som duglig militär. Praktiskt fick
han tillfälle att visa sig som sådan dels som
kavalleri-inspektör 1804-09, dels som öfverste och
generaladjutant i Pommern och Lauenburg 1805-06, dels
ock i början af Finska kriget 1808 som stabschef,
till dess han vid Pyhäjoki svårt sårad föll i
rysk fångenskap, hvarefter Adlercreutz öfvertog
stabschefsposten. Först efter 18^9 års statshvälf-ning
utväxlades han och deltog omedelbart därefter i
expeditionen till Västerbotten. Vid tron-följarvalet
1810 arbetade han för konungen af Danmark, men sändes
efter dess utgång af Karl XIII, som han och hans
bror Karl Axel alltid stått nära, jämte denne att
möta den nye tronföljaren Karl Johan. Han blef snart
en af dennes intimaste anhängare och medhjälpare, en
af de förste, som invigdes i kronprinsens planer att
frigöra Sverige från franskt protektorat och vända
dess blickar från Finland mct Norge, och användes
under de följande åren gång på gång i de viktiga och
grann-laga beskickningar, som betingades af denna
politiks genomförande. L. förde sålunda flera gånger
den svenske kronprinsens bud till kejsar Alexander,
var närvarande i Trachenberg (1813) och satte den
öfverenskomna fälttågsplanen på papperet, gjorde
som generaladjutant fälttågen i Tyskland, Frankrike,
Danmark och Norge (1813-14), då och då afbrutna af
nya särskilda beskickningar, samt utnämndes efter
fredssluten till minister, först i Wien (1816-17),
därefter (1818) i Paris. Äfven efter denna tid
användes han vid olika tillfällen till särskilda
uppdrag, då Karl Johan lade särskild vikt vid valet
af ombud, så t. ex. vid kronprinsessan Josefinas
förmälning och färd till Sverige 1823, drottning
Viktorias kröning 1838. Om det ur alla synpunkter
utmärkta sätt, hvarpå L. ända in i sitt 85 :e år i
Paris bevakade Sveriges intressen hos mångfaldigt
växlande franska styrelser, därom råder ej mer än
en mening. Han ut-öfvade också ett icke obetydligt
inflytande. Bekant är hans försök vid julirevolutionen
1830 att i det längsta rädda kronan åt Karl X. L:s
redbarhet, duglighet och fosterländska sinnelag,
hans utomordentliga välvilja och gästfrihet mot
resande landsmän, af hvad samhällsställning de vara
månde, hans storartade mecenatskap och frikostiga
välgörenhet beredde honom tidigt en popularitet, som
aldrig förlorades. Han stod i Paris jämväl i liflig
förbindelse med samtida författare, som behandlade
historiska spörsmål af intresse för Sverige, och
öfvade tydligen i mer än ett fall inflytande på deras
skriftställarskap, så t. ex. på general Suremains
memoarer, Touchard-Lafosses historia öfver Karl
Johan o. s. v. Om Sveriges ära var han ytterligt
mån. Betecknande i detta hänseende, liksom ock
för hans sinnes ända in i ålderns dagar ungdomliga
liflighet, är den utmaning, som han riktade till
Frankrikes krigsminister, marskalk Seba-stiani,
då denne under en debatt i kamrarna nämnt Sverige
bland makter af tredje ordningen, och som afböjdes
endast genom formlig afbön från Sebasti-anis sida. Sin
rappell i början af 1856 hade den
åldrige svårt att förlika sig vid och öfverlefde den
också endast helt kort. - Under vistelsen i Paris
hade L. utnämnts till general (1826), generalinspektör
för kavalleriet (1833) och excellens (1837) samt var
sistnämnda år ifrågasatt till utrikes statsminister. I
regel infann han sig på permission vid riksdagarna och
deltog med lif och lust mer eller mindre långvarigt
i flertalet riksdagar från 1809 till sin död. 1834
var han starkt på tal som blifvande landtmarskalk,
men afböjde uppdraget. Med en blick, skärpt af
beröringen med de allmänt europeiska spörsmålen,
följde han ifrigt utvecklingen äfven hemma och
framlade öfver dess förhållanden emellanåt sina
tankar i promemorior, skrifna på ett frimodigt,
träffande, originellt, stundom något drastiskt
språk. I unionsfrågan förordade han sålunda (1828)
en kraftigare, målmedveten politik mot Norge. Ett af
hans utlåtanden, som utvidgades till en ströskrift,
Om styrelsens organisation (1830; 4:e uppl. 1834),
var ej utan inflytande på departementalstyrelsens
införande. Nya Trollhätte-kanal förordade han ifrigt
och blef förste ordf. i dess direktion. Slutligen
bör ej heller förgätas, att L. till sin öfriga
omfattande verksamhet också i nära sex år (l juli
1812-26 maj 1818) hade chefskapet för de kungliga
teatrarna, hvilka under hans synnerligen lyckliga
styrelse sammansmältes, hvarjämte deras elevskolors
och pensionsinrättningars bildande är hans verk. Af
hans efterlämnade papper förvaras en afsevärd del i
Riksarkivet. Samlingen, till omfånget ej stor, rör
hufvudsakligen hans diplomatiska bana; dess viktigaste
partier afse 1812-16. Dessutom finnas några historiska
fragment samt ett antal koncept till utlåtanden
o. d. Af dessa ha tryckts några "minnen af Gustaf
III" och några anmärkningar vid Schinkels minnen,
d. 2, i Fryxells "Bidrag till Sveriges historia efter
1772", där äfven en mängd smärre historiska uppgifter
förekommer med L. som sagesman, vidare en uppsats
(troligen af 1828), "Om hufvudfelet i ämbetsverkens
organisation i Sverige" och en annan "Den norska
frågan 1828", bägge i "Historisk tidskr." 1905. (Där
finnes också en kortare öfversikt öfver Riksarkivets
andel af hans papper.)
3. Karl Axel L., grefve, den föregåendes broder,
krigare, diplomat, statsman, f. 3 nov. 1772 i
Stockholm, d. där 9 juni 1861. Verklig duglighet
och personlig älskvärdhet i rikt mått påskyndade
L:s befordringar. Han deltog i krigsoperationerna
i Finland 1788-90, i Pommern 1807, vid norska
gränsen och på Åland 1809 samt avancerade därunder
till öfverstelöjtnant vid Kronobergs regemente
1808. 1811 utnämndes han till chef för Västgöta-Dals
regemente, 1812 till generaladjutant och 1814
till generalmajor. 1815 fick han generallöjtnants
n. h. o. v. och förde 1816-24 befälet öfver 8:e
infanteribrigaden. Samtidigt avancerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
