Löwenhjelm 316 maskeraden 13 mars 1792 vakthafvande hos konungen. Under åren närmast efter Gustaf III:s död egnade han sig tämligen odeladt åt krigarens yrke och tillvann sig genom åtskilliga uppsatser i rytteritaktiken, tjänstereglementen o. d. stort anseende som duglig militär. Praktiskt fick han tillfälle att visa sig som sådan dels som kavalleri-inspektör 1804-09, dels som öfverste och generaladjutant i Pommern och Lauenburg 1805-06, dels ock i början af Finska kriget 1808 som stabschef, till dess han vid Pyhäjoki svårt sårad föll i rysk fångenskap, hvarefter Adlercreutz öfvertog stabschefsposten. Först efter 18^9 års statshvälf-ning utväxlades han och deltog omedelbart därefter i expeditionen till Västerbotten. Vid tron-följarvalet 1810 arbetade han för konungen af Danmark, men sändes efter dess utgång af Karl XIII, som han och hans bror Karl Axel alltid stått nära, jämte denne att möta den nye tronföljaren Karl Johan. Han blef snart en af dennes intimaste anhängare och medhjälpare, en af de förste, som invigdes i kronprinsens planer att frigöra Sverige från franskt protektorat och vända dess blickar från Finland mct Norge, och användes under de följande åren gång på gång i de viktiga och grann-laga beskickningar, som betingades af denna politiks genomförande. L. förde sålunda flera gånger den svenske kronprinsens bud till kejsar Alexander, var närvarande i Trachenberg (1813) och satte den öfverenskomna fälttågsplanen på papperet, gjorde som generaladjutant fälttågen i Tyskland, Frankrike, Danmark och Norge (1813-14), då och då afbrutna af nya särskilda beskickningar, samt utnämndes efter fredssluten till minister, först i Wien (1816-17), därefter (1818) i Paris. Äfven efter denna tid användes han vid olika tillfällen till särskilda uppdrag, då Karl Johan lade särskild vikt vid valet af ombud, så t. ex. vid kronprinsessan Josefinas förmälning och färd till Sverige 1823, drottning Viktorias kröning 1838. Om det ur alla synpunkter utmärkta sätt, hvarpå L. ända in i sitt 85 :e år i Paris bevakade Sveriges intressen hos mångfaldigt växlande franska styrelser, därom råder ej mer än en mening. Han ut-öfvade också ett icke obetydligt inflytande. Bekant är hans försök vid julirevolutionen 1830 att i det längsta rädda kronan åt Karl X. L:s redbarhet, duglighet och fosterländska sinnelag, hans utomordentliga välvilja och gästfrihet mot resande landsmän, af hvad samhällsställning de vara månde, hans storartade mecenatskap och frikostiga välgörenhet beredde honom tidigt en popularitet, som aldrig förlorades. Han stod i Paris jämväl i liflig förbindelse med samtida författare, som behandlade historiska spörsmål af intresse för Sverige, och öfvade tydligen i mer än ett fall inflytande på deras skriftställarskap, så t. ex. på general Suremains memoarer, Touchard-Lafosses historia öfver Karl Johan o. s. v. Om Sveriges ära var han ytterligt mån. Betecknande i detta hänseende, liksom ock för hans sinnes ända in i ålderns dagar ungdomliga liflighet, är den utmaning, som han riktade till Frankrikes krigsminister, marskalk Seba-stiani, då denne under en debatt i kamrarna nämnt Sverige bland makter af tredje ordningen, och som afböjdes endast genom formlig afbön från Sebasti-anis sida. Sin rappell i början af 1856 hade den åldrige svårt att förlika sig vid och öfverlefde den också endast helt kort. - Under vistelsen i Paris hade L. utnämnts till general (1826), generalinspektör för kavalleriet (1833) och excellens (1837) samt var sistnämnda år ifrågasatt till utrikes statsminister. I regel infann han sig på permission vid riksdagarna och deltog med lif och lust mer eller mindre långvarigt i flertalet riksdagar från 1809 till sin död. 1834 var han starkt på tal som blifvande landtmarskalk, men afböjde uppdraget. Med en blick, skärpt af beröringen med de allmänt europeiska spörsmålen, följde han ifrigt utvecklingen äfven hemma och framlade öfver dess förhållanden emellanåt sina tankar i promemorior, skrifna på ett frimodigt, träffande, originellt, stundom något drastiskt språk. I unionsfrågan förordade han sålunda (1828) en kraftigare, målmedveten politik mot Norge. Ett af hans utlåtanden, som utvidgades till en ströskrift, Om styrelsens organisation (1830; 4:e uppl. 1834), var ej utan inflytande på departementalstyrelsens införande. Nya Trollhätte-kanal förordade han ifrigt och blef förste ordf. i dess direktion. Slutligen bör ej heller förgätas, att L. till sin öfriga omfattande verksamhet också i nära sex år (l juli 1812-26 maj 1818) hade chefskapet för de kungliga teatrarna, hvilka under hans synnerligen lyckliga styrelse sammansmältes, hvarjämte deras elevskolors och pensionsinrättningars bildande är hans verk. Af hans efterlämnade papper förvaras en afsevärd del i Riksarkivet. Samlingen, till omfånget ej stor, rör hufvudsakligen hans diplomatiska bana; dess viktigaste partier afse 1812-16. Dessutom finnas några historiska fragment samt ett antal koncept till utlåtanden o. d. Af dessa ha tryckts några "minnen af Gustaf III" och några anmärkningar vid Schinkels minnen, d. 2, i Fryxells "Bidrag till Sveriges historia efter 1772", där äfven en mängd smärre historiska uppgifter förekommer med L. som sagesman, vidare en uppsats (troligen af 1828), "Om hufvudfelet i ämbetsverkens organisation i Sverige" och en annan "Den norska frågan 1828", bägge i "Historisk tidskr." 1905. (Där finnes också en kortare öfversikt öfver Riksarkivets andel af hans papper.) 3. Karl Axel L., grefve, den föregåendes broder, krigare, diplomat, statsman, f. 3 nov. 1772 i Stockholm, d. där 9 juni 1861. Verklig duglighet och personlig älskvärdhet i rikt mått påskyndade L:s befordringar. Han deltog i krigsoperationerna i Finland 1788-90, i Pommern 1807, vid norska gränsen och på Åland 1809 samt avancerade därunder till öfverstelöjtnant vid Kronobergs regemente 1808. 1811 utnämndes han till chef för Västgöta-Dals regemente, 1812 till generaladjutant och 1814 till generalmajor. 1815 fick han generallöjtnants n. h. o. v. och förde 1816-24 befälet öfver 8:e infanteribrigaden. Samtidigt avancerade